Elisabeth Åsbrink, 1947 (Stockholm: Natur & Kultur 2016). 296 s.

Författaren och journalisten Elisabeth Åsbrinks bok 1947 vann förvisso inte Augustpriset 2016, men kommer sannolikt ändå vara den som säljer bäst av de nominerade i den facklitterära klassen. Det beror inte på att de andra skulle vara dåliga utan på dels den positiva uppmärksamhet boken fått på kultursidor och i media, dels dess höga kvalitet.

Boken tar sin utgångspunkt i ett årtal, 1947, och de händelser som ägde rum då och som kom att påverka världen ända in i vår tid. Hon gör det genom att följa ett antal människoliv månad för månad under ett helt år. Läsaren möter bland andra den franska författarinnan och filosofen Simone de Beauvoir och får följa hennes kärlekshistoria med amerikanen Nelson Algren samt arbete med boken Det andra könet, vilken skrev feministisk litteraturhistoria när den kom ut 1949. En annan återkommande gestalt i berättelsen är egyptiern Hasan al-Banna, son till en urmakare och grundare av det muslimska brödraskapet. Hans aggressiva politiska budskap har satt en hel värld i brand.

Därutöver medverkar George Orwell, Billie Holiday, den svenska fascistledaren Per Engdahl, poeten och dramatikern Nelly Sachs, modeskaparen Christian Dior samt den tioårige judiske pojken Joszéf som överlevde kriget men förlorade sina båda föräldrar. Joszéf fick den 29 april 1965 en dotter vid namn Elisabeth, som 51 år senare gav ut en bok om det märkliga året 1947.

Elisabeth Åsbrink har skrivit en initierad berättelse om en värld som håller på att omformas. Tyskland ligger i ruiner. Staten Israel är i vardande (det sker året efter). Indiens frigörelse från det brittiska imperiet och delning i Pakistan med Islamabad som huvudstad och Indien med Delhi äger rum.

Boken är uppbyggd på ett slags fragmentets estetik. Det år som presenteras i personernas biografi utgör bara en liten del av deras hela liv. Metoden att bryta ned berättelsen i månader är även den i linje med formfragmentets krav. Själva satsytan känns till och med bruten, som om krukan med de avlidnas biografier krossats och det enda som finns kvar är just skärvorna och flikarna. Det är dessa i flera fall såriga hågkomster och tystnade röster som just ger liv åt Åsbrinks bok.

Elisabeth Åsbrink har kort sagt skrivit en mycket bra bok. Den känns äkta och autentisk. Genom kloka val av livsfragmenten lyckas Elisabeth Åsbrink samla året 1947 till ett splittrat helt. Det om något är en bragd värd ett andra Augustpris.

Eriksson