En besatt Tolkien

Många litteraturvetare och kritiker anser att J.R.R. Tolkiens kvaliteter som författare är om inte undermåliga så åtminstone mediokra. Det är ett delvis orättvist omdöme. De tar inte hänsyn till att Tolkiens författarskap är ett utmanande språklaboratorium vars blandningar av gamla ord och språklekar än i dag gäckar forskarna.

Tolkiens sätt att använda utdöda och påhittade ord i sitt författarskap avslöjar inte bara ett stort intresse för språk, ord och deras historia, utan visar på djup filologisk kunskap och stor skicklighet att kombinera faktisk medeltid med en tänkt.

Intresse är förresten inte rätta ordet. I Ringarnas herre är Tolkien som besatt av ord och historia.

På Pelennors slätt

Inte minst märks det i Tolkiens skildring av händelserna på Pelennors slätt (i Ringarnas herre) där ondskans härskaror drabbar samman med vad den goda sidan i all hast lyckats ställa upp. Sauron, mörkrets furste, tänker låta hammaren falla tungt på staden Minas Tirith. Precis när försvaret är på väg att ge vika och fienderna tagit sig innanför portarna, äger miraklet rum: Rohirrim kommer till invånarnas undsättning. Ryttarfolket från Rohan stormar fram och likt kniven som skär genom smör gör de stora hål i orkernas led.

Ringvålnadernas herre tillika befälhavare över den stora armén ser vad som håller på att ske och beger sig på sin bevingade best till platsen för ryttarnas uppdykande. På sitt monster sänker han sig ned i havet av hästar och människor. Kung Théoden av Rohan ligger orörlig, krossad under sin häst och är döende. Just som odjuret skall avsluta sitt arbete träder en ung krigare fram som med hög stämma ropar: ”Begone, foul dvimmerlaik, lord of carrion!” (”Vik hädan, usla dvimmergast, asätares furste!”).

Vad Tolkien lär oss om medeltiden

Vapenarsenalen är medeltida – svärd, spjut, lansar – krigstaktiken likaså, ryttaranfall, belägringar och katapulter. Många av Tolkiens ordkonstruktioner är inte bara obsoleta utan helt unika i det engelska språket, men de har kopplingar till fornengelskan som bara en expert på området kan se, och det visste Tolkien när han konstruerade dem.

Tolkien som språkforskare och vetenskapsmanTolkiens insatser som språkforskare och vetenskapsman är inte lika kända och utforskade som hans litterära författargärning. Bland hans vetenskapliga arbeten finns översättningar och uppsatser, som översättningen av riddarromanen ”Sir Gawain and the Green Knight” (1925) och essän ”Beowulf: The Monsters and the Critics” (1936), vilka åberopas och diskuteras än i dag.

Som universitetslärare höll han många och välbesökta föreläsningar om bland annat språken i Beowulfkvädet och i fornengelska sånger, lektioner som lämnat outplånliga spår hos studenter. Tolkien var en mycket inspirerande talare, trots sitt medfödda talfel.

Än mindre kända är de insatser han gjorde för mastodontprojektet Oxford English Dictionary (OED), ett projekt som lever än i dag. De erfarenheterna kan i själva verket ha betytt mest för honom som författare. För det var där Tolkien på allvar förstod hur det engelska språket kunde användas.

Med språket som följeslagare

Redan som barn verkar Tolkien gått sina egna vägar ifråga om språk och ordformer. Vid sju års ålder läxades han upp av sin mor för att ha sagt ”a green great dragon”, i stället för ”a great green dragon”. Han har senare kommenterat tillrättavisningen med ”I wondered why, and still do.”

Språkintresset drog Tolkien till universitetet. Efter att äntligen ha klarat av de hårda inträdesproven började han studera vid Oxford 1911–1915. Tolkien läste engelska språk och litteratur samt komparativ filologi och fornvästnordiska språk. Språkkunskaperna utnyttjade han senare i sina romaner.

Besattheten av språk tog sig olika uttryck. Ett var hans eget mastodontprojekt att hitta på egna språk. År 1915 tog det första egna påhittade språket form, ”Qenya”, det som senare skulle bli alviskan Quenya. Det var ett påhittat språk med egen grammatik, vokabulär och, mycket viktigt, påhittad lingvistisk historia. Tolkien har själv intygat hur språket kom först, berättelserna sedan.

Studierna gav dock mer skulder än reda pengar. När så erbjudandet dök upp om ett ströjobb på OED strax efter första världskrigets slut, tog han det utan att tveka. Det var Tolkiens gamla lärare i fornvästnordiska språk, William Craige, själv en flitig skribent i projektet, som förmedlade kontakten. En ny värld öppnade sig för Tolkien – samtidigt som hans egen fantasi värld Middle-earth började ta form.

Tolkiens uppdrag bestod uti att göra de etymologiska utredningarna i artiklarna om orden. Orden han arbetade med började samtliga på w, som ”walrus” och ”wampumpeag”.

Efter en tids slitande med pennskaftet vann han ökat förtroende. Tolkien fick verbet ”want”, vilket är ett av de 20 vanligaste verben i engelskan. Större delen av den artikeln skrev han själv. Allt som oftast kom utredningarna att ta överhanden. De svällde ut och finns i många av fallen bevarade, en guldgruva för Tolkienforskarna.

Tolkien ville nämligen berätta mer om ordens historia och deras förändrade innebörder än vad artiklarna och redaktörerna tillät. Han skrev också så kallade ”office copies”, marginalanteckningar, som också de finns bevarade och utgör ett nytt intressant undersökningsområde för dem som sysslar med Tolkien.

Fixerad vid medeltidshistoria

I Ringarnas herre men också i Silmarillion och Bilbo är Tolkien fixerad vid historia. Utöver användandet av tidstypiska vapen, kläder och namnformer präglas verken av en medeltida stämning. Alvernas uttåg från Midgård både andas och doftar gamla engelska fornsånger, som ”Vandraren”, ”Sjöfararen” och ”Deors klagan” (från 700-talets Wessex). Med vemod sjunger både sagans alver och sångernas barder om vandrandets vedermödor och om sorgen i resandets spår.

Centralt i sagan är världens förfall; Midgård sjunger sin svanesång. Som när trollkarlen Saruman säger till Gandalf grå i förhoppning om att vinna honom över till den mörka sidan: ”Äldre tiden är svunnen. Medeltiden är på väg att ta slut. Yngre tiden begynner. Alvernas tid är över, och nu står vi inför vår tid: människornas tid, då vi måste härska.” Det är ett nostalgiskt tillbakablickande till en svunnen forntid som bär klara och tydliga kännetecken med den äldre medeltida sagans, som till exempel Beuwulfkvädet.

Gandalfs jakt efter Härskarringen tog honom inte bara långt från Fylke och till Minas Tirith, ja, kanske ända in i Mordor, utan också ned i arkiven. Där bland högarna av gamla dokument – här anar man filologens och historikerns önskedröm – läste den gamle trollkarlen om det sällsamma öde ringen haft och om de olyckliga öden som drabbat dess bärare.

I Ringarnas herre är det förflutna en levande del av det nuvarande. Inte bara genom förekomsten av magiska föremål som smiddes för länge sedan, som Härskarringen – utan också i minnena hos de levande. Som när Sam och Frodo språkas vid strax utanför Mordor. De talar om hur fornhjälten Beren lyckades ta tillbaka silmarillen, ett magiskt föremål, och Sam påminner Frodo om alvfrun Galadriels stjärnglas i vilket en del av silmarillens ljus nu finns. ”’Tänka sig att vi fortfarande befinner oss i samma saga! Den bara fortsätter. Tar de stora sagorna aldrig slut?’ Nej, inte som sagor’, sade Frodo. Men det kommer till folk i dem, och folk försvinner när deras roll är slut. Vår roll kommer att ta slut senare – eller förr.’”

Ett barn av sin tid

Tolkien skrev i en 1800-tals tradition med namn som Sir Walter Scott och Andrew Lang som ledande män i återupptäckten av medeltiden. Att arkaisera språket blev tidens melodi. Det skulle låta autentiskt, mer medeltida. Intresset för folksagor var också i tillväxande, som för det finska nationaleposet Kalevala; en bok Tolkien var väl förtrogen med. Han hade på egen hand lärt sig tillräckligt mycket finska, för att själv kunna ta sig igenom verket.

En 1800-tals författare som bevisligen influerat Tolkien var poeten och formgivaren William Morris (1834–1896). Morris arkaiserade men var inte lika obskyr som de andra. Tolkien använder sig gärna av arkaismer och det dialektala, men anpassar det efter handlingen. Avsnitten om Fylke är skrivna på modern engelska, därefter förändras språket, som när kung Théoden håller sitt tal eller när Éowyn – den kvinnliga(!) krigaren som dräper monstret ovan – kallar sig ”sköldmö”; först då arkaiseras språket och kopplingarna till fornengelskan blir tydliga. Orkerna däremot talar ett slags Londonslang.

Ord används inte slentrianmässigt eller utan skäl i Tolkiens saga. Ta till exempel det engelska ordet ”bane” som Tolkien använder när han beskriver ringen: ”Isildur’s bane” (Isildurs bane). I fornengelskan betydde ordet ’en dräpare eller mördare; en som orsakar död eller undergång för någon’. I Snorres Sturlassons anda använder Tolkien ringens namn som en kenning. Isildurs död blir inte nämligen klarlagd i detalj i böckerna och det fanns säkert en tanke bakom det. Fornkungen Isildur överfölls vid ett vad av orker, kastade sig i vattnet, trädde på sig ringen, och blev därmed osynlig för sina fiender, men något hände, antagligen föll ringen av hans finger, för orkerna mördade honom.

I Tolkiens sagovärld verkar det som om ringen har sin egen vilja. Den både ger och tar; den blir någons bane. Namnet på Saurons hatade och fruktade tjänare och krigare ”orcs” hämtade han från Beowulfkvädet.

I samma saga kom de två hobbitarna Merry och Pippin att i Rohan stifta bekantskap med det beryktade krigarfolket Rohirrim. Mötet utvecklas till ett språkäventyr à la Tolkien med både fiktiv grammatik och påhittade, utdöda fornengelska ord. De två hobbitarna lyssnade med stigande intresse på vad folket omkring dem sade och konstaterade att språket uppvisade många likheter med Fylkes men var mer ålderdomligt. Människorna där kallade dem ”holbytla” (’hole-builder’, hålgrävare) men Merry och Pippin kallade sig ”hobbits”.

I appendix ger Tolkien en förklaring till språkförbistringen. Rohirrim talade ett slags fornengelska. Problemet är bara att ordet aldrig har existerat i det fornengelska språket. Om det hade funnits ett sådant ord, alltså ”holbytla”, skulle det ha utvecklats till ”hobbit” i det moderna engelska språket, säger Tolkien allvarligt. Med en blinkning till läsaren förklarar han vidare att han valt att ”översätta” fornengelskan i Middle-earth, som på flera punkter skiljer sig från vår, till en mer anpassad engelska. Så talar en författare med stora filologambitioner och litterära ambitioner.

Tolkiens insatser som språkfantast, ordfinnare och medeltidsspecialist är som mest framträdande i Ringarnas herre, inte i hans vetenskapliga arbeten. Hur märkligt det än kan låta var det först i den sköna prosans form som han fick möjlighet att briljera med sina språkkunskaper. Till skillnad från de andra forskarna i Oxford, som sällan publicerade något utanför den innersta kretsen av akademiker, valde Tolkien att sprida sina kunskaper till en bredare publik, och inte bara det, utan just i sagor.

Under ytan av prosaverket ligger otaliga utredningar av fiktiva språksammanhang, som folk ägnar år, ja, liv åt att studera och försöka kartlägga.

Éowyns strid

Tillbaka till Pelennors slätt. Éowyn lyckades inte bara dräpa den bevingade besten, ”en varelse från en äldre tid”, utan också dess ryttare, nazgûls herre. Segern var dock dyrköpt. Om inte en viss liten ”hobbit” vid namn Merry hade varit där och med fara för eget liv huggit ringvålnaden bakifrån i hans knä, hade Éowyn inte orkat segat sig upp för att driva in svärdet i det mörka tomrum som utgjorde varelsens ansikte. Med ett skri hade nattanden farit upp i luften.

Kvar levde minnet av mön, i sånger som talar om osannolika hjältedåd i fornstora dagar mot både ”dvimmergast” och ”ork”; allt utspelades på ”Pelennors slätt” i slutet av medeltiden, den epok som Tolkien kallar den Tredje tidsåldern. Det är fantasy när den är som bäst. Det är historia när det är som allra mest intressant.

Referenser

Carpenter, Humphrey, J. R. R. Tolkien: En biografi (nytryck 2002)

Garth, John, Tolkien and the great war: The threshold of Middleearth (2004)

Gilliver, Peter et al, The ring of words: Tolkien and the Oxford English Dictionary (2006)

White, Michael, Tolkien: A biography (2004)