Svenskt Näringsliv ryter till

Det blev ett ramaskri när Stefan Fölster, chefsekonom på Svenskt Näringsliv, år 2011 föreslog att universitetens ”hobbykurser” och ”nöjeskurser” skulle bli dyrare att studera för den enskilde. Helst skulle de läggas ned helt, tyckte han, eftersom en kurs som ”Harry Potter och hans vänner” knappast gav något jobb i framtiden. Det fanns säkert många som höll med honom, även om humanisterna och universitetsvännerna rasade. Vad få kände till var att ansvariga på kursen gick tillbaka på en lång tradition i Västerlandet att intressera sig för det annorlunda, avvikande och fiktiva, och att arvet i allra högsta grad är levande i forskarvärlden.

Redan den romerske författaren och naturfilosofen Plinius den äldre, som dog vid Vesuvius utbrott år 79 e. Kr. och den lärde biskopen Isidorus av Sevilla (död 636) påpekade att världen är full av monstruösa sällsamheter. I sina respektive verk, Naturalis Historia (”Naturalhistoria”) och Etymologia (”Etymologier”), sammanfattade de båda lärda herrarna sin tids vetande. Även om det mesta av stoffet härrörde från lärda källor fanns där även tydliga inslag av vad vi i dag skulle benämna populärkultur. Båda verken beskriver monster och andra märkligheter, monstrum och mirabilia, eftersom odjur utgjorde en del av världen och naturen. För dem var monstren verkliga.

Ett historiskt intresse för monster

Mycket har dock hänt sedan Plinius och Isidorus dagar. Både den lärda världen och den folkliga kulturen har ändrat utseende och skiftat innehåll. Nya monster har tillkommit medan gamla har fått ta sin tillflykt till periferin och till utkanten av den civiliserade världen. I de djupa skogarna i USA och Canada påstås leva en märklig, hårig varelse. Den går upprätt som en människa och är hårig som en apa. Bigfoot, eller ”Sasquatch” som varelsen också kallas, är en så kallad kryptid, ett djur vars existens vetenskapen inte godkänt. Många tusentals människor påstår sig ha sett denna skygga varelse.

Plinius påstod också att han med egna ögon sett märkliga ting: ett mumifierat lik av en kentaur (häst-människa) som fördes till Rom från Egypten. Han menar även att ”hedersamma” män kan intyga att en triton (man-fisk) har skådats i Gadesviken (Cadiz) och att kvarlevorna av det stora havsmonster som försökt sluka Andromeda fördes av konsuln Marcus Scaurus från hamnstaden Joppe (Jaffa) till Rom.

Till Bigfoot och de andra kryptozoologiska odjuren kan läggas en oräknelig mängd monster som sf-genren, fantasi och horror fött fram. I exempelvis John Wyndhams rafflande roman The Day of the Triffids (1951) har USA invaderats av två meter höga växter försedda med klibbiga, långskjutande tentakler med vilka de suger in sina offer i stora blomkalkar. De fasansfulla växterna kommer från yttre rymden och hotar att ta över jorden. Den filmatiserade versionen, som kom 1962, skrämde slag på människor.

Om Plinius och Isidorus zoologiska syn på monster och andra avvikelser kan man läsa i avhandlingar och artiklar. Kryptider och sf-genren är också omhuldade av vetenskapen. I dag är det inte bara studenter på nöjeskurser som tycker om att dyka ned i fantasivärldar– det forskas mycket kring just det fiktiva, övernaturliga och sällsamma. För det morras, krafsas, bits, huggs, styckas, lemlästas, sprängs upp inifrån och skriks som aldrig förr, på både film och i dataspel, i litteratur och konst, och forskarnas intresse för det monstruösa hämtar näring ur populärkulturen. Det råder monsterfeber bland världens humanister. Men varför ska vi forska om något som aldrig har existerat, som inte finns annat än i fantasin? Vad är det forskarna vill åt? Varför denna jakt på något som alltid tycks fly förnuftet?

På spaning efter de monster som flytt

Plinius och Isidorus Medelhavsvärld ter sig onekligen liten vid en jämförelse med dagens internetuppkopplade samhälle där ett litet slag på tangentbordet öppnar ett fönster till en global värld fylld av (om man vill) populärkultur och monster. Hela Asien, Australien, Nord- och Sydamerika, de centrala och sydliga delarna av Afrika samt polerna i norr och syd har under det efterföljande millenniet lagts till kartan.

Post-postmodern populärkultur är så mycket större, bredare och rikare på monster än vad antikens samlare av kuriosa och monsterkännare ens kunnat drömma om. Världens öppnande innebar en explosion av monster, en Pandoras ask som kastade ut sitt skrämmande innehåll och vars lock fortfarande står öppet. Det framgår med roande tydlighet av den fullmatade The Ashgate Encyclopedia of Literary and Cinematic Monsters (2014).

Även om boken har några år på nacken är den värd att uppmärksamma som i högsta grad aktuell i dag. Redaktören Jeffrey Andrew Weinstock är professor i engelska språk vid Central Michigan University och har forskat om bland annat vampyrer på film och tron på det övernaturliga.

Boken är en encyklopedi över alla möjliga monster med anknytning till litteratur och film och spänner över flera epoker och världsdelar, dock med en tonvikt på Västerlandet, från antiken fram till i dag. Eller annorlunda uttryckt: från Plinius och Isidorus mantikora, drake och satyr till postmoderna zombier, vampyrer och cyborgs; från papyrus och djurhudar till tryckt papper och skimrande ettor och nollor.

Plinius skildringar av mantikoran finns med i encyklopedin. Han ger den ett lejons kropp och en spetsig svans med en gadd som hos en skorpion; mantikoran har en mans ansikte med gråa eller blåa ögon, en käke med tre rader av tänder och en väsande röst. Dess kroppsfärg är röd.

Också Isidorus dyker upp i flera sammanhang, bland annat när sirener och drakar skildras. De zoologiska vidunder som Plinius och Isidorus listade i sina verk har således överlevt både kristendom, upplysningstänkande och Darwins lära om arternas utveckling.

Viljan att förstå det som förnuftet inte rår på

Ashgates encyklopedi väcker tankar, den inspirerar och ger mersmak. Varje artikel förtjänar minst en bok. De håller överlag en hög klass, är skrivna av litteraturvetare, filmvetare, kulturvetare, idéhistoriker och historiker och avslutas med förtjänstfulla referenser och lästips.

En artikelnyhet som säkert gläder många är att vidundren och monstren i Harry Potters värld nu även vunnit insteg i den vetenskapliga internationella monsterfaunan och monsterfloran. Debatten som Stefan Fölster satte igång kan härmed anses vara avslutad. För inte vill väl svenska universitet förbjuda forskning om spindeln Aragog, den trehövdade hunden Fluffy och de gröna vattentrollen Grundylogg?

Kärnan i forskarnas teoretiska byggen, själva essensen i encyklopedin, är viljan att förstå det som allmänt sett betraktas som monster, inte bara lista dem som Plinius och Isidorus gjorde på sin tid. Inte heller nöja sig med att placera vidunder i bokstavsordning och kategorisera efter svans, huvud, vingar, djurkropp etcetera.

I dag finns monster överallt, inte bara i ytterkanten av civilisationen eller som oroande undantag, som de gjorde under antiken. Det bor en människoapa och en triffid om inte inom oss själva så åtminstone granne med oss. Oavsett om vi studerar en kryptid i Nordamerikas skogar (som människor tror på) eller en odlares mardröm (som ingen tror på) handlar monster om oss själva. Att inse det är viktigt. Det är grunden i det humanistiska uppdraget, att förstå människan. I monster ser vi oss själva.

Vad är ett monster?

Monster kommer av latinets monstrare med betydelsen ”att visa” och av monere ”att påminna om”, ”att varna”. Monster, monstrum, utgjorde således tecken, järtecken, en varning till människan. Under senantiken och kristendomens inflytande tolkades monster som bevis på Guds stora makt. Kalvar födda med två huvuden, hundhövdade människor och enhörningar blev till gåtor som sade något om världens ordning.

Monster antog allsköns skepnader, även om vissa former – blandformer och hybridvarelser – blev mer framträdande än andra. De vann även insteg i det allra heligaste.

Trots att monster syntes överallt fanns det redan på medeltiden människor som stod oförstående för fenomenet. I skriften Pictor in Carmine (tidigt 1200-tal), troligen skriven av cisterciensmunken Adam av Dore, kritiseras i skarpa ordalag att katedraler och sockenkyrkor utsmyckas med ”dåraktiga bilder” och ”missbildade monster” – sådana saknade helt mening, hävdade författaren.

Det är just där, i den upprörda munkens kritik av det oheliga bruket, som ett viktigt svar ligger på vad det är monsterforskarna söker efter. Det handlar om att finna den underliggande ”mening” som den kritiserande munken inte ansåg fanns i de monstruösa utsmyckningarna. Denna mening – eller ”själen” som gick förlorad när antikens basilisker och drakar togs upp av senare tiders kulturer och subkulturer – inspirerar till kulturhistoriska och kulturvetenskapliga studier av monster i historien och i dag.

Och det händer mycket på monsterfronten. Forskare som David G. Gilmore, Stephen T. Asma och Marianne Govers Hopman och våra ”egna” idéhistorikern Jonnie Eriksson, litteraturvetaren Anna Höglund och forskaren i medie- och kommunikationsvetenskap Eva Klingsepp med flera har i olika studier reflekterat kring begreppet och företeelsen monster. Monster är visuella metaforer för det avvikande, kroppar alternativt kroppslighet, empirisk anomali, projektionsdukar för rädsla och begär, gränsvarelser och gränsöverskridare, filosofiska talakter, symbolbärare, identitetsbärare, semiotiska tecken etcetera.

Något entydigt och enkeltsvar ges inte, finns troligen inte heller. De teoretiska inläggen i monsterdiskursen och studiernas empiri pekar däremot ut något viktigt och centralt i forskningen: man vill förstå, inte bara beskriva, kartlägga och jämföra. De vill återfinna odjurens förlorade själ.

Den ambitionen återfinns också i The Ashgate Encyclopedia, även om den tonas ned till förmån för faktauppräkningarna av regissörer, filmer och böcker. Själva tanken med en encyklopedi är ju att lista och förklara uppslagsord, från bokstaven A (”Abbadon”) till Z (”Zombie”), inte att teoretisera. En intressant reflektion görs i inledningen angående det stora intresse som finns för vampyrer, zombier, demoner, varulvar och cyborgs. Dessa monsters roller i modern populärkultur återspeglar unga människors misstro mot makt och förlegade normer. Bland de blodsugande och morrande varelserna råder både tolerans, multikulturalism och otyglad individualism.

Nittiotalisternas ohämmade egocentrism firar i dag triumfer. Förr var hjälten den som satte pålen i vampyrens hjärta, i dag är det tvärtom. Monster regerar!

Referenser

Bo Eriksson, Monster — En världshistoria om det skrämmande (Stockholm 2016)

Jeffrey Andrew Weinstock (red.), The Ashgate Encyclopedia of Literary and Cinematic Monsters (Dorchester 2015). 625 s.