David Lindén, Hemming Gadh: Vasatidens gudfader (Stockholm: Atlantis 2016). 250 s.

Kyrkomannen Hemming Gadh (ca 1450–1520) är något av en doldis i äldre svensk historia. I historiska översiktsverk dyker hans namn förvisso upp i samband med skildringar av den så kallade Sturetiden, men i övrigt får den vetgirige läsare söka sig till antikvariska verk. Han är omnämnd men sällan skildrad, beskriven men inte analyserad. I dag torde han vara ett så gott som okänt namn för de allra flesta.

Annorlunda var det när han levde. Alla visste vem ”gadden” var. Alla hade en åsikt om honom. Han var ökänd inom kyrkliga kretsar för sin fallenhet för lyx och sina utsvävningar. Om denne försummade person i svensk historieforskning har David Lindén skrivit en fängslande och faktastark bok. David Lindén (född 1986) är egentligen specialist på modern historia men har ett passionerat intresse för medeltidshistoria och då i synnerhet för Hemming Gadh.

Som ung hade Hemming Gadh turen att få studera utomlands: han skrevs in vid universitetet i Rostock år 1471. De hårda studieåren gav resultat, för några år senare dyker han upp som kansler hos biskopen i Linköping. Tack vare sina nära kontakter med den inflytelserika biskopen i Linköping fick han uppdraget att vara svenskt sändebud vid kurian i Rom. I den korrumperade staden Rom kom han att stanna i över tjugo år (1479–1500).

Även om det politiska livet i staden var hårt, cyniskt och brutalt njöt Hemming Gadh av sin vistelse. Han studerade kyrkorätt och engagerade sig i stadens politiska liv. Snart växte dock en kritik mot honom från folk hemmavid som fick höra att han sannerligen inte levde som en biskop lärde. Han slösade med Linköpingsstiftets medel och när de tog slut lånade han pengar av förmögna personer i Rom. Bara hans hermelinbrämade mantel som han bar kostade lika mycket som en medelstor gård, påpekar David Lindén.

Tillbaka i Sverige drogs han in i en utdragen maktkamp mellan den svenska riksföreståndaren Sten Sture den äldre, riksrådet och den danska kungen. Sten Sture trodde mycket på sin i utlandet skolade kyrkoman och gav honom både förläningar och politiskt stöd. En anledning kan faktiskt ha varit Hemming Gadhs italienska lärdomar om hur en politiker måste agera ifall han vill överleva. David Lindén menar nämligen att Hemming Gadh var mycket influerad av Machiavellis läror, ja, han utesluter inte möjligheten att de båda träffades i Florens. Det är bra att David Lindén på detta sätt pekar ut Hemming Gadh som personen som introducerade Machiavellis politiska läror till Sverige – det har förvisso gjorts tidigare men kan nu slås fast.

Efter att Sten Sture den äldre gått bort hamnade han i Svante Stures tjänst. Och när sedan även han dog fortsatte Hemming Gadh att verka som en Sturarnas trogne man, nu vid Sten Sture den yngres sida.

Liksom sina föregångare hamnade även riksföreståndaren Sten Sture den yngre i konflikt med den danske kungen och dennes unionskrav. När Kristian II krävde utväxling av gisslan för att föra samtal med sin upproriske riksföreståndare ingick Hemming Gadh i den svenska gruppen av stormän som fördes till danskarnas läger. I samma svenska grupp ingick för övrigt Gustav Eriksson (Vasa). Men danskkungen hade andra planer. Han släppte inte sin gisslan utan de förde vidare till fångenskap i Danmark.

När den svenska riksföreståndaren Sten Sture den yngre dog i februari månad 1520 bytte Hemming Gadh sida: han blev den danske kungens rådgivare. Men trots sidbytet – eller kanske just därför – gick han ändå ett hårt öde till mötes. I december månad 1520 förlorade Hemming Gadh huvudet på avrättningsplatsen utanför slottet Raseborg i Finland. Avrättningen skedde på direkt kunglig order. I flera hundra år kallades galgbacken för ”Gaddens backe”.

En stor förtjänst med David Lindéns bok är att han så tydligt visar att det var Hemming Gadhs skicklighet som politisk spelare som gjorde att han lyckades manövrera sig genom både kyrkans interna maktkamper och de ständiga striderna mellan danska kungen, det svenska riksrådet och riksföreståndarna.

Med sina machiavelliska idéer utmanade Gadh hela den politiska ordningen. Det politiska arvet fördes sedan vidare till Gustav Vasa, Erik XIV, Johan III och Karl IX.

Jag saknar däremot ett lyft i framställningen. Genomgången av Sturetiden är gedigen, absolut, men den är samtidigt ganska torr och faktatung. De politiska turerna och förvecklingarna är för många och komplicerade för att vara fängslande. Här hade han behövt stanna upp, göra utblickar och reflektera över händelserna och personerna. Jag tycker att han skulle ha bakat in sina avslutande resonemang Hemming Gadhs ledarskap i dessa empiriskt tunga avsnitt. Som det är nu slutar boken i ett antal lärdomar vilka tyvärr känns malplacerade.

En annan sak: Att kalla Hemming Gadh gudfader är missvisande. Det var inte Hemming Gadh som styrde utan de svenska riksföreståndarna. Han var en Sturarnas consigliere. Och det var inte illa. En sådan var lika känd som maffiafamiljens don.

Men taget i sin helhet lyckas David Lindén bra med att introducera en senmedeltida kyrklig maktspelare med faiblesse för intriger och hermelinbrämade mantlar.

Bo Eriksson