Essä

Nära eller långt bort?

Bestiariernas djur befolkade alla delar av den kända världen. Många av djuren var människan bekant med genom att de fanns i hennes direkta omgivning: Igelkott (erinaceus), bagge (aries), hund (canis), häst (equus), katt (musio, cattus), oxe (bos), lamm (agnus), myra (formica), bi (apes), spindel (aranea), kråka (cornix), duva (columba), hackspett (picus) med flera domesticerade och vanliga djur.

Alla var bekanta med myror varför de inte behövde någon placering i geografin. Källa: bestiary.ca

Sedan fanns det djur som levde bortom de blånande bergen och långt utanför Europas gränser. Svärdfisk (gladius), krokodil (crocodilus), antilop (antalops), elefant (elephas), hyena (hyaena), lejon (leo), leopard (leopardus), panter (pantera), tiger (tigris), kamel (camelus) med flera ”exotiska” djurarter hörde hemma i länder med tropisk värme eller öken.

Panter var ett exotiskt djur som sades leva i Indien och Afrika. Källa: bestiary.ca

De vilda djuren var man inte lika bekant med, även om dem förekom i litteraturen och konsten, ja, till och med kunde dyka upp vid något kungligt hov som en exotisk gåva från en förnäm utomeuropeisk furste. Dessa djur hade små chanser att överleva i ett kallt London och Paris och vars skötare dessutom saknade tillräcklig zoologisk kunskap för att föda dem, men tillräckligt länge för att folk skulle minnas och tala om dem.

Sedan fanns det förstås resenärer som sett djuren i verkligheten, men de var i minoritet. Det stora flertalet människor i Västerlandet hade inte färdats utanför Europas gränser. För allmogen utgjorde därför en kalkmålning i byns kyrka den enda avbilden de hade av dessa främmande och gåtfulla djur, till exempel krokodil (helvetesgapet), pelikan (symbol för Kristus) och lejon (Simsons kamp mot lejonet, lejonet av Juda-stam och aposteln Markus som ett bevingat lejon med flera symbolbilder). För de lärde däremot fanns bestiarier och bokmålerikonst som öppnade fönster åt en exotisk verklighet.

På besök

Hade man riktig tur gavs tillfällen att få skåda vilddjuren i verkligheten. För de exotiska djuren från varmare breddgrader dök då och då upp i Europa som gåvor från utländska furstar, jakttroféer eller exemplar som resenärer i fjärran hämtat hem för att visa upp.

Ett sådant exotiskt djur på besök var elefanten. Elefanter fanns att skåda vid Karl den stores hov 801–817. De dyker upp lite då och då under medeltiden. Som i Italien, Frankrike och England på 1100- och 1200-talen, i synnerhet i London 1230–1260. Eller som vid det burgundiska hovet omkring 1450–1480, och i västra Tyskland och Wien 1482–1483 samt i Rom 1514.

En elefant attackeras av en eldsprutande drake. Källa: bestiary.ca

Från att närmast ha varit ett fabeldjur kom således elefanten att sätta sig i folks medvetande och bli ett djur som åtminstone somliga hade sett i verkligheten eller hört berättas om från trovärdiga ögonvittnen. Bestiariernas avbildningar av elefanten speglar en ökad kunskap om och erfarenhet av elefanten; bilderna blir mer realistiska under perioden 1100–1350, med reservation för vissa tillfälliga bakslag i den konstnärliga återgivningen av snabeldjuret.

En tidig variant av elefant. Källa: bestiary.ca

Avbildaren av denna elefant hade sannolikt sett djuret i verkligheten. Källa: bestiary.ca

Bestiariernas modell

Kännetecknande för miljö och monster i medeltidens djurböcker är att det monstruösa placeras i marginalen av den kända världen, sett ur bestiarieförfattarnas perspektiv.

Principen var att det farliga och sällsamma som regel låg utanför det kändas område och det gavs en rumslig placering långt bort från vardagen och Europa. Det är i överensstämmelse med monstrens natur; att vara gränsvarelser.

Monster levde i skogar, bergstrakter, öknar, på landsbygden och i luften och havet. De levde inte i hagar eller bostadshus. Det hörde samman med synen på naturen och världen som en sällsam trädgård; en fantastisk skapelse av Gud.

Naturen – en sällsam trädgård

Att världen var så mycket större än den lilla hembygden begrep de flesta människor. Frågan var bara hur stor den var. Bibelns berättelser utspelades i främmande länder med andra geografiska förutsättningar och företeelser än Nordens och hur det såg ut i England, Frankrike och Tyskland. Även om kyrkornas målningar förvandlade Bibelns gestalter till medeltida människor, var uttolkarna av den heliga skriften tydliga med att en lång tid passerat mellan Moses, Jesus Kristus och ”nutiden”. Det gällde också för dem platser som Bibeln talade om: de låg långt bort från Europa.

Även om den geografiska placeringen av vissa av Bibelns platser förblev föremål för livlig diskussion, visste man i alla fall att de inte låg eller hade legat i Europa. Detta faktum påverkade hur man värderade djur i största allmänhet och monster i synnerhet. En regel löd, som sagt: ju längre bort från Europa desto mer exotisk och farlig. Redan den grekiske historikern Herodotos hade slagit fast att de sällsammaste och mest fantastiska länderna låg vid världens gränser.

Undantaget från den regeln var förstås Paradiset. Men paradiset var alltid otillgängligt, det var ett nostra habitabile regionesegregatus (”en av våra beboeliga områden som är åtskilda”), ansåg den engelske juristen Gervais de Tilbury (Gervasius Tilberiensis, d. cirka 1228) som skrev en encyklopedi Liber de mirabilibus mundi. Termen ”mirabilia” fångar in andemeningen i encyklopedin: jorden är full av sällsamheter.

Det synsättet präglade också medeltidens resenärer varav några lämnat efter sig intressanta skildringar, till exempel Sir John Mandeville, Marco Polo och den flamländske franciskanmunken Vilhelm av Rubruk. Självklart såg de monster på sina färder.

Marco Polo såg många monster på sina färder bland annat människor med hundhuvuden, cynocephalus. Här i ett manuskript från 1400-talet. Källa: gods-and-monsters.com

Naturen uppfattades som en sällsam trädgård. Synsättet präglade vad många skrev om världen. Ön Ceylon till exempel gav en försmak av Paradiset, enligt den franske resenären Jourdain de Séverac. Att låta sig både hänföras och skrämmas av världens rika men sällsamma natur framgår av också konstnären Jérôme Bosch i till exempel ”Jardindes Délices terrestres”. Paradiset sattes till och med ut på kartor, mappamundi, världskartor, exempelvis den i Hereford.

Paradiset på Hereford-kartan. Källa: lisadeam.com

Monster på kartor och djurens hemvister

Ett annat intressant tema på dessa mappamundi är de monster som enligt kartorna befolkade den dåtida kända världen. Hela monsterzoner finns utsatta.

Världskartornas monster var av olika slag. En speciell kategori utgjordes av människomonster.Det var människor i monstruösa skepnader. Människomonstren befolkade olika delar av världen men sällan Europa.

Principen att det farliga och sällsamma placeras utanför det kändas område går igen i bestiariernas sätt att tillskriva djuren och monstren sina respektive naturliga hemvister. Men det gäller inte för alla djur. De gav inte ett svin en placering i geografin eftersom djuret var utbrett i hela Europa – det bökade hemma hos de flesta människor.

Monster och deras miljöer

Monster befolkade alla möjliga miljöer. De fanns i skogen, i bergstrakter, i öknar, på landsbygd, i luften och havet. De kan delas in i marina, flygande och marklevande varelser.

Siren, hydra, sågfisk, val och ”sjöodjur” var marina monster medan andra levde påland, som basilisken, den levde i grottor och djupt nere i gamla schakt. Den kunde också leva i gryt och hålor. Ibland vill jägare komma åt den. Då får man använda sin list. The Book of Beast ger en beskrivning av hur vesslan kan användas för att fånga basilisker: ”Nevertheless, Basilisks are conquered by weasels. Men put these into the lairs in which they lie hid, and thus, on seeing the weasel, the Basilisk runs away.”

Draken bor vid stora sjöar och kärr samt i grottor: The Book of Beast: ”When this dragon has come out of its cave, it is often carried into the sky, and the air near it becomes ardent.” Gripen hör hemma i de hyperboreiska bergen eller till lands bortom Europas gränser. Och så vidare.

Genom sin onaturlighet stakade monster ut gränser för det naturliga, och på grund av sin omänsklighet bidrog dem till att definiera det mänskliga. En regel är att ju längre bort från Europa djuren påstås leva desto mer nödvändigt blir att ge dessa en geografisk hemvist. Det okända kräver en precisering av något slag även om det bygger på gissningar och rena fantasier. Som regel lever de långt bort från civilisationen. ”Monsters live with the barbarians, and indeed are the most extreme form of barbarian”, skriver filosofen och monsterexperten Stephen T. Asma. ”One cannot meet them with rational persuasion because they lack the proper faculties, nor can the arts of diplomacy pave a road to compromise.”

Indien, Etiopien och Arabien

Tre relativt vanliga geografiska hemvister för det monstruösa och som dyker upp i bestiarierna är ”Indien”, ”Etiopien” och ”Arabien”. Platserna skall inte uppfattas som avgränsade geografiska platser utan var beteckningar på en uppsjö av länder som låg långt bort. Indien, Etiopien och Arabien stod för något exotiskt och främmande som var både lockande och farligt. Dessa länder eller zoner var perfekta för att hysa monster.

Leucrotan (leucrota) var ett monstruöst odjur som bodde i Indien. Till det yttre var den en blandning mellan hyena och ett lejon och hade storleken av en åsna. Precis som hyenan kunde den härma mänskligt tal.

Leucrota. Källa: bestiary.ca

Landets kanske främsta monster var annars mantikoran (manticora). Det monstruösa rovdjuret fann en särdeles njutning i att äta människokött.

I det afrikanska ”Etiopien” levde parandrus, ett monstruöst odjur som blandade björn, oxe och kronhjort i dess gestalt.

Parandrus. Källa: bestiary.ca

Etiopien (och Indien) utgjorde också levnadsplatsen för ett annat monster: draken (draco). Jättereptilen krävde dessa länders hetta för att kunna fortplanta sig och växa upp. Enligt The Book of Beast: ”They are bred in Ethiopia and India, in places where there is perpetual heat.”

Ett monster som gärna uppehöll sig i Egyptens varma vatten var ”Hydrus”, alltså inte den mytologiska hydran utan en annan art men minst lika monstruös som sin sjuhövdade grekisk anamne. The Book of Beast skriver:

”There is an animal in the River Nile which is called Hydrus, and it lives in the water. The Greeks call water ’hydros’. That is why it is known as an aquatic snake. People swell up with the dropsy from its venom, and some call their illnes ’the boa’ because it can be remedied by the exrecement of cows. The Hydra Dragon, on the other hand, is one with lots of heads – such as there used to be in the Island of Lerna or in the marshy province of Arcadia. This one was called the Excedra in Latin, because, when you had cut off one of its heads, then three heads used to grow in its place. But that is just a fable. It is well known that there was a place where the River Hydra, spewing forth its waters, was laying waste the neighbouring countryside because the main channel to the sea was closed and many others were therefore bursting out. Seeing this, Hercules cleaned out the places where the main channel hindered the flow. Forthe River Hydra also gets its name from ’water’.”

Hydrus äter sig in i magen på en krokodil. Källa: bestiary.ca

I Nilen levde också krokodilen. Krokodilen föds i floden Nilen och är en amfibielevande varelse med fyra ben. Vattenormen hydrus är en fiende till krokodilen. När krokodilen sover med sitt gap öppet i leran glider den oförmärkt in. Sedan äter den sig ut genom krokodilens tarmar och spränger ut genom bestens mage. Vattenormens väg genom krokodilens tarmsystem är en symbolbild över Jesus Kristus nedstigande till helvetet, påpekas det i bestiarierna.

Ett annat mytomspunnet område var ”Arabien”. Arabiens mest kända fågel var den märklige Fågel fenix.

Fågel Fenix — ur askan i elden. Källa: bestiary.ca

Fågel Fenix var en purpurfärgad fågel som bodde i Arabien och som kunde bli 500 år gammal, står det i bestiarierna. När den skulle dö byggde den sig ett bål av väldoftande kvistar och grenar. Med hjälp av solen och sina vingar tände Fenix eld på nästet, besteg det och dog i flammorna. Ur askan föddes sedan en ny Fenix, som redan efter ett par dagar var fullvuxen.

Fenix var en gammal mytologisk fågel som för de kristna symboliserade den återuppstånde Kristus. Den räknas till gruppen fabeldjur och inte som monster, enligt uppslagsverken, men det är att förenkla bilden av varelsen. Fågel Fenix var förvisso inte farlig för människan och den symboliserade alltid godhet men den uppvisade ett avvikande beteende som var monstruöst.

I Arabien levde också de flygande ormarna: iaculus. Redan Herodotus omtalar den sällsamma reptilarten. The Book of Beast skriver: ”Moreover, there are in Arabia certain white snakes with wings which are known as Syrens. These can go faste than horses and are even said to fly as well. Their venom is so fierce that you die before you feel the pain of the bite.”

I utkanten av människans tillvaro

Sett till miljö och geografi levde således monster i utkanten av människans tillvaro. Antingen i det okända, som Afrika, Indien och Arabien eller i det otillgängliga, i gruvor, schakt, höga berg, eller väldigt långt borta till havs. Det stämmer väl överens med det monstruösas princip att monster alltid befinner sig i gränslandet mellan fakta och fiktion och kultur och natur. Som medeltidsexperten och monsterforskaren David Williams uttrycker det: ”the monster existed, but far away, not here”.

Här skiljer sig monstren i bestiarierna mot det monstruösas roll i det medeltida samhället. I monsterforskningen talas det om att monstren, det monstruösa och det skrämmande kom närmare människan ju längre medeltiden led. Det gäller inte för bestiarierna; de placerar odjuren så långt bort det överhuvud taget gick.

Bo Eriksson

Referenser

Bestiary MS Bodley 764 (Barber 1999)

The Bestiary: A Book of Beasts (White 1960)

Le Bestiaire de Cambrai (Chomant 2009)

Le Bestiaire: Version longue attribuée à Pierre de Beauvais (Baker 2010)

Book of Beasts: A Facsimile of MS. Bodley 764 (de Hamel)

Jeffrey Jerome Cohen (ed.), Monster theory: reading culture (Minneapolis & London 1996)

Barry Cunliffe, Facing the ocean: The atlantic and its peoples, 8000 BC–AD 1500 (Oxford 2001)

Chet Van Duzer, ”Hic sunt dracones: the geography and cartography of monsters”, Asa Simon Mittman with Peter J. Dendle (eds.), The Ashgate research companion to monsters and the monstrous (Farnham 2012) s. 365–386

Bo Eriksson, Bestiarium: En medeltida djurbok (Stockholm 2009)

Jonnie Eriksson, Monstret & människan: Paré, Deleuze och teratologiska traditioner i fransk filosofi, från renässanshumanism till posthumanism (Lund 2010)

The Etymologies of Isidore of Seville (Barney et al 2006)

Christian Heck & Rémy Cordonnier, The grand medieval bestiary: Animals in illuminated manuscripts (New York & London 2012)

Marianne Govers Hopman, Scylla: Myth, Metaphor, Paradox (Cambridge 2013)

The Middle English Physiologus (Wirtjes 1991)

Der Millstätter Physiologus: Text, Übersetzung, Kommentar (Schröder 2005)

Henrik Otterberg (utg.), Bernströms Bestiarium: En djurens nordiska kulturhistoria (Stockholm 2008)

Physiologus: A Medieval Book of Nature Lore (Curley 2009)

Physiologus: En bok om naturens ting (Nordin-Pettersson)

Sebastian I. Sobecki, The sea and medieval english literature (Woodbridge 2008)

Ragnar Stenberg, ”Helgonmålningar i Täby kyrkas vapenhus”, Fornvännen 1948 (43) s. 133–140

David Williams, Deformed discourse: The function of the monster in medieval thought and literature (Exeter 1996)