Brev som aldrig kom fram

Nov 24, 2018

Under det stora nordiska kriget 1700-1721 beslagtogs många hundratals svenska brev av fienden. Historikern Peter Ullgren har noggrant gått igenom en del av dem uppsnappade försändelser som aldrig nådde sina adressater i Breven som inte kom fram. På sin jakt efter uppsnappade svenska brev har han dammsugit arkiven i bland annat Köpenhamn. Tillsammans ger breven ett inifrån-underifrån perspektiv på de svenska soldaternas upplevelser av krigen 1716–1718.

Recension

Peter Ullgren, Breven som inte kom fram: Karl XII:s soldater i Norge 1716–1718 (Stockholm: Norstedts 2018). 312 s.

Västgötasoldaten Bäckman befinner sig i Norge under Karl XII:s krigståg 1716 och skriver till sin mor i Ploghult: ”Nu är vi uti en stor stad som heter Kristiania och vår kung har vi hos oss, och han är mycket frisk. Fienden har vi på slottet här hos oss och norska armén 3 mil härifrån. Något stort slag har det ännu inte blivit, Gud hjälpe oss väl igen i denna bedrövliga värld.”

I brevet hem nämner soldat Bäckman inget om det eviga skjutandet och bombandet i staden, och all den död som han såg omkring sig, som vi känner från andra källor vilka beskriver soldaternas vardag. Han vill inge modern tröst och hopp om att han, den efterlängtade sonen, en dag återvänder hem med hälsan i behåll.

Peter_Ullgren

Brevet, som skrevs den 21 mars 1716, nådde dock aldrig hem till Sverige. Försändelsen liksom hundratals andra brev beslagtogs av fienden. Historikern Peter Ullgren har noggrant gått igenom en del av dem uppsnappade försändelser som aldrig nådde sina adressater i Breven som inte kom fram. På sin jakt efter uppsnappade svenska brev har han dammsugit arkiven i bland annat Köpenhamn. Tillsammans ger breven ett inifrån-underifrån perspektiv på de svenska soldaternas upplevelser av krigen 1716–1718.

Peter Ullgren har tidigare varit inne på temat, i boken Uppsnappade brev: Karl XII:s soldater i Norge 1716 (2006), men menar sig ha upptäckt nya infallsvinklar till berättelserna om livet ”där hemma, krigsfronten, hunger, kärlek, marscherande, dödens närvaro, krigsguden Karl XII” med mera.

Det är inget fel i att bygga upp en bok på tidigare alster eller återpublicera delar och avsnitt, ja till och med en hel bok, bara det noga anges, vilket också görs. Det förtar däremot bokens nyhetsvärde (och påverkar betyget), i synnerhet när det längsta och på sätt och vis också bästa avsnittet i boken just skildrar 1716 års fälttåg.

Men åt sidan med den saken och låt oss i stället se vad Peter Ullgren tar upp i sin mycket intressanta och välskrivna bok. En del av dessa krigarbrev beskriver matbrist, hur soldater dör, sjukdomar som grasserar, andra däremot utgör hälsningar till familjen hemmavid, en fru med barn, en mor, en far, syskon och släktingar samt vänner.

Ullgren är skicklig på att gestalta och återge verkligheten i breven. Vi får kliva rakt in i fältlägret och sitta vid soldaternas sida när de skriver. Vi hör kanonerna dåna och sårade soldater stöna i sjuktälten. Pennan raspar mot det stela pappret och händerna är frusna. Men soldaten måste skriva klart, för i morgon bitti rider kuriren iväg.

Peter_Ullgren_författarfoto

Fotograf: Staffan Gustavsson

Breven ”förmänskligar kriget” påpekar Peter Ullgren, och det är just detta som gör boken till en sådan fin studie. Han vill förmedla brevens soldaterfarenheter för att ge en mer övergripande bild av soldatlivet i Karl XII:s arméer. Och det lyckas han bra med, utan tvekan. Han förklarar inte bara brevens innehåll utan också hur och inte minst varför de tagits om hand av fienden. Att snappa upp brev var en del av tidens kontraspionage. Samtidigt kände brevskrivarna, i synnerhet officerarna, mycket väl till riskerna med att förmedla information skriftligen över stora geografiska ytor. Allt gick inte att skriva.

Man fick inte heller skriva allt. All post, in- och utgående, gick via fältkansliet som öppnade och ögnade igenom försändelserna. Det rådde censur i Sverige.

Trots censuren är det ändå frapperande hur kritisk officerskåren blev gentemot kungen allt efter som åren gick och det norska kriget utvecklade sig. Det är uppenbart att delar av både den högre och lägre officerskåren hade tappat respekten för krigarkungen Karl XII vid tiden för hans död den 30 november 1718.

Med dessa uppsnappade brev i fickan vågar Peter Ullgren även presentera en ny teori, en tes, om än på lösa grunder påpekar han ödmjukt, om Karl XII:s död. Det fanns en kärna av svenska officerare som mycket väl kunde tänkas samarbeta med den danska sidan för att antingen döda kungen eller tillfångataga honom. ”Allt som egentligen behövdes för att få in ett dödande skott var att informera om kungens vanor och rörelsemönster och ha skyttar beredda på dessa ställen, då kungen förr eller senare dök upp på dessa platser.” (s. 178)

Tesen om Karl XII:s död utgör emellertid inte huvudpoängen med boken, det är en läsarbonus. Men breven visar, i alla fall från officerarna, att de tyckte man satt fast i ett utsiktslöst krig, att kungen var sluten och hemlighetsfull samt att han använde armén som sitt eget personliga instrument.

Soldaterna däremot älskade och avgudade sin kung. Han var hoppets stjärna och ljuset i krigsmörkret. De meddelar stolt att de med egna ögon sett självaste kungen – eller meddelar hans goda hälsa, som västgötasoldaten Bäckman gjorde.

Med Peter Ullgrens friska och goda språkbehandling samt stora existentiella engagemang i sitt ämne – jag tänker då på de moraliska diskussioner han för kring det att vi gläds åt innehållet i brev som aldrig nådde sina adressater – blir såväl den krigande kungen som den enskilda soldaten levande också för oss.

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson