Recension

Fabian Göransson, Martilo och helgonet (Strängnäs: Sanatorium 2017). 114 s.

Tänk er en medeltid där helgonen vandrar fritt på jorden och underverk är en del av vardagen. Föreställ er vidare hur kyrkan när den upptäcker helgonens stora krafter börjar fånga in dessa heliga personer och placera dem i kloster och katedraler för att uppfylla människorna med sin godhet. Tänk er också hur riddare under denna gyllene tidsålder gör allt för att nedkämpa djävulens allra vidrigaste kreatur som drakar, gripar och jättar.

Om ni klarat detta så förstår ni hur serietecknaren Fabian Göranssons medeltid ser ut i Martilo och helgonet, som är den första boken om den unge riddaren Martilo och hans vedermödor. Det är medeltid men ändå inte.

Men är serier verkligen något för den historieintresserade läsaren? Ja visst. Varför skulle de inte vara det? Precis som historiska romaner eller tv-dokumentärer kan lära oss en massa historia kan också serier kasta ljus på historien. I detta fall över medeltiden.

Fabian Göransson är inte bara en skicklig serietecknare och god berättare – han är dessutom duktig på medeltid. Han kan sina helgon. Vad sägs om följande heliga personer: helgonet sankt Rufus som fyllde källor med portvin och botade gonorré, sankta Miranda som var fåglarnas beskyddare i allmänhet och måsarnas i synnerhet eller sankta Ursulas tro som var så stark att den kunde förflytta berg ”varpå hon snart blev avskydd bland herdarna i nedre Burgund”.

Ett annat exempel ur seriealbumet: Modern till Arilone Bardos, flickan som huvudpersonen Martilo förälskar sig i, undervisar dottern om helgonens öden. Hon berättar om sankta Botias som flåddes levande och stoppades i ett jordgetingbo; om sankta Malia som kokades i fisksoppa och sedan bakades i en brödugn; om sankta Serena som styckades i hundra delar ”som matades till hundra hundar med hundra sjukdomar”. Modern avslutar sin undervisning med ”Sedan läkte den milde Herren alla deras sår”. ”Åh. Jag vill bli ett helgon när jag blir stor!” utbrister dottern.

Medeltiden sitter klockrent i detaljerna. I en urban scen framträder exteriören av en katedral som är på pricken medeltida. Kläder och vapen är tidstypiska. Pelarkolonner och interiören av ett kloster är så väldigt klosterlika att jag undrar om inte Fabian Göransson även gjort noggranna fältstudier och inte bara tittat i faktaböcker. Han fångar på pricken livet i klostret med bön, skjortor av hästtagel och späkning av kroppen. Som en syster berättar: ”Själv har jag lärt mig de allra tröttsammaste delarna av den heliga skrift och reciterar dem baklänges.”

Det var länge sedan jag hade så roligt när jag läste en bok (seriealbum). Fabian Göransson är en frejdig berättare med stor portion humor. Men det är ingen ren drift med medeltiden utan snarare använder han medeltiden som en historisk fond mot vilken han låter den absurda berättelsen få utspelas. Som Monty Python ungefär: galen humor men förmedlad med stort allvar och mycken historisk kunskap. Humor uppstår just i mötet mellan vad vi förväntar oss att möta i medeltiden och vad Fabian Göransson (eller Monty Python) låter utspelas där.

Martilo och helgonet rekommenderas varmt, även för den som i vanliga fall inte läser seriealbum. Del två kommer ut i höst – en ny recension utlovas.

Bo Eriksson