Essä

Monster satte gränser

I vilken form och genre de än uppträder, i bestiarier, som utsmyckning i marginalen och i den kyrkliga konsten – utgör monster en varning till människan. De agerar väktare. Utforskare av det okända straffas, eftersom monstret är satt att förhindra intrång i den förbjudna sfären.

Gränserna är av olika slag: geografiska landmärken och moraliska sfärer men även i form av skiljelinjer mellan könen. Monstret självt däremot är inte styrt av dessa gränser: den uppdragna skiljelinjen mellan natur och civilisation, mellan mänskligt och icke-mänskligt. De är gränsvarelser med en självpåtagen rätt att formulera egna regler och staka ut egna gränser.

Detta är ett synsätt som förenar monster under antiken med vidunder och bestar under medeltiden och tidigmodern tid, ja, det gäller även för moderna zombiefilmer och vampyrböcker.

De drakliknande odjuren i det fornengelska Beowulfkvädet får här exemplifiera hur medeltida bestar agerade hot och väktare i den medeltida kulturen.

Beowulfkvädet. Källa: Wikipedia

Beowulf

I den fornengelska hjältedikten Beowulfkvädet finns medeltidens största drakdödare. I tid föregick han högmedeltidens riddare som Lancelot, Gawain och Tristan – samtliga tre hjältar dödade drakar. Hjältens namn var Beowulf, och han var en produkt av Roms undergång och folkvandringstidens berättelser.

Irländska munkar skrev ned kvädet, som finns bevarat i ett enda handskriftsexemplar, daterat till cirka år 1000. Åsikterna går dock isär om verkets ålder. Vissa menar att kvädet fanns redan på 700-talet, andra lyfter fram 800-talet, medan somliga säger 900-talet.

Handlingen utspelas huvudsakligen i Danmark. Där styr den förtvivlade kung Hrothgar, vars gästabudssal varje natt hemsöks av ett stort människoätande monster, Grendel. Beowulf, som hört talas om draken, kommer till Danmark och besegrar ”den rasande besten”.

I berättelsen beskrivs Grendel som ett drakliknande monster av hankön och som en ”utbölingsande” som dväljs i ”avgrundsmörkret”. Det är ”en känd gränsströvare” som håller till i kärr och myrar. Besten är hemsk att skåda: ögonen brinner av hat och vrede, ”likt flammande eld”. Den äter gärna människor.

Beowulf slåss mot draken. Källa: Wikipedia

Därefter kommer nästa utmaning, för det fanns ”ett kraftfullt väsen, som hämnas ville”. Grendels mor. Denna drakorm av honkön håller till vid en tjärn. I vattnet simmar en massa andra ”sällsamma sjödrakar”.

Beowulf lyckas döda även detta urmonster, vars huvud är så stort att fyra män knappt orkar bära det på en stång. Han blir kung och styr i fred i många år, innan en ny drake stör ordningen i landet.

Under kampen mot den eldsprutande draken är det bara en av hans kämpar, Wiglaf, som står sin herre bi. Beowulf lyckas döda monstret, men såras så svårt att han dör.

Beowulf har varit mycket populär. Här omslagsbilden på Robert Zemeckis version från 2007. Källa: http://www.rogerebert.com/reviews/beowulf-2007

Drakkusiner till bestiariernas monster

Grendel, Grendels mor och den eldsprutande draken bor utanför civilisationens gränser; deras hemvister är kärr, myrar, berg, grottor och under vatten. Alla tre monster överträder gränsen mellan natur och kultur när de går till angrepp mot människorna.

På våra nordiska breddgrader har vi draken Fafner, som girigt sades vakta över en skatt. Hjälten Sigurd anländer för att konfrontera draken och själv ta skatten. Han lyckas med båda sakerna, men drabbas av förbannelsen som följer med skatten.

Draken Fafner och Beowulfs drakliknande vidunder pekar ut något centralt i historien om monster: de agerar både som väktare av gränser samtidigt som de överträder gränser. Ibland vakar de över dyra skatter.

I bestiarierna bryter monstren inte enbart en naturens ordning utan även moralens – de bringar oordning i samhällsmoralen och överträder gränser ifråga om identitetskategorier som vi kommer att se längre fram. Monstret inkarnerar överträdelser mot samhällets lagar och kristen god moral – de utgör en farlig avvikelse mot naturens gång, den natur som Gud skapat. Gripen i bestiarierna, för att nämna ett skrämmande exempel, är känd för att vara både extremt aggressiv gentemot hästar och människor och vaka över skatter.

Med andra ord: bestiariernas monster är precis som sina kusiner Grendel och Fafner. I nästa essä, som kommer inom kort, behandlas överträdelserna och straffen såsom de framträder i bestiarierna.

Bo Eriksson

Referenser

Bestiary MS Bodley 764 (Barber 1999)

The Bestiary: A Book of Beasts (White 1960)

Le Bestiaire de Cambrai (Chomant 2009)

Le Bestiaire: Version longue attribuée à Pierre de Beauvais (Baker 2010)

Book of Beasts: A Facsimile of MS. Bodley 764 (de Hamel)

Jeffrey Jerome Cohen (ed.), Monster theory: reading culture (Minneapolis & London 1996)

Barry Cunliffe, Facing the ocean: The atlantic and its peoples, 8000 BC–AD 1500 (Oxford 2001)

Chet Van Duzer, ”Hic sunt dracones: the geography and cartography of monsters”, Asa Simon Mittman with Peter J. Dendle (eds.), The Ashgate research companion to monsters and the monstrous (Farnham 2012) s. 365–386

Bo Eriksson, Bestiarium: En medeltida djurbok (Stockholm 2009)

Jonnie Eriksson, Monstret & människan: Paré, Deleuze och teratologiska traditioner i fransk filosofi, från renässanshumanism till posthumanism (Lund 2010)

The Etymologies of Isidore of Seville (Barney et al 2006)

Christian Heck & Rémy Cordonnier, The grand medieval bestiary: Animals in illuminated manuscripts (New York & London 2012)

Marianne Govers Hopman, Scylla: Myth, Metaphor, Paradox (Cambridge 2013)

The Middle English Physiologus (Wirtjes 1991)

Der Millstätter Physiologus: Text, Übersetzung, Kommentar (Schröder 2005)

Henrik Otterberg (utg.), Bernströms Bestiarium: En djurens nordiska kulturhistoria (Stockholm 2008)

Physiologus: A Medieval Book of Nature Lore (Curley 2009)

Physiologus: En bok om naturens ting (Nordin-Pettersson)

Sebastian I. Sobecki, The sea and medieval english literature (Woodbridge 2008)

Ragnar Stenberg, ”Helgonmålningar i Täby kyrkas vapenhus”, Fornvännen 1948 (43) s. 133–140

David Williams, Deformed discourse: The function of the monster in medieval thought and literature (Exeter 1996)