Essä

Farliga marina möten

För medeltidens lärde utgjorde havet en tummelplats för allsköns simmande varelser: såväl stora som små fiskar men också sjöodjur som sirener, hydror och sjöormar. Verkliga beskedliga djurarter fick dela plats med uppdiktade och farliga. Det stora flertalet av dessa fabeldjur hade antika idéhistoriska rötter och gick i vissa fall ännu längre tillbaka.

Även om de märkliga, overkliga och som regel även farliga havsexistenserna gick tillbaka på antika förlagor och folkliga föreställningar – ”skepparhistorier” har det funnits gott av i historien – ska de inte uppfattas som fabeldjur utan mening; de var fyllda av innebörd.

I bestiarium, medeltidens djurbok, markerade sjömonster (monstra marina, belua in mari) marina gränser. De utgjorde ett alldeles eget semiotiskt teckensystem med egna symboliska uttryck och innehåll.

I föreliggande essä uppmärksammas den betydelse det marina hade för människans självförståelse på medeltiden med fokus på sjöodjur i medeltida bestiarier.

Monstra marina

Enligt en kristen, medeltida uppfattning namngav människan allra först vilddjuren, reptilerna, luftens fåglar och alla andra landlevande varelser, se essä I, därefter blev det fiskarnas tur. Namnen som gavs åt fiskarna byggde på likheter med de landlevande djuren i fråga om beteende, form och färg, efter regeln att det som fanns på land, fanns också i havet som till exempel leo marinus (”Sjö-lejon”).

Bland mängden fiskar, på latin pisces, fanns det arter som utmärkte sig och därför räknades till en egen kategori, till dem hörde sjöodjuren.

Thomas Cantimpratensis (d. omkring 1272), även känd som Thomas Brabantinus och Thomas van Bellenghem, var predikant, dominikanermunk och teolog och verksam i bland annat klostret Cantimpré nära Cambrai i norra Frankrike. Han skrev bland annat flera vitae, helgonskildringar, men är mest känd för sin Liber de natura rerum, en encyklopedi skriven omkring 1230–1245.

I sitt lärda verk skiljer Thomas Cantimpratensis mellan vanliga sjödjur (pisces marini sive fluviatiles) och havsvidunder (monstra marina). Det var en uppdelning som senare bibehölls av naturforskaren Konrad von Megenberg i dennes Buch der Natur (1350) och andra encyklopedister med påverkan på bestiarierna. Andra termer som fångade in sjömonster var caetera monstra maris och belua in mari.

På gränsen

Havet har alltid varit en källa till myter, allt från gamla skapelsemyter och hjältedikter till rena fiskarhistorier. Sett ur ett gränsperspektiv hörde detta samman med att havet var så annorlunda än land. Maritima samhällen uppfattade världen annorlunda än inlandssamhällen som sysslade med traditionellt jordbruk. Det handlade om kulturella skillnader som avsatte spår i berättelser och historier. Som Sebastian Sobecki formulerar förhållandet: ”This antithesis of land and sea permeates our civilisation, ranging from the basic, elemental dichotomy to the more sophisticated literary contexts.”

Åtskillnaden mellan hav och land och olika sätt att värdera livsbetingelserna återfinns självklart också i bestiarierna, som drar en tydlig skiljelinje mellan landlevande och vattenlevande djurarter.

Sett till bestiariernas värld går det därför att se sjöodjuren som levande varelser i en annan kulturell och zoologisk sfär. Havet och det marinas livsformer levde i ett gränsområde som var farlig för människan att vistas på eftersom det normala upplöstes i sina former och landregler inte längre gällde.

Vid havet som gräns levde varelser som själva blandade gränser såsom siren (kvinna-fågel/fisk) och sågfisk (fisk-djur). Liksom andra monster markerade därför sjöodjuren gränser.

De gjorde det genom att bryta, provocera och ifrågasätta normer i fråga om kropp och beteende. De utgjorde gränsmarkörer, gränsväktare och gränsöverskridare.

Det är ett synsätt på monster som har både teoretisk och empirisk grund i tidigare forskning. Monsterforskaren Jeffrey Jerome Cohen har presenterat sju teser, vilka tagna var och en eller alla sammantaget utgör en metod att läsa kultur via monster.

Av hans teser är det främst den fjärde och femte som är intressant i denna essä. Hans fjärde tes tar som utgångspunkt att vidunder och odjur lever “at the Gates of Difference”. Ett monster är ”difference made flesh, come to dwell among us.” Han exemplifierar med de medeltida riddarromanerna som förvandlar muslimer till demoniska varelser, det som i romanerna betecknas ”saracener”.

Metoden är densamma när det kommer till kvinnor och sexualitet: ”The women who oversteps the boundaries of her gender role risks becoming Scylla, Weird Sister, Lilith (‘die erste Eva’, ‘la mere obscure’), Bertha Mason, or Gorgon. ’Deviant’ sexual identity is similarly susceptible to monsterization.”

Till listan av kvinnliga gränsöverskridare bör läggas också sirenen, som denna essä lyfter fram.

Den femte tesen presenterar monster som en varning mot överträdelser: ”The giants of Patagonia, the dragons of the Orient, and the dinosaurs of Jurassic Park together declare that curiosity is more often punished than rewarded, that one is better off safely contained within one´s own domestic sphere than abroad, away from the watchful eyes of the state. The monster prevents mobility (intellectual, geographic, or sexual), delimiting the social spaces through which private bodies may move. To step outside this official geography is to risk attack by some monstrous border patrol or (worse) to become monstrous oneself.” Alltså: sjöodjur som både gränsmarkörer och gränsväktare.

På senare tid har synsättet även vunnit insteg i svensk historisk forskning. Idéhistorikern Jonnie Erikssons Monstret & människan (2010) utgör en filosofisk diskussion kring vad som händer när människan försöker förstå sig själv genom det monstruösa, oberoende tidsepok. Hans fokus ligger på tidigmodern och modern fransk filosofi och behandlar inte medeltiden men är ändå intressant för denna essä.

En central punkt hos Jonnie Eriksson är att monster utgör avvikelse från norm och att denna empiriska anomali följer sin egen logik. Det stämmer väl med hur monster på medeltiden fungerade. Som både medeltida profan och sakral litteratur och konst vittnar om hade avvikelserna en tendens att ständigt återkomma. Medeltidens monster visar på en fallande regelbundenhet.

För att summera: sjöodjur utgjorde visuella metaforer (som regel hybrider) för ett gränstänkande kring det marina med ideologiska undertoner. Valen, sågfisken och sirenen får här närmast exemplifiera detta.

Valen – den största av alla ”fiskar”

Valen (cetus, balaena) är, enligt bestiarierna, ett havsvidunder som flyter vid havsytan så länge att ryggen täcks av sand och växter börjar gro på den. Sjömän tar ibland fisken för en ö, går iland och gör upp en eld. Då vaknar djuret, och för att kyla ned sin kropp söker det sig ned i djupet – med både skepp och besättning. När jättefisken ska äta öppnar den sitt gap och lockar till sig fiskar genom att sprida en ljuvlig doft. När stimmen sökt sig in i gapet sluter den sina käftar.

Enligt bestiarierna var valen den största och farligaste av ”fiskar” (pisces) och betecknades därför belua in mari (”ett havsvidunder”, ”sjöodjur”). Valen avbildas ofta som en jättefisk, inte sällan med ett skepp och en uppgjord eld på ryggen. Sjömän syns vandra på dess enorma rygg vars ö-karaktär förstärkts av ditmålade träd, buskar och gräs. Männen som är kvar på skeppet gör sig redo att bege sig därifrån, då det de trodde var en ö, visade sig i stället vara ett fruktansvärt monster. På samma bild, se ovan, syns fiskar simma in i valens stora gap.

I vissa bestiarier benämns sjöodjuret aspidochelo (grekiska) eller aspido (latin) och avser då en annan monsterart: jättesköldpaddan.

Det är ett zoologiskt faktum att valen är ett vattenlevande djur som gärna rör sig vid vattenytan och det återspeglas i djurböckernas skildring av ”jättefisken”. Sett till en maritim gränsproblematik levde den medeltida valen på gränslinjen mellan vattnets och luftens element. I djurböckernas historier har valen flutit så länge att den antagit karaktären av en ö. Den markerade därmed en synlig, men förrädisk skiljelinje mellan land och hav.

För det var ett bedrägligt tillstånd, en illusion; eftersom valen förledde människans syn. Den stod därför som en symbol för det onda. Lurade av synen gick sjömän iland på havsbestens rygg men väckte den när de gjorde upp en eld.

Text och bild förtydligar den osynliga gräns vilken skilde ut valen som monster från de beskedliga fiskarna, genom att skildra hur valen sänkte sig ned i bråddjupet liksom människan kastas ned i helvetets käftar. Det moraliska budskapet är tydligt: Människan som inte tar sig i akt utan låter sig luras av djävulens finter hamnar i helvetet.

Men valen blir farlig först när människan passerar en gräns, när de lämnar sitt skepp för vad de tror är säker mark. Gränsen är i detta fall väl synlig och fysisk – från fartyg till ö – men med tydliga moraliska dimensioner. Människan hade ett val, hen behövde inte gå iland – den farliga nyfikenheten tog över.

Också valens ovanliga matvanor och fångstmetod hade ett symboliskt budskap: Människor som är svaga i tron lockas lätt av det världsliga livets ljuvligheter, och slukas i slutändan av det stora djävulsgapet. De små fiskarna i valfiskens enorma gap visade vad som hände de människor som inte följde helt eller nonchalerade delvis Guds och kyrkans lagar och regler.

Bilden av den stora fisken som åt de små bar även på en ideologisk konnotation av att de mäktiga alltsomoftast krossade de hjälplösa. I båda fallen – valen som en ö och valens ljuvliga andedräkt – lurar jättefisken människan. Den ger sig ut för att vara något den egentligen inte är. Utsuddandet av gränser var ett omisskännligt tecken på djävulens oupphörliga finter och ständiga förvandlingar.

Valen är så gott som alltid med i djurböckerna. Det gäller för de folkspråkiga physiologi, förutom den forntyska Der Millstätter ”Physiologus” som helt saknar en redogörelse över valen. I den fornengelska The Middle English Physiologus går valen under namnet ”cethegrande” det vill säga av latinets cetus, ”sjövidunder”. Innehållet är detsamma som i de latinska bestiarierna.

Den fornengelska djurboken inleder med att skildra valen som lockar småfiskar till sig genom sin ljuvliga (”swetteste”, ’sweet’, söta) andedräkt (”onde”). Sedan följer berättelsen om hur valen liknar en ö (”neilond”, ’island’), skeppsbesättningen går iland på fisken, gör upp en eld, (”brennen … warmen”) börjar äta mat och dricka (”heten & drinken”) för att sedan dras ned i djupet av monstret (”sinken … to grunde”). Också de moraliska tolkningarna av monstret är desamma som i de latinska bestiarierna.

Valens dåliga rykte under medeltiden kan härledas till två litterära traditioner. Den ena, den lärda traditionen, var den fornkristna Physiologus och Isidorus negativa beskrivningar av jättefisken. Enligt Isidorus var valar (ballena) enorma sjölevande varelser som hade fått sitt namn av att de sprutande vatten. Det sjöodjur, grekiskans ketos, latinets cetus, som svalde Jona däremot benämner han belua, men avser om inte ett identiskt djur som valen, åtminstone ett liknande.

Den andra traditionen, den kristna uttolkande, var Bibeln och dess exegeter. Berättelsen om hur Jona, Amittajs son, blev kallad av Herren och uppmanades att bege sig till Nineve och hålla en straffpredikan där, men hörsammade inte Guds kallelse, utan begav sig till en annan plats i stället och straffades för det genom att falla i valfiskens buk, var allmänt känd under medeltiden. Profeten befann sig inne i fiskens buk i tre dagar och tre nätter innan han bad till Herren om nåd. Då spydde valen upp Jona på land. Bibelns berättelse om Jona refereras och åberopas i bestiarierna i samband med redogörelsen över valen.

Just historien om valen som antog skepnaden av en ö återfinns i bland annat i legenden om helgonet Brandanus. På en resa ute till havs stöter han och besättningen på en ö med en vacker skog, och kliver iland. De märker snart att ön rör på sig. I själva verket befinner de sig på ryggen av en enorm fisk, en val, som är så gammal att det börjat växa träd på honom. Precis innan varelsen försvinner ned i djupet hinner sällskapet rädda sig tillbaka till skeppet. Brandanus träffar dessutom på en annan märklig havsvarelse, en siren.

Berättelsen finns i navigatio sancti Brendani och var allmänt bekant under medeltiden. I helgonberättelsen kallas monstret för ”Jasconius”, men uppfattas allmänt som en valfisk. Historien om valen och sirenen omgestaltades ofta till mångbottnade berättelser med olika symbolskikt. Genrerna är förvisso olika men berättelsens tema och uttolkning förenar helgonskildringen med djurböckerna.

Det finns inte många avbildningar av den heliga Brandanus äventyr ute till havs och farliga landstigning på valen i svenskt medeltida material, men han finns avbildad Täby kyrkas vapenhus, vilket visar att historien om honom inte var helt okänd ute i socknarna.

Inte heller valen var en okänd ”fisk” för den vanliga människan. Redan på medeltiden utgjorde strandsatta valar fascinerande objekt och i de medeltida kalkmålningarnas värld spelade valen den otacksamma rollen av havets värsting: valens gap utgjorde en allmän bild av helvetet.

Sågfisken – syndens djup

Sågfisken (serra) är, enligt bestiarierna, ett sjömonster (belua in mari) med enorma vingar som tävlar mot fartyg. Efter trettio till fyrtio timmar tröttnar fisken och dyker ned i djupet för att fånga fisk. Havsvarelsens vingar är så stora att när den fäller ut dem får fartygens segel ingen vind. Djuret går ofta till angrepp mot skepp. Eftersom monstret har ett sågtandat bröst skär det lätt sönder skroven.

Ett sjömonster som lyfte sig ur vattnet med vingarna utbredda, som en havets demon på jakt efter själar, ville självklart ingen möta. Den hajlika rockfisk som troligen stod som modell för detta diaboliska rovdjur saknade naturligtvis en sådan förmåga. Det utesluter inte att sågfisken likväl verkade skrämmande – sågfisken var ett av havens mest fruktade sjömonster, om man ska tro bestiarierna.

Sågfisken stakade ut flera synliga gränser genom att på monstrens vis bryta mot dem. En sådan gräns utgjordes av havets yta och skeppet. Vid åsynen av skepp dök den upp och simmade ikapp med dem, men när sågfisken lyfte ovan vattnet och reste sig med vingarna gjorde den något förbjudet: den bröt elementens gränser. Vingarna hindrade dessutom skeppen från att få vind och störde därmed människans resa och aktiviteter på havet.

Den dristade sig att utmana människan, Guds förnämsta skapelse. Fiskar skulle vara i vatten, inte i luften, enligt bestiariernas synsätt på hur Gud inordnat världen; att som sågfisken röra sig från vattenlevande till flygande varelse var därför onaturligt.

Vingarna var viktigt att ta med, inte bara i berättelsen. Som med alla andra marina och landlevande monster, med undantag av valen, gick också sågfisken mot naturens ordning i det att den kombinerade former och djurarter; den var en farlig hybrid.

I djurböckerna avbildas sågfisken som en drake – vingar, klor, sågtandat bröst och långsmal kropp – men den kategoriseras inte som en reptil eftersom den var vattenlevande.

Den simmar, som sagt, ofta i kapp med fartyg. På däck sitter då männen och ber. Ibland syns sågfisken gå till attack och slita skeppet sönder och samman, för att sedan ge sig på manskapet. Dess sågtandade bröst använde sjöodjuret till att skära upp skroven med. När sågfisken attackerade skepp överträdde den således en annan given gräns: den gav sig på människor.

Människans randvillkor i mötet med denna havets fulländade gränsvarelse var minst sagt osäkra och livsfarliga. Det enda de kunde göra ifall angripna av monstret var att vända sig till Gud, skaparen av naturens ordning, och be för sina liv.

Men varför befann sig då människan ute till havs, inte bara i just denna utan också i de andra berättelserna med havsodjur? Det nämns inte i berättelserna men historien och bilderna låter antyda orsaken: de var fiskare. Sjöodjuret överträdde inte enbart gränser och provocerade, den markerade också en viktig skiljelinje. Sågfisken vaktade djupets fiskar. Precis som den landlevande draken, som oftast levde i utmarker där den svartsjukt höll vakt över sina rikedomar, bevakade sågfisken havets skatt. Att sågfisken även levde av fisk som den var satt att vaka över står inte i någon motsättning till väktaruppdraget. Fisk var dussinvara, även för en havets väktare.

Överhuvudtaget ges djuret en aggressiv framtoning, ibland förtydligat med hjälp av ett demonansikte. Trots de uppenbara negativa attributen – drakvingarna, klorna, det sågtandade bröstet – hade varelsen även något positivt att förmedla. De osynliga gränser som sågfisken stakade ut var i huvudsak moraliska. Den symboliserade den kristna människan som valde rättfärdighetens väg och vars intentioner var goda, men som – och här upphör sågfiskens goda sida – tröttnade halvvägs och istället sökte sig ned i syndens djup.

”The serra which could not keep up with the ship signifies those men who at the beginning set their hand to good works, but cannot continue in them, and are overhelmed by all kind of vices, which drag them into the depths like the waves of the sea”, som det (i en modern engelsk översättning) förklaras i ett bestiarium.

Fisken hindrade fartygen att få vind i seglen precis som djävulen hindrade människan att få gudomlig inspiration. Att bara komma halvvägs och ge upp innan målet var uppnått fördömdes nästan lika hårt som att inte anstränga sig alls.

Precis som med andra sjöodjur gick också sågfisken tillbaka på antika och senantika källor. Isidorus ger förklaringen att serra har sitt namn efter sitt sågtandade (serratus) bröst och att det med hjälp av detta skär genom skrovet när det simmar under skeppen.

Bestiariernas moralteologiska uttolkningar av serra kom emellertid inte från Isidorus utan var ett kunskapsarv efter Physiologus. I Physiologus-traditionen och i vissa icke latinska bestiarierna förtydligas att skeppet även symboliserar profeterna.

Sirenen – varning för skökan

Beskrivningarna av sirenen, det vattenlevande hon-monster som sades locka sjömän i fördärv, skiljer sig inte nämnvärt åt mellan de olika typerna av djurböcker. Hon – sirenen är alltid en kvinna – beskrivs och avbildas som ett farligt havsodjur som från naveln och uppåt ser ut som en fager jungfru, men nedtill är en fisk alternativt fågel.

Hon sjunger för att förtrolla förbipasserande sjömän, som för hennes vackra sångs skull släpper allt de har för händerna och kastar sig i vattnet – där de sedan drunknar och slits i stycken.

Det gäller lika för både de latinska bestiarierna och de på folkspråk: The Bestiary: A Book of Beast (White 1960) skriver: ”The Sirenae, so the Physiologus says, are deadly creatures who are made like human beings from the head to the navel, while their lower parts down to the feet are winged. They give forth musical songs in a melodious manner, which songs are very lovely, and thus they charm the ears of sailormen and allure them to themselves. They entice the hearing of these poor chaps by a wonderful sweetness of rhytm, and put them to sleep. At last, when they see that the sailors are deeply slumbering, they pounce upon them and tear them to bits.”

Der Millstätter Physiologus skriver: ”Si sint von dem houbet unz den nabele also wip gescaffene, / danne unze an die fuozze nidene getan sam di vogele. / si singent ein sanch, heizzet Musica, da mit beswichent si die scefman.” (Vom Kopf bis an den Nabel sind sie wie Frauen geformt und dann bis zu den Füßen wie die Vögel gestaltet. Sie singen einen Gesang, der Musica heißt, damit sie die Seeleute betören.)”So die vergen si gehorent, ir sinne si dar cherent. / von ir suozzem sange antslaffent si danne / iso varent si dei tier an, unde e si erwachen, so zerbrechent si si gar.” (Wenn die Seeleute sie hören, richten sie ihre Aufmerksamkeit darauf. Durch den süßen Gesang schlafen sie dann ein. Gleich stürzen sich die Bestien auf sie, und bevor sie aufwachen, zerreißen sie völlig.)

Och Pierre de Beauvais skriver: sirener ”sont moitié feme moitié poisson et l’autre moitié feme oiseax; et chantent totes … les unes en buisines et les autres en harpes et les tierches en droite vois.”

På de ackompanjerande bilderna syns som regel ett skepp med tre män som sover samtidigt som tre sirener (halv kvinna, halv fisk) höjer sig ur vattnet och gör sig beredda att välta båten.

Sirenen avbildas ofta till hälften kvinna med utsläppt hår, till hälften fisk och kan i ena handen även hålla en kam eller en spegel, i den andra en fisk. I texten däremot omtalas hon som fågel. Hon kan ha två ben eller två fiskstjärtar. Stjärtarna kan vara antingen delfinliknande eller som fiskars.

Farorna ute till havs var många, därom är bestiarierna överens. Pirater sökte lättfångade byten. Plötsliga stormar kastade skepp mellan vågtoppar och vågdalar. Malströmmar – stora som gruvor – drog ned fartygen i djupen. Och sirener kunde ligga på några ensliga grynnor och distrahera besättningen, med resultatet att båten grundstöttes.

Vad som än drabbade resenären – om han nu blev tillfångatagen, mördad av pirater, bortsköljd från däck under en kraftig storm, neddragen i en vattenvirvel eller kärlekstokig i en ljuvlig siren – var hans öde beseglat.

Kvinnliga havsmonster som lockade sjömän i fördärvet förekom i både lärd tradition, såsom bestiarierna och encyklopedierna, och inom folklig tradition, såsom visdiktning och skrönor. De hade en lång historia innan bestiarierna tog över det antika idégodset.

Nästan alla kulturer kan visa upp vattenlevande – ofta kvinnor – gudomliga eller halvgudomliga väsen med fiskkropp och även musikalisk begåvning eller framtoning. Som regel var de farliga för människor. Najader och havsnymfer, havsguden Poseidons döttrar, i den grekiska mytologin, för att nämna två i konsten förekommande exempel.

En annan föreställning under grekisk antik, med anor tillbaka till tvåflodslandet, var att sjukdomar och olyckor orsakades av ondskefulla kvinnliga demoner som kom från havet i form av sjuka vindar. I den grekiska mytologin var sirenen en kvinna med en fågels underkropp, inte en sjöjungfru som i stället bar fiskens stjärt.

Det gäller även för de klassiska författarna såsom Ovidius, Eustathius och Pausanias. Sirenerna var ibland svåra att hålla isär från harpyor. Under medeltiden var de synonyma.

Isidorus anknyter till antikens negativa bild av sirenen och gör en direkt koppling till skökor och prostituerade. Under rubriken ”De portentis” (”järtecken”) behandlas onaturliga varelser som till exempel satyrer, enfotingar och sirener. Hos Isidorus har sirenen fågelns underkropp och vingar. En sjunger, den andra spelar flöjt och den tredje använder lyran för att locka sjömän. ”In truth, however, they were harlots, who, because they would seduce passers-by into destitution, were imagined as bringing shipwreck upon them. They were said to have had wings and talons because sexual desire both flies and wounds.” Det är också den negativa bilden av sirenen som ett farligt, sexuellt kvinnomonster som vi möter i bestiarierna.

Det är uppenbart att den kristna kyrkan behövde sina sirener. De var passande att använda som negativa exempel på farlig kvinnlighet, och så hade ju antikens lärde ”bevis” för varelsernas existens. Värderingarna av sirenen hörde samman med varelsens blandform.

Allt som blandade det mänskliga med det djuriska eller kombinerade olika djurarter skrämde, eftersom det var ett brott mot Guds ordning. Sirenen, vad var hon egentligen: ett djur, en fågel, en fisk eller ett monster? Hon var inte en fisk, men fågel, ibland ett djur men alltid ett kvinnligt havsmonster. En regel är, att sirenen i skriftliga beskrivningar hade formen halv fågel, halv kvinna, medan hon på bilder var halv fisk, halv kvinna.

Det fanns även manliga sirener, kallade tritoner, men de förekom inte särskilt ofta, mest på kyrkans väggar.

Under medeltiden avbildades sirenen som regel tillsammans med en kentaur. Det hade att göra med dessa blandformers ideologiska betydelse. Filosoferna och teologerna lärde att huvudet var säte för människans rationella sinne. Det innebar att människan, hög som låg, kvinna som man, förnuftsmässigt kunde förstå att det fanns en Gud; och det gällde också för sirenen och kentauren. Men dessa varelsers djuriska delar drog ned den förmågan i ett syndernas fördärvade tillstånd av ohämmad sexuell lust.

Den babyloniska horan i Bibeln (Uppenbarelseboken) hade kopplingar till sirenen. På en gobeläng från Angers syns en kvinna sitta på en klippa och kamma sitt långa utsläppta hår, i sin vänstra hand håller hon en spegel vilken återger kvinnans ansikte. Den bildtypen finns också i bestiarierna. Att hon håller i en kam och/eller en spegel ska få oss att associera till Venus och luxuria.

På så sätt aktualiserade bestiarierna frågan om prostitution i samhället. Det gällde för mannen att se upp för kärlekens lockelser, vilka former dessa än antog. Därför kallades sirenen i bestiarierna även ”vattensköka” (meretrix). Den kanoniska lagens latinska term meretrix betydde just sköka eller prostituerad.

I vissa bestiarier gör man en jämförelse mellan de fångna och förblindade sjömännen, som den djävulska havskvinnan håller i sitt grepp, och judarna. Både sjömän och judar ansågs vara förblindade och i sitt omtöcknade tillstånd oförmögna att se den sanna lärans innebörd. Därför kunde ibland ugglan, ett annat fabeldjur med dåligt rykte, avbildas tillsammans med sirenen.

Sömnen som sirenen vaggade sjömännen i kunde tolkas som andlig oförmåga att höra Guds ord; hon associerades därför också till judarna, precis som ugglan.

Sirenen kunde också aktualisera andra slags faror som väntade på den njutningslystne människan som tyckte om teaterspel och andra lustiga uppvisningar. The Book of Beast varnar: ”That’s the way in which ignorant and incautious human beings get tricked by pretty voices, when they are charmed by indelicacies, ostentations and pleasures, or when they become licentious with comedies, tragedies and various ditties. They lose their whole mental vigour, as if in a deep sleep, and suddenly the reaving pounce of the Enemy is upon them.” Sirener fanns således inte bara ute till havs, utan också på stadens torg och vid marknader.

Men som Debra Hassig påpekar, sirenen kunde också svara mot ett behov av det fantastiska, av skrämmande underhållning. I åtminstone ett bestiarum är det mytologiska monstret scylla med, det föregår texten om sirenen.

På samma sätt följer redogörelsen för kentaur efter att gorgoner behandlats. Båda fallen skvallrar om ”the medieval fascination with monsters and marvels” skriver Debra Hassig, dock utan att analysera närmare iakttagelsen.

Den dolda gränsen

I fallet med sjöodjur i de medeltida djurböckerna går det att urskilja två slags gränstyper: verkliga, fysiska gränser – det att fiskarna levde i sitt eget element, skilda från land och luft – och symboliska och moraliska gränser. För att skilja det ena från det andra kan termen synlig gräns användas när det handlar om skiljelinjer i miljön av typen hav och land eller andra fysiska kvaliteter exempelvis fartyg och vatten, och dold gräns för att täcka in andra typer av skiljelinjer.

Som denna essä visat var den dolda gränsen av större betydelse för förståelsen av det marina livet än den synliga i naturböckerna; det var betydelsen av det icke-synliga som både bild och text avsåg främst att fånga, inte det som för ögat är.

Randvillkor beskriver tillståndet vid de två olika gränserna, som i fallet med alla tre sjöodjur var osäkra och farliga för människan. I alla tre fallen handlar det om moraliska och ideologiska skiljelinjer i det att gränser bevakas, markeras och överträds.

De sjöodjur som här presenterats, analyserats utifrån en gränsproblematik och diskuterats i ett idé- och symbolhistoriskt sammanhang pekar ut det marina som ett alldeles eget semiotiskt system. Det var ett teckensystem som inte hade något med kartografins utveckling att göra. De vare sig förskönade verkligheten eller retade nyfikenheten och därmed uppmuntrade till långväga resor över oceanen, som kartorna gjorde.

Bestiariernas gränser, synliga och osynliga, pekade ut det farligt förbjudna, randvillkoren, men gav också upphov till ideologiska handlingsdirektiv. Mot en narrativ bakgrund i bestiarierna bidrog sjöodjuren till att cementera samhällsideologi, såsom genus och andra maktfrågor såsom exempelvis rätten till havet. Samtidigt gjorde de anspråk på att existera i verkligheten. Denna dubbelhet gjorde de medeltida sjöodjuren till mångtydiga marina varelser som få havsfarare ville möta.

Bo Eriksson

Referenser

Bestiary MS Bodley 764 (Barber 1999)

The Bestiary: A Book of Beasts (White 1960)

Le Bestiaire de Cambrai (Chomant 2009)

Le Bestiaire: Version longue attribuée à Pierre de Beauvais (Baker 2010)

Book of Beasts: A Facsimile of MS. Bodley 764 (de Hamel)

Jeffrey Jerome Cohen (ed.), Monster theory: reading culture (Minneapolis & London 1996)

Barry Cunliffe, Facing the ocean: The atlantic and its peoples, 8000 BC–AD 1500 (Oxford 2001)

Chet Van Duzer, ”Hic sunt dracones: the geography and cartography of monsters”, Asa Simon Mittman with Peter J. Dendle (eds.), The Ashgate research companion to monsters and the monstrous (Farnham 2012) s. 365–386

Bo Eriksson, Bestiarium: En medeltida djurbok (Stockholm 2009)

Jonnie Eriksson, Monstret & människan: Paré, Deleuze och teratologiska traditioner i fransk filosofi, från renässanshumanism till posthumanism (Lund 2010)

The Etymologies of Isidore of Seville (Barney et al 2006)

Christian Heck & Rémy Cordonnier, The grand medieval bestiary: Animals in illuminated manuscripts (New York & London 2012)

Marianne Govers Hopman, Scylla: Myth, Metaphor, Paradox (Cambridge 2013)

The Middle English Physiologus (Wirtjes 1991)

Der Millstätter Physiologus: Text, Übersetzung, Kommentar (Schröder 2005)

Henrik Otterberg (utg.), Bernströms Bestiarium: En djurens nordiska kulturhistoria (Stockholm 2008)

Physiologus: A Medieval Book of Nature Lore (Curley 2009)

Physiologus: En bok om naturens ting (Nordin-Pettersson)

Sebastian I. Sobecki, The sea and medieval english literature (Woodbridge 2008)

Ragnar Stenberg, ”Helgonmålningar i Täby kyrkas vapenhus”, Fornvännen 1948 (43) s. 133–140

David Williams, Deformed discourse: The function of the monster in medieval thought and literature (Exeter 1996)