Essä

Långa personer i historien

Jättar har funnits i såväl mytologi som litteratur och andra konstformer, ja, överallt tycks det (se essäerna I och II). De har som regel varit män. De har förknippats med våldsam maskulinitet och inte sällan med sexuella övergrepp. Så gott som alltid har de uppfattats som ett hot. Men har de existerat?

Frågan kan tyckas som effektsökeri men är seriöst ställd. För det finns en hel del märkliga hemsidor som okritiskt för fram fakta om jättars existens i historien. Inte sällan åberopar dessa sig på uttalanden i Bibeln om bland annat nefilim (hebreiska, svåröversatt ord som har att göra med ”att falla”). Enligt den heliga boken var nefilim semigudomliga väsen vilka hade sexuella relationer med jordiska kvinnor och därmed skapade en ras av storvuxna personer.

Dylika påståenden tillhör, förstås, i första hand teologins område, i andra hand fantasins sfär. Det är dock en ovedersäglig sanning att det existerat osedvanligt långa personer i historien som faktiskt lämnat spår efter sig.

Så svaret blir både ja och nej. Jättar som Ymer och Bure och andra mytologiska gestalter har självklart inte existerat; de tillhör mytens och religionens område. Men däremot har det funnits personer som varit av osedvanlig längd och som av den anledningen skrivit in sig i historien.

En sådan inskriven historia finns faktiskt(!) även i Bibeln och som forskarna i dag inte utesluter kan ha ägt rum (utan de religiösa konnotationerna förstås).

David och Goliat

När Goliat såg pojken närma sig med sin käpp och herdeväska skrattade han hånfullt åt uppenbarelsen. ”Tror du jag är en hund, eftersom du kommer emot mig med käppar”, sade krigaren som i längd översteg alla andra. ”Kom hit”, ropade han, ”så skall jag ge din kropp åt himlens fåglar och markens djur.”

David gick lugnt fram till den store mannen, som var beväpnad med svärd, sköld och spjut. ”I dag skall Herren utlämna dig åt mig, jag skall fälla dig till marken och hugga huvudet av dig.” Sade pojken trotsigt och stack handen i väskan, tog upp en sten och sköt iväg den med slungan. Projektilen trängde in i pannan på filistén och jätten föll framstupa på marken — därefter såg David till att avsluta jobbet.

Så gick det till när David dräpte Goliat, enligt Första Samuelsboken 17:40–50 i Bibeln.

Jättar har det funnits gott om i historien, både påhittade och verkliga. Goliat exempelvis kan ha existerat och varit en osedvanlig lång man. För det finns flera exempel på extremt långa personer i historien. Nedan nämns några kända. Det är personer som på grund av en överproduktion av tillväxthormoner skjutit i höjden och därmed dragit blickarna till sig.

Något som förenar dylika personer, utöver själva längden, är att livslängden tycks ha minskat i proportion till att de växer sig onaturligt långa.

I sagans värld framställs oftast jättar som lite korkade, ett öde de delar med trollen. Men sagans bild gör inte jättarna full rättvisa. Om det är något som historien om verklighetens jättar visar är att överproduktionen av tillväxthormoner vare sig påverkar hjärnan eller förståndsegenskaperna.

Som så ofta i historien har där alltid funnits människor som velat utnyttja de redan svaga eller avvikande. Historien om verklighetens jättar handlar lika mycket om människors vilja att sko sig på andra personers olycka som om människor som trots kraftiga avvikelser ändå försökt leva normala liv (men misslyckats på grund av en kombination av inre och yttre omständigheter).

Daniel Cajanus – ”den långe finnen”

Daniel Cajanus föddes 1704 i Paldamo i Finland. Han hade fem bröder och två systrar. Tidigt sköt han i höjden och blev snart extraordinärt lång: han sträckte sig hela 247 cm från marken.

Hans uppväxt var inte lätt på grund av ryskkrigen och härjningarna i Finland under Karl XII:s år. På 1720-talet flyttade han från Finland. Traditionen gör gällande att han sökte värvning i Fredrik Wilhelms I av Preussens vaktstyrka för långa individer, ”jätte-vakten”, men fick avslag eftersom han fick de andra att se så korta ut. Säkert är att han tillbringade en tid vid det polska hovet.

På 1730-talet dök han på Londons olika teatrar och i Paris salonger och blev känd som ”den levande kolossen”, ”Goliat” och ”den långe finnen”. Hans framträdanden på scen och utställningarna av honom i salongerna gjorde honom förmögen. Han flyttade till Amsterdam och blev penningutlånare och varvade sin tid i staden med resor utomlands.

Från 1745 bodde han permanent i Haarlem i Holland. Där syntes han vandra på stadens gator och torg iklädd en blå polsk uniform, peruk och stor, guldbroderad hatt. Ibland stannade han till och tände sin pipa mot någon av stadens gatulyktor.

När han avled 1749 följde en lång procession hans kista till Domkyrkan, där han begravdes. Trots det finns flera delar av hans skelett på Anatomiska Museet i Leiden. The Teylers Museum i Haarlem kan även skylta med flera exemplar av hans skor.

Charles Byrne – söp ihjäl sig

Charles Byrne föddes 1761 i den lilla byn Littlebridge i närheten av sjön Lough Neagh på Irland. Som liten blev han retad. Inte för hans längd – den kom senare – utan för att han var kraftigt bygd men svag och dreglade och spottade.

När han var i tidig tonåren började han växa ” som en humlestör” och snart slog han alla rekord. Han upptäcktes av en resande showman vid namn Joe Vance som visade upp honom på lokala marknader. Joe Vance tog med honom till Skottland och där blev han ”den irländske jätten” och ”världen längste man”. Precis som Daniel Cajanus syntes han tända sin pipa från städernas gatlyktor.

År 1782 visades han upp i London på både teaterscen och lärd salong. En italiensk adelsman som besökt honom skrev om den irländske storvuxne: ”Han är så stor. Jag tittar på honom – oh! I jämförelse med honom är jag bara ett barn.”

Trots all uppmärksamhet var inte Charles Byrne en lycklig man. Varje dag drack han stora mängder gin och whiskey. Inte sällan fick man ställa in föreställningar på grund av att han var för berusad. Efter att ha förlorat alla sina besparade medel (770 pund) i ett rus blev han än mer olycklig och söp han ihjäl sig. Han dog i juni 1783.

Skelettet och en del skor och handskar övertogs av John Hunter, en ökänd samlare av märkligheter och kvarlevor efter freaks. Charles Byrne mätte 230 cm.

Stor-Stina – fick träffa kungen

Stor-Stina eller Christina Catharina Larsdotter som var hennes dopnamn föddes i byn Brännäs utanför Malå i Lappland. Hon växte upp bland nybyggare och samer. Redan som ung var hon ökänd för sin längd i Lappland. Nyheterna om undret nådde rikets huvudstad och år 1837 endast 18 år gammal visades hon upp i Stockholm.

Det var ett tajt schema: visningar från klockan 10.00 till 13.00 plus kvällspass 16.00 till 20.00 på vardagar och lördagar, söndagar 17.00–20.00. Hon blev en snackis i staden och till och med den kungliga familjen önskade få träffa ”jettekvinnan från Lappland”. Den 24 april fick Stor-Stina, som hon allmänt kallades, besöka Karl XIV Johan och resten av den kungliga familjen på Stockholms slott.

Hon dog 35 år gammal år 1854. Det påstås att hon gått vilse i en snöstorm, förfrusit flera kroppsdelar och sedan drabbats av kallbrand. Ett år efter hennes död lät man gräva upp hennes skelett och förde det till Karolinska institutet i Stockholm där det sedan visades upp för allmän beskådan.

Robert Wadlow – världens längste man

Robert Wadlow föddes den 22 februari 1918 i Alton i Illonois i USA som ett normalt barn. Men vid fyra års ålder hände något: han växte om sina syskon. När han var åtta år var han redan bliven 182 cm. Vid tio års ålder nästan två meter (298 cm). Föräldrarna tvingades beställa nya skräddarsydda kläder varje år, för han bara växte.

Som student i Alton High School var han inte bara längst i skolan – han var med sina 254 cm världens längste man. Han fortsatte att växa: 19 år 260 cm, 21 år 265 cm. Men sedan tog det stopp. Bara 22 år gammal avled han i blodförgiftning efter en infektion han åsamkat sig i en av hans fötter.

Jättar i litteratur och på film

Avslutningsvis ska lyftas fram några klassiska exempel på jättar i populärkulturen (i en vid och generös mening). Detta för att visa hur jättarna existerade parallellt med de långa personerna i historien, verklighetens jättar. Den traditionen har fått befrukta den andra och lagt spänningsglorian runt fenomenet.

Litteraturens klassiker och senare även populärkulturens filmer och böcker har också bidragit till att hålla fördomarna vid liv, för det är långt ifrån någon positiv bild av jättar som presenterats under århundradena. Jättar har fått utgöra projektionsdukar får människans rädsla och äckel.

Jättar har varit populära både i gammal och ny litteratur och på film. Hos den italienske diktaren Dante Alighieri (1265–1321), som skrev Den gudomliga komedin, dyker de upp som plågade själar i den nionde kretsen av helvetet.

I Canterbury Tales av den engelske författaren Geoffrey Chaucer (ca. 1343–1400) träder en trehövdad jätte fram vid namn Sir Olifant. Berättelsen handlar om riddaren Sir Thopas och var en drift med den höviska riddarromanen. Andra jättar i ironins tjänst var Gargantua och Pantagruel som den franske författaren och läkaren François Rabelais (1494–1553) skrev om i en burlesk och grotesk form.

Hos den engelske sagoförfattaren J.R.R Tolkien (1892–1973) återfinns jättar i Bilbo – En hobbits äventyr (1937) och Sagan om ringen (1954–55, i nyöversättning Ringarnas herre). I Bilbo är de av ett mer traditionellt slag: troll och stenkastande bergsjättar. Men en speciell form av jättar i Tolkiens sagovärld utgjordes annars av enterna – vilka skildras i positiv anda! De var skogsherdar som antagit skepnaden av träd. I romanen står de för ekologiska och ursprungliga värden som hotas av trollkarlen Sauruman. Saurumans skövlingar av skogen blir till slut för mycket för enterna, som går till attack och besegrar trollkarlen.

Varje tid har annars, som sagt, projicerat sina fördomar och rädslor på jättefiguren. I science fiction thrillern Attack of the Fifty Foot Woman (1958) beskrivs hur en hemmafru löper amok efter att ha förvandlats till en jättekvinna. Den speglar dåtidens ängslan för kvinnorörelsen och hemmafruns emancipation.

Fantasyäventyret Jack the Giant Slayer (2013), som bygger på sagorna om Jack the killer och Jack och bönstjälken, ger i stället en ”historisk” förklaring till varför människans förhållande till jättarna varit komplicerat och våldsamt.

Green Giant är för övrigt ett livsmedelsföretag som bland annat säljer majs och som valt till logotyp och maskot the Jolly Green Giant, en stor grönfärgad jätte. Den storvuxne figuren introducerades 1928 för att marknadsföra en ny sorts stora gröna ärtor.

Så nog alltid har det gått att tjäna pengar på jättar, i en eller annan form, verkliga eller påhittade.

Bo Eriksson

Referenser

Jan Bondesson, Freaks (2006)

Åke Lundgren, Långa lappflickan – romanen och bakgrunden (2011)