Essä

Med smak för härsket kött och fosterländsk dygd

Ett vanligt tema i den medeltida, narrativa fiktionens berättelser är att en riddare under en resa får höra talas om en vidunderlig jätte som terroriserar och sprider skräck i en trakt. Han – i medeltida berättelser är hjälten som regel en man – beger sig till platsen för terrorn, utmanar den hemska varelsen och dödar honom. Ibland styckar riddaren den slagne bjässen.

Genom att döda jätten bevisade riddaren sin manlighet; att han vågat anta en utmaning, klarade av provet, dräpte monstret och därmed uppenbarade att han var tapper och skicklig i vapenkonst – kort sagt, att han var en hjälte.

Allt sedan Odysseus lurade cyklopen Polyfemos och David besegrade Goliat har detta fått vara jättens funktion i heroisk diktning och prosa. Men inte alltid. Det finns undantag.

Jätten Starkater

Ett sådant svenskt medeltida undantag var Starkater (även Starkad, ”Starkodder”). Han var en fornnordisk jätte som gjorde många stora dåd vid tiden för Kristi födelse uppe i det kalla Norden. I alla fall om vi ska tro den katolske ärkebiskopen Olaus Magnus (1490–1557) och hans skildring av forntida jättar i Historia de gentibus septentrionalibus (”Historia om de nordiska folken”).

Boken, som trycktes i Venedig 1555, var Olaus Magnus hyllning till det nordiska folket och det svenska land vars historia uppvisade en gyllene samling av hjältar och fornstora bragder. Ärkebiskopens bild av de forntida jättarna – de skildras i den femte boken av inalles tjugotvå – hade ett ideologiskt syfte: att i heroiserande ordalag omvandla fornnordiska, mytologiska jättar, bjässar och kämpar till verkliga personer.

Men de var också ett led i ett större uppfostringsprojekt. Den katolskt övertygade Olaus Magnus omvandlade nämligen den hedniske jätten till en forntida svensk hjälte, en gestalt som alla goda ärbara män skulle försöka efterlikna.

Det handlade om en moralisk upprustning som var av största vikt, ansåg han, eftersom männen hade förslappats och förklenats under protestantismens inflytande. Svensk manlighet befann sig i en allvarlig kris, menade ärkebiskopen, och Starkater utgjorde en lösning på problemet.

Olaus Magnus och verket

Ärkebiskopen Olaus Magnus Historia de gentibus septentrionalibus var resultatet av många års lärda studier, främst i Italien, på 1530- och 1540-talen. Men också brodern Johannes Magnus var en intellektuell man som skrev. Dennes Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus (”Alla göta- och sveakonungars historia”) var ett göticistiskt historieverk som brodern Olaus Magnus gav ut på egen tryckpress på Birgitta härbärget i Rom 1554.

De båda bröderna flyttade först till Venedig 1538, men sedan, efter att brodern Johannes gått bort 1544, for Olaus Magnus vidare till Rom 1549, där han utnämnts till föreståndare för den heliga Birgittas hus. När Olaus Magnus tryckte sin broders verk hade alltså Johannes Magnus varit död sedan 10 år tillbaka.

Året efter utgivningen av Johannes verk lät Olaus Magnus trycka sitt eget magnum opus. Två år senare var Olaus Magnus död. Båda böckerna gjorde stor framgång på den internationella marknaden och kom ut i nya upplagor.

I Historia om de nordiska folken sammanfattar Olaus Magnus medeltidens vetande och kunnande inom de flesta områden samtidigt som han ger en mycket personlig bild av de nordiska folkens historia. Hans tanke med verket var att förbättra skandinavernas och särskilt svenskarnas rykte och allmänt sett höja Sveriges status utomlands.

Historia om de nordiska folken är indelad i sammanlagt 22 böcker, boken om jättar utgör, som sagt, den femte. Att han delade in sitt verk i just 22 böcker var ingen tillfällighet; det var lika många böcker som i Augustinus De civitate Dei (”Guds stad”). Parallellen var tänkt att väcka till eftertanke och begrundan.

Den femte boken hämtar mycket av sin inspiration från förlagor: eddadiktningen, sagamaterialet och skaldediktningen, främst Saxo Grammaticus och Johannes Magnus men även från den romerske författaren Solinus (200-tal) och dennes Collectanea rerum memorabilium (”Kompendium över sällsamma ting”). Det hindrar dock inte Olaus Magnus från att skriva självständigt.

Berättelserna om jätten Starkater finns i flera olika medeltida källor och med lite avvikande handlingar. Olaus Magnus variant är den mest positiva.

”såsom en spegel”

Berättelsen om jätten Starkater inleds med ett tillrättaläggande av Olaus Magnus: många har trott att jättarna var av gudomlig natur, men det är inte fallet, påpekar kyrkomannen, och sätter därmed tonen för resten av framställningen. Sagorna om de gamla jättarna är inte dikt och fantasi utan sanningsenlig historia, menar han – bjässarna och kämparna har existerat.

Just genom att Starkater och hans likar har vandrat på jordrundeln kan deras historia berätta något om oss själva, menar han. För Olaus Magnus var jätten Starkater en fornhistorisk hjälte, förvisso mytomspunnen men inte en litterär gestalt.

Jätten Starkater har en tydlig moraldidaktisk funktion i texten. Olaus Magnus skriver att ”han [Saxo Grammaticus] upphöjer på ett så värdigt sätt dennes beundransvärda och heroiska dygder att han knappt i sin egen tidsålder haft en eller annan like i Europa eller på hela jordkretsen, och till äventyrs har han det ännu icke och får det icke heller. /…/ så har jag beslutat att särskilt till denna framställning foga en teckning av honom såsom en spegel för vårt njutningslystna tidevarv, i vilken det nu bör uppmärksamt beskåda sig självt.” Nyckelorden är ”såsom en spegel” och ”beskåda sig självt”.

Spegelmetaforen är inte tagen ur luften. Att historien var en magistra vitœ, en ”livets lärarinna”, var en medeltida föreställning som byggde på idéer om exempla och dygder. Av historien kunde människan lära sig mycket, i synnerhet om hur mänskliga dygder och laster påverkade och styrde hennes agerande.

Exempla var historiska manifestationer och sedelärande exempel som talade om för läsaren respektive åhöraren vad som bra att imitera respektive undvika.

Mot bakgrund av denna moraliserande historietradition och det faktum att Olaus Magnus väljer att betrakta honom ”såsom en spegel” var Starkater en medveten moralisk konstruktion: en manlig förebild och hjälte.

En manlighet i kris

Sättet att arbeta med åskådningsexempel i både bild och text var på intet sätt nytt eller originellt; som Kurt Johannisson visat var bröderna Magnus präglade av renässansens lärda skrivsätt. I den lärda kunskapsproduktionen ingick att använda sig av retorikens medel.

Bilden, metaforen och liknelsen är återkommande ”retoriska element” i Olaus Magnus bok, inte bara i avsnittet om jättar. Bildens makt över människans sinnen och möjlighet att locka fram dygd var en retorisk metod Olaus Magnus medvetet hade valt. De sviter av träsnitt som ackompanjerar texten var tänkta att fylla samma funktion som den sedelärande berättelsen.

Men nu kan en spegel även ge en förvanskad och förvrängd bild, allt beroende på vilket glas man väljer att använda; den är en vansklig metafor. I Olaus Magnus fall förvrider hans göticistiska tendens bilden av Starkater från jätte till hjälte och manligt föredöme; bjässen förskönas i ett bestämt moraldidaktiskt och könsideologiskt syfte med tydliga patriotiska undertoner.

Utöver att presentera spegelmetaforen pekar även Olaus Magnus ut vari själva problemet ligger, nämligen i ”vårt njutningslystna tidevarv”. Starkater blev därför en motpol till en depraverad samtid och till det som jag vill beteckna som en manlighetens kris. Det är i spannet mellan jätten som föredöme och en manlighet i kris som berättelsen om Starkater får sin ideologiska laddning.

Enkelhet och måttlighet i allt

Två centrala och förtjänstfulla egenskaper som utmärkte Starkater var enkelhet och måtta, påpekar Olaus Magnus. Trots att Starkater var en jätte åt och drack han med måtta. Självklart var han alltid nykter. ”Hans håg var bortvänd från njutningar, han var jämt och ständigt upptagen av tanken på vapen, och han sades aldrig hava unnat sig smaka en rusande dryck. Han tålde aldrig inbjudningar till gästabud, som han påstod vara en sed som passade för gycklare och snyltgäster, detta löpande efter stekoset i andras kök för att få litet finare mat.” Ja, han lät till och med straffa dem som dristade sig att bjuda honom.

Starkater åt inget annat än ”lantligt enkel kost”. Det var motsatsen till vad som bjöds i städerna och på furstliga gästabud där antalet rätter kunde vara fler än vad kocken kunde räkna på sina båda händer. Sannolikt låg det ett avståndstagande mot dyra importvaror av typen kryddor och vin i Olaus Magnus utsaga om Starkaters matvanor. Importerade produkter ansågs vara en farlig lyx.

Olaus Magnus förtydligar att Starkater ”kände vedervilja mot de omkostnader, en dyrbar måltid krävde”.Att äta stekt eller kokt kött var inget för jätten Starkater, han ville ha ”rökt och härsken mat”. Ju enklare mat, desto bättre smak, tyckte han. ”Han ville icke genom smittan av främmande folks njutningsmedel, liksom genom en slags oäkta sötma, låta den sanna dygden slappas i styrka eller genom ovanliga utsvävningar i svalg och dryckenskap avskaffa den gamla tarvliga enkelheten som levnadsnorm.” Att sockra det naturligt sura eller beska var således en utsvävning som Starkater inte unnade sig.

I det sammanhanget tar Olaus Magnus med en ”fosterländsk sång”, vilken Starkater påstås tyckt om att sjunga. Av den framgår att en tapper man helst skulle äta köttet rått, skinkan rökt, brödet hårt samt sky allt vad dyra kryddor heter, med undantag för en nypa salt – och dricka mjöd i stora mängder. Den sången sjöng han gärna och ofta.

Men Starkater var inte nöjd med att blott leva i enkelhet och måttlighet, han reagerade när omgivningen var depraverad. Hans håg var alltid ”så fjärran från all lösaktighet, att han icke ens uthärdade att åse sådan. Aldrig föredrog han vila framför sysselsättning. Ja han ville icke ens i minsta mån skänka sitt bifall åt vällevnaden, han, som föraktade de vekliga och fega. Varhelst han kom över komedianter, gycklare eller snyltgäster, som smugit sig in bland trupperna, lagade han att de fingo slita spö.” Här möter vi den gamla medeltida fördömande uppfattningen om dåligt teaterfolk.

Uppenbarligen var det inte tillräckligt att leva som man själv lärde, varhelst njutningslystnad härskade skulle moralens väktare gripa in och läxa upp de förtappade. Olaus Magnus låter Starkater förkroppsliga ett fosterländskt aktivt dygde- och manlighetsideal som syftade till aktion, inte till reflektion.

Bragderna och dåden

Kännetecknande för hjälten, vare sig han/hon är en fiktiv eller historisk person, är att han/hon tar på sig en utmaning av något slag. Det kan handla om att genomföra en lång resa och/eller bekämpa ett fruktansvärt vidunder.

Starkaters liv utmärktes av heroiska stordåd. Att han hann prestera många bragder berodde på att han blev gammal, han levde ”tre människoåldrar” påstår Olaus Magnus. Aldrig blev han besegrad i någon kamp, eftersom han ”var utrustad med ett sällsamt och hart när otroligt mannamod”.

Att försöka sammanfatta alla Starkaters dåd är ingen enkel uppgift; det blir lätt en katalogaria över erövringar och hjältebragder. Hans karriär som hjälte började med ett mord, som han begick när han dödade Vikar, Norges konung, ”genom strypning”. Att Starkater faktiskt var en mördare tycks dock inte bekymra Olaus Magnus, som låter händelsen stå okommenterad.

Olaus Magnus för fram Starkater som en nationell hjälte. En av Starkaters viktigaste bragder var när han ledde svearnas och göternas kamp mot danskarna. Den striden får av Olaus Magnus ett eget kapitel, det åttonde.

Det var en av tidernas största drabbningar i Norden, menar Olaus Magnus: ”ingen strid mellan de nordiska rikena och knappast någonsin i hela Europa så många anförare såväl för land- som sjöhären – ty båda utvecklade den största styrka – drabbade samman med så stor häftighet och iver.” I striden gick Starkater fram som en stor svensk segrare. Han fällde fyra mäktiga hövdingar – Hun, Elli, Hort och Burgha – och högg av den kvinnliga kämpen Visna hennes högra hand. Hon miste därmed baneret.

Var inte svaret skyldig

Överallt där Starkater anlände gick han segrande ur striden, inte ens naturen kunde rå på honom. När han väntade på att få gå i drabbning mot nio kämpar valde han ”med stolt förakt för motståndarna” ut platsen för kampen. Valet föll på en bergsluttning där han utsattes för hårda vindar och isande snöstorm. ”Liksom gällde det att sola kläder på en vårdag, klädde han av sig och gav sig till att loppa sig. En purpurmantel, som han nyligen fått till skänks av Helga – det var den kungliga brudens namn – kastade han på ett törnsnår, att det icke skulle se ut som lånade han av sina kläder skydd mot de svåra hagelkasten.”

Kampen mot de nio utvilade kämparna inleds med att jätten ger svar på krigarnas undran om han verkligen ville strida mot dem alla: ”’När arga hundrackor skälla på mig, brukar jag jaga bort dem, icke en och en, utan alla på en gång.’” Efter den repliken påbörjas kampen, han fäller de nio kämparna, inte var och en, utan i strid mot alla på en gång.

Starkaters dödsföraktande replik mot sina motståndare är som hämtat ur de isländska sagorna. Hjalmar Grape har etiketterat kommentaren som utslag av ”ett rått hjälteideal, som får ett drag av arkaisk helgjutenhet och skönhet över sig genom sitt naiva, aggressiva hedersbegrepp, sin aldrig svikande kraftkänsla och sin robusta diktarfantasi.” Hjalmar Grape missar dock själva poängen med Olaus Magnus bild av Starkater: diktaren gjorde inte enbart en hjälte av den forntida bjässen, han skapade en idealman.

Striden, kroppen och styrkan

Även om han var en kämpe av stora mått hände det att Starkater sårades. När han hade nedlagt de nio kämparna åsamkade han sig en del skador. Starkater sökte då upp en bondson, som den sårade hjälten bad om hjälp. ”Denne lade nämligen de delar av magen, som slitits ut, åter på deras gamla plats, och hela massan av inälvor, som glidit ut, snörde han in med ett vidjeförband.” Som tack för behandlingen fick bondsonen Starkaters röda mantel.

Episoden belyser en viktig del i Starkaters liv; han levde en krigares farliga och våldsamma liv. I en vers som Olaus Magnus tar med låter han Starkater besjunga sig själv, sina dygder och lov till krigstjänst. Han talar där om ”mitt yrke var vapnens”. Sångens anda och berättelsens grunddrag skildrar en man som alltid sökte kriget av begär efter strid och för våldets egen skull.

Starkater var en hjälte som älskade att kämpa och slåss – i kampen och striden förverkligade han sig själv. Han var en idealsoldat, en fulländad krigare i svensk tjänst.

Starkater var omänskligt stor och kraftigt, men han saknade inte för den saken skull snabbhet och smidighet. ”I sanning, denne man var otvivelaktigt förtjänt av all krigisk berömmelse: han stod framom andra icke blott genom sin själs styrka, utan även genom sina kroppsliga krafter och särskilt genom sina fötters synnerliga snabbhet; ty denna var så stor, att han behövde blott en dag för att till fots skynda från det övre Sverige till Danmark – en väg som andra med möda tillryggalägga på tolv dagar under oavbrutet gående.” Han var outtröttlig till kroppslig styrka, lägger Olaus Magnus till.

En hjältes död

Men även en hjälte måste förr eller senare dö. Precis som i Snorre Sturlusons isländska kungasagor gällde det för hjälten att undvika att dö sotdöden eller tyna bort i ålderdom – inga nesliga dödar för stora män. Olaus Magnus skriver: ”Slutligen hade Starkater blivit trött av ett långt liv och mycken vedermöda, och på det att icke ålderdomen skulle vålla honom förlust av hans gamla rykte och ära, ansåg han, att det skulle lända honom till berömmelse, om han valde sig en frivillig utgång ur livet och av egen vilja påskyndade sitt öde. Ty i gamla tider ansågs det vanhedrande för dem som ägnat sig åt krigsvärv att dö i sjukdom.” Med allt det guld som han fått när han besegrade ”tyrannen Ole” gick Starkater iväg för att ”köpa en baneman”.

Han hittade sin dräpare, gav honom en säck med pengar, böjde sin nacke och tog emot ett dödande hugg. Inga krumbukter, inget knorrande – bara rakt på, som en sann hjälte. Starkater dog bokstavligen med stövlarna på.

Reformationen och maskuliniteten

Starkaters liv och öde är onekligen märkligt. Jättens ”karriär” inleds med ett mord och avslutas med ett självmord. Trots det skildrar Olaus Magnus Starkater som en hjälte. En anledning är förstås hans historiska källor. Han följde Saxo Grammaticus och de andra medeltida berättelserna om Starkater. Men där fanns en annan vilja hos Olaus Magnus än blott att föra vidare ett berättarstoff; han hade sina egna syften med stycket.

Ett sådant var att peka på en svensk manlighet i kris. Olaus Magnus beskrivning av jättens karaktär och levnadshistoria utgör en väg in i 1500-talets uppfattningar om manlighet. Den svenska kyrkomannens positiva värdering av forntidens jättar, här uppmärksammad genom Starkaters äventyrliga liv, står i skarp kontrast till hans uppfattning om samtidens män och manlighet, om det ”njutningslystna tidevarv” i vilket han själv levde.

Men vad för ett slags manlighet handlar det om? Manlighet och maskulinitet täcker in så många aspekter av kön, genus och samhällsideologi.

För det första, Olaus Magnus kritik måste förstås mot bakgrund av reformationen som en ny maktordning som både krävde och bidrog till att skapa ett nytt slags manlighet genom att den nya läran formulerade nya genuskontrakt. För den svenska vasastaten handlade det om en aggressiv variant av manlighet, enligt Mats Hallenberg. Jag delar den synen, men bara delvis, för i berättelsen om jätten Starkater och i Olaus Magnus verk i sin helhet träder en disciplinerad man fram – krigaren som har våldet till yrke men som ändå förstår att tygla dess destruktiva krafter. Olaus Magnus låter jätten Starkaters stora kroppskrafter och blodsdåd få representera vad han ansåg vara en man värd att efterlikna, en mytomspunnen man som hade kriget till yrke, men det var ett våld satt inom tydliga gränser.

För det andra, Olaus Magnus konstruerade en hjälte vars bakgrund var enkel, eller ”simpel” som man sade på 1500-talet. Starkater var ingen förfinad hovman à renässansens Baldesar Castiglione utan en man av det vanliga fotfolket. Det talas aldrig om att Starkater skulle ha ridit, han var ingen frälseman eller riddare, reste Starkater använde han apostlahästarna. Trots sin låga börd förstod ändå Starkater att uppföra sig rätt.

Olaus Magnus verk inbjuder till många läsningar; intressanta och goda böcker gör oftast så. Jag har lagt fokus på en liten del i den femte boken av verkets inalles 22 böcker. Mycket finns kvar att upptäcka och gå igenom, men att manlighetsaspekten utgör ett centralt tema i inte bara berättelsen om hjälten Starkater utan i flera andra av bokens många historier, torde stå utan tvivel. Jätten Starkater utgjorde bara en av många hjältar som Olaus Magnus såg i det förflutna.

Bo Eriksson

Referenser (i urval)

Texten är en bearbetad version av min artikel ”Härsket kött och fosterländsk dygd – bilden av den heroiske jätten i Olaus Magnus Historia om de nordiska folken”, i: Thérese Andersson (red.), Hjältar, hjältinnor och antihjältar: Konstruktioner av nationella identiteter (Lund 2012).

Berggren, Anne Marie, red., Manligt och omanligt i ett historiskt perspektiv (Stockholm 1999)

Cohen, Jeffrey Jerome, Of Giants. Sex, Monsters, and the Middle Ages (Minneapolis 1999)

Connell, R. W., Masculinities, second ed. (Cambridge 2006)

Grape, Hjalmar, Studier i Olai Magni författarskap: Ett bidrag till den götiska rörelsens historia (Uppsala 1942)

Hallenberg, Mats, ”De vilda vasarna och 1500-talets aggressiva manlighetsideal”, Ad Familiares: Tidskrift för sällskapet för Renässans och Barockstudium nummer 1–2, (2003–04) s. 83–119

Hendrix, Scott H. & Karant-Nunn, Susan C., Masculinity in the Reformation Era (Kirksville 2008)

Johannsesson, Kurt, Gotisk renässans: Johannes och Olaus Magnus som politiker och historiker (Stockholm 1982)

Olaus Magnus, Historia om de nordiska folken, övers., Robert Geete et al, red., John Granlund (Hedemora 2001)

Sturluson, Snorre, Nordiska kungasagor: Från Ynglingasagan till Olav Tryggvasons saga, övers., Karl G. Johansson (Stockholm 2001)