När zombierna kommer

Mannen springer till sin bil, sliter upp dörren och fumlar med nycklarna. Han svettas ymnigt och ser sig oroligt omkring. Bilen vägrar starta. Efter flera svordomar och slag med händerna mot bilratten startar till slut bilen och den far iväg i ett grusmoln. Men han kommer inte långt. Föraren skriker hysteriskt när varelsen kastar sig våldsamt mot bilen som kör rakt in i ett träd. Svårt skadad kravlar sig personen ur sitt fordon för att finna sig stå omringad av en grupp svajande mörka skuggor. Det sista vi hör innan allt blir tyst är det desperata skriket från föraren och de gurglande lätena från hundratals odöda som kalasar på kroppen. Så ser det ut i skräckfilmerna när zombierna går till attack. De är hänsynslösa och omättliga i sin jakt på människokött. Och den lilla grupp av människor som finns kvar efter den stora apokalypsen gör allt vad de kan för att försvara sig mot angrepp och bevara en gnutta mänsklighet i världen. Men the times they are a-changin´, för i dag är zombieattacker inte enbart en fråga om horror-underhållning utan även ett skräckscenario för seriösa forskare. Zombieapokalyps kan i själva verket lära forskarna mycket om hur människan i framtiden kan bli bättre på att skydda sig mot globala epidemier. Epidemiologi är vetenskapen om hur faktorer i miljön, levnadsvanor och genetiska faktorer påverkar hälsan och hur sjukdomar uppstår. Det handlar om att skapa metoder och insatser för att förebygga sjukdomar och ohälsa. I det epidemiologiska forskningsfältet ingår studier av hur globala epidemier uppstår och bäst ska bemötas. Vad skulle hända ifall en (ny) global epidemi bröt ut som förvandlade människor till zombier? Ja, vad skulle egentligen hända? Det första forskarna skulle vilja ta reda på är hur smittan sprids. I vanliga fall sprids epidemier via luften men i fallet med zombier handlar det om infekterad saliv eller bett. På samma sätt sprids för övrigt rabies, en sjukdom som visar likheter i sjukdomsförloppet med zombiernas. Precis som zombieism ger rabies upphov till ångest, paranoia och skräck som förändrar beteendet på den infekterade individen. Det andra som forskarna skulle göra är att identifiera olika parametrar och överföringsvägar som påverkar spridningen av sjukdomen. När stora utbrott av epidemier bryter ut är det viktigt att epidemiologerna får kunskap om hur många individer en smittobärare kan smitta ned. I fallet med zombien gäller det varje gång den biter eller dreglar ned någon. De nya kunskaperna använder sedan forskarna till att komma på sätt att begränsa spridningen. En möjlig åtgärd är att sätta smittobärare i karantän i väntan på ett botemedel eller vaccin. En annan är att isolera de friska. Men, ånyo, med zombierna blir allt annorlunda, för vad händer om zombierna lyckas hitta och angripa gömstället – då sprids sjukdomen oerhört snabbt. En tredje åtgärd är, förstås, att ta bort de smittade individerna för gott. Kort sagt: ha ihjäl dem. Det är den vanligaste lösningen i fallet med zombier. Skjut dem, spräng dem, krossa dem, se bara till att ha ihjäl de hjärndöda kannibalerna innan fler smittas. Det går även att förinta hela områden, inte sällan med militärens hjälp, som i skräckfilmerna framstår som en både demokratisk och välvillig lösning på problemet. Onödigt att säga kanske, men dessa två alternativ är förstås inget som epidemiologerna förespråkar, även om de har med dessa som mätbara parametrar och teoretiska alternativ. Men nu kanske någon vän av ordningen undrar vad en zombie egentligen är och hur länge vi har haft zombier i vår världsbild.

Zombien – en västerländsk skapelse?

Karibien har länge fått tjäna som projektionsduk européernas rädsla nyfikenhet och begär. Tidigt förkroppsligade ökedjan det monstruöst exotiska, ett hybridernas paradis, menar monsterforskaren Persephone Braham (2012), som studerat närmare hur regionen gjordes sällsam av den vite mannen i dennes exploatering och kolonisering. Det var en trend som gällde allmänt för den historiska utvecklingen i Latinamerika. Den mest kända och återkommande monstruösa gestalten i fråga om Karibien är zombien. Varför? Framställningen och skildringen av denna populära figur har, minst sagt, genomgått stora förändringar under historiens gång. Skräckfilmernas och dataspelens gestaltning av zombien som en levande död har föga med ”verklighetens” och Karibiens zombier att göra. Zombien är ett relativt ungt inslag i den västerländska monstertraditionen. Först på 1800-talet dök människomonstret corps cadaver (”vandrande död”) upp i européernas skräcklitteratur och föreställningsvärld. I dag har zombien erövrat världen och upplever en icke tidigare skådad renässans i populärkulturen. Att zombien härstammade från Karibien, genom slavar från Afrika, råder det ingen tvekan om. Zombie kommer av kreolskans zonbi. På Jamaica kallas de jumbie, i Surinam djombi och på Cuba fúmbi, men man torde mena ungefär samma sak. Vad var då en zombie, sett till det karibiska arvet? Det var ett slags mentalt död slav som styrdes av en i regel ond härskare, och som hörde samman med voodoo. Precis som slaveriet innebar stöld och missbruk av en annan människa – slaveri bygger på egenmäktigt ägande av och styrande individs kropp – innebar förvandlingen till zombie att någon utomstående tog kontrollen över individens kropp och själ. Den hade ingen fri vilja och inga minnen av sitt tidigare liv. Zombiens liv och kropp styrdes av voodoo-präster, vilka använde ”odöda” som sina personliga slavar, vilka i sin tur fick uträtta allsköns osmakligt och mordiskt arbete. Zombien har använts för att exempelvis förklara varför en granne eller annan närboende person fått goda skördar medan alla andra misslyckats: i hemlighet använde de zombier på åkrarna. Tron på zombien närdes av människors missunnsamhet och oförmåga att hantera motgångar och olyckor i livet. Centralt i zombietron låg voodoon. Voodoon kom till Haiti och nuvarande Dominikanska republiken via slavar från Afrika, och blandade gamla religiösa föreställningar med katolsk tro och folklore. Att traditionen med voodoo och föreställningen om levande döda i någons tjänst varit mycket stark, visas exempelvis av den haitiske politikern Papa Doc (François Duvalier, 1907–1971), som mellan åren 1957–1971 styrde Haiti med terror som vapen. Han var utbildad läkare, tillika voodoopräst, och uppmuntrade voodookulturen. Tillsammans med voodookulturen bidrog zombien till konstruktionen av Karibien som en region fylld av sällsamheter, under, mystik, våld och övernaturliga inslag. Den fördomsfulla bilden återfinns i exempelvis James Bond-filmen Live and Let Die (”Leva och låta dö”, 1973), som spär på myterna genom voodooceremonier, tarotkort och ”gudomen”/voodooprästen Baron Samedi, som agenten med rätt att döda aldrig lyckas ha ihjäl. Slutscenen med voodooprästen sittande skrattande längst fram på tåget, ger på så sätt och vis segern åt det karibiskt ockulta framför James Bonds västerländska förnuft och rationalitet. Zombien har delvis också fått symbolisera västs oförmåga att förstå Karibien och de människor som levt/lever där. Den gav, menar Persephone Braham, den legitimitet som västvärlden behövde för att ta den politiska kontrollen över det farliga och monstruösa Karibien, och i förlängningen att förslava människorna och göra dem till kulturella zombier.

Zombieapokalyps som vetenskap

Zombien har således följt människan länge även om den hjärndöde kannibal som befolkar zombieapokalyptiska filmer till större delen är en västerländsk skapelse, tillkommen för att dra in pengar i den enorma underhållningsindustrin (filmer, dataspel, böcker, serier). Nu har alltså zombien även tagit klivet in i de medicinska laboratorierna och blivit föremål för seriös vetenskaplig diskussion. I England finns exempelvis ett Zombie-institut, zombie institute for theoretical studies, som studerar zombier utifrån olika aspekter, mer eller mindre seriöst. I Sverige har Eva Kingsepp undersökt bland annat nazi-zombien på film. Och visst kan vi lära oss mycket av att studera zombieapokalyptiska filmer. Filmerna slutar ofta med upptäckten av en mirakelmedicin (den humana varianten) eller att militära griper in och räddar världen (den hårda varianten). Det är dock lösningar som säger mer om manusförfattarnas syn på globala problem. För epidemiologerna handlar det om att i sina rollspel och undergångsscenerier lyfta fram hur en global smitta överförs från individ till individ, för att till slut smitta ned grupper av människor och hela samhällen, vilka åtgärder som kan sättas in för att förhindra vidare spridning samt ge rätt behandling. Att ställa det fiktiva i centrum kan således vara ett sätt att närma sig och förstå verkligheten – med andra ord: god vetenskap.

Att läsa vidare:

Om zombieapokalyps och epidemologerna: http://theconversation.com/how-to-stop-a-zombie-apocalypse-with-science-63976

För en spännande zombie-sida med både vetenskapliga och populärkulturella tips och infallsvinklar: http://zombieresearchsociety.com/

Persephone Braham, ”The Monstrous Caribbean” i Asa Simon Mittman & Peter J. Dendle (red.), The Ashgate Research Companion to Monsters and the Monstrous (Farnham, Surrey, 2012)

Bo Eriksson, Monster – En världshistoria om det skrämmande (Stockholm 2016)

Roger Luckhurst, Zombies: A Cultural History (London 2015)