Som redaktör för en vetenskaplig tidskrift (Historisk tidskrift, allmänt kallad HT) har jag ett stort ansvar gentemot skribenter och läsare för att kvaliteten på innehållet ska vara av högsta vetenskapliga klass. Det vill de som skickar in sina alster till tidskriften och de som läser den samt institutionerna som bidrar ekonomiskt till utgivningen.

Granskningsförfarandet är dock lite omständligt och tidskrävande. Texten ska inte bara läsas och bedömas av mig utan också av två anonyma lektörer, så kallad doubble blind peer review. Den ena lektören ska vara verksam i Sverige, den andra i utlandet.

Allt detta sker emellertid utan någon kostnad för den som sänder in sin uppsats till Historisk tidskrift. En publicering kostar inte heller något. HT refuserar i genomsnitt 75 procent av alla spontant insända manuskript. Ytterst få uppsatser antas utan att först revideras.

Men vad händer ifall en redaktör inte är hederlig och samvetsgrann, ja, kanske inte ens existerar i verkligheten? Och vad sker när en tidskrift sätter pengarna före vetenskaplig kvalitet?

Påhittade redaktörer och rovdjurstidskrifter

Även när det kommer till vetenskapliga tidskrifter finns det många bedragare och lurendrejare på nätet. En metod som oseriösa tidskrifter använder är att locka med gedigen lektörsgranskning mot dyra pengar utan att sedan ge någon. En annan är att bara bry sig om pengarna och slarva med kvaliteten.

Den högt ansedda tidskriften Nature skapade en fiktiv redaktör vid namn Anna O. Szust – oszust är polska och betyder bedrägeri – med fejkat CV för att testa marknaden. De skickade ut förfrågningar till hundratals tidskrifter. Det dröjde inte lång tid – i en del fall bara några timmar – innan hon blev antagen som redaktör/lektör.

Hon fick gransknings uppdrag på cirka 40 akademiska tidskrifter, flertalet av dessa visade sig bara vara fingerade och påhittade journaler. Överenskommelsen var att Anna O. Szust skulle betala en avgift för att få vara redaktör/lektör.

Trots att alla akademiska publikationer, seminarier och konferenser som togs upp i CV:n var påhittade anlitades hon således av tidskrifterna. De brydde sig inte om att granska hennes CV eftersom de själva var ljusskygga. En del tidskrifter, sådana som faktiskt existerar, antog henne av ren slentrian.

Nature skapade Anna O. Szust i ett gott syfte, för att peka ut allvarliga brister i den akademiska tidskriftsvärlden. Men hur många Anna O. Szust finns inte verksamma där ute? Spåren skrämmer.

Dra lärdomar

Det går att dra flera lärdomar av Natures test av den internationella marknaden. En är förstås att det är alldeles för enkelt att bli antagen som redaktör och lektör på flera tidskrifter. I de flesta av fallen kostade det dessutom pengar för Anna att bli antagen. I en del fall kom man överens om att dela kakan 40 (Anna)-60 (tidskriften) på varje ”lektörsgranskad” uppsats som hon kunde dra in. En ren affärsuppgörelse således.

Samma sak gäller för de undermåliga vetenskapliga undersökningar och rapporter som skickas in till tidskrifterna och som dessa easy come, easy go redaktörer/lektörer är satta att granska. De cirkulerar nu på nätet och ges legitimitet genom dessa som regel fejkade tidskrifter och redaktörer.

Stor vaksamhet anbefalles således läsaren av vetenskapliga tidskrifter på nätet. Om artikeln verkar konstig och undermålig beror det säkert på att det den är det också. Bli inte förledd och förförd av de långa listorna med namn på redaktörer och granskare, för vem vet, kanske finns där en Anna O Szust.

Fall inte för lockelsen

Inbjudningar till dessa oseriösa tidskrifter kommer som e-post i stora massutskick. Lockade av professionella konstruerade hemsidor skickar skribenterna in sina bidrag till de oseriösa tidskrifterna med sitt stall av fejkade redaktörer och lektörer. Mot en avgift – en konsekvens av kraven på full open access – lovar redaktionen (läs: Anna O. Szust) att se till att texterna blir ordentligt lektörsgranskade. Så sker alltså inte. Antingen förlorar skribenten sina pengar eller så publiceras artikeln utan en ordentlig kritisk prövning och granskning.

För en ung och desperat skribent med siktet inställt på en akademisk karriär lockar förstås sådana snabba och enkla lösningar, även om de kostar dyra pengar. Det ser snyggt ut på CV:n. Men på längre sikt missgynnas personen av det. För alla vet att dylika rovdjurstidskrifter bara är ute efter att tjäna enkla och snabba pengar och en publicering i en blufftidskrift är inte mycket värd i det akademiska.

Enligt Nature, som gjorde den kritiska undersökningen, senare också Ars Technica, som spred nyheten vidare, ska det finnas ca en halv miljon sådana här artiklar som passerat förbi lektörsgranskning och legitimeras av oseriösa tidskrifter som publicerat dem.

En viktig regel för den som vill skicka in sin artikel till vetenskaplig granskning är läsa noggrant vad som står om själva proceduren; ju längre tid granskningen tar, desto bättre. En annan oskriven lag är att prata med kollegor och höra hur pratet går i forskarkorridoren.

Referenser

https://arstechnica.com/science/2017/03/scammy-science-40-journals-appointed-a-fake-person-as-editor/

http://www.nature.com/news/predatory-journals-recruit-fake-editor-1.21662