Writing the Nation – nationens undergång eller återfödelse?

Historia uppfattades i äldre tid som en magistra vitae, en livets lärarinna. Med hjälp av exempla förmedlade historieskrivningen moraliska lärosatser, sade man. Denna syn på historia som ett skafferi fyllt av moraliska ledstjärnor och lastbara personer ändrades på 1800-talet. Med historieskrivningens professionalisering följde andra historiska intressen än rent kristna och moraldidaktiska, vilka varit en del av det gamla ståndssamhällets grundläggande värdesystem. Historieskrivningen blev en del av det europeiska nationsbyggandet. Allt detta är väl känt inom historiografin. Mindre bekant är vad som hände sedan, när väl ämnet historia kastat ifrån sig föråldrade synsätt och metoder, och historieskrivningen blivit en etablerad del av den framväxande humanistiska vetenskapen. Hur såg historieskrivningen ut på 1800- och 1900-talen?

Forskningsprojektet Representation of the Past – The Writing of National Histories in the 19th and 20th Century Europe har involverat över hundra forskare från många länder. I fokus har stått Europa men utblickar görs även till andra kontinenter. Projektet är nu i hamn och kan stoltsera med sammanlagt åtta digra volymer plus en historisk atlas. Ledare för projektet har varit Stefan Berger, professor vid Ruhr-Universität Bochum. I syfte att diskutera och om möjligt utvärdera detta stora projekt anordnade även Historisk tidskrift ett heldagsseminarium på Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien i Stockholm. Utöver historikerna Peter Aronsson, Louise Berglund, Ragnar Björk, Gunlög Fur, Håkan Gunneriusson, Johannes Heuman, Maria Karlsson och Rolf Torstendahl, närvarade även Stefan Berger, Kay Glans, chefredaktör på Respons, och Anders Jarlert, professor i kyrkohistoria vid Lunds universitet samt jag själv. Maria Sjöberg hade dessvärre förhinder att närvara. Diskussionerna var mycket givande. Det utdelades både ris och ros till böckerna och de enskilda bidragen.

En fråga som dök upp i diskussionerna var nationens roll i historieskrivningen. Det är uppenbart att nationen som idé och studieobjekt har varit explicit i mycket av det som producerats under 1800- och 1900-talen, och har därför givit ett intellektuellt viktigt och för framtiden betydelsefullt bidrag till formandet av Europa. Stefan Berger påpekade hur framgångsrikt detta projekt har varit och hur kraftfullt det verkat, och att man inte ska underskatta nationens fortsatta roll i historieskrivningen. Med det sagt höll han också dörren öppen för en återgång till nationen, trots en växande trend för globalhistoria. Den som lever får se.