Jättar i historien I
Jun 15, 2017
Jättar både skrämmer och lockar. De är oftast våldsamma och farliga för sin omgivning. Men hur länge har det funnits jättar i historien? Hur har man sett på dem? Och har jättar funnits i verkligheten? I en serie av tre essäer kommer jag uppmärksamma jättar i historien.
Essä
I stora mäns sällskap
Jättar har det funnits gott om i historien, både påhittade och verkliga. Bibelns Goliat exempelvis kan ha existerat och varit en osedvanlig lång man. För det finns flera exempel på extremt långa personer i historien. Men vanligtvis återfinns jätten i myter och legender, och det från hela världen.
I det antika Grekland och Rom dyker de upp i samband med skapelsen av jorden och de första gudarna. Titaner var barn av Uranos (himlen) och Gaia (jorden). Ledda av Kronos störtade dessa sin far. De blev senare störtade av Zeus och de olympiska gudarna. Andra antika jättar var de fruktade cykloperna.
En känd jätte från den grekiska sagovärlden som kom att bli mycket populär i den västerländska kulturen var cyklopen Polyfemos. Det var honom som den listige Odysseus under sina irrfärder i Medelhavet lurade och förblindade. Motivet med den godtrogne och enfaldige Polyfemos dök senare upp i Norden, i till exempel fornaldarsagan ”Egils saga”. Fornaldarsagor (”fornsagor”) var en fornnordisk genre som berättade om hjältar och kungar i en obestämbar sagoålder. Inte sällan förekommer vidunder och övernaturliga inslag.
Som de flesta antika jättar hade jättarna gudar till fäder; Polyfemos far var Poseidon, havets gud, modern var en havsnymf som hette Thoosa. I den grekiska mytologin fanns många giganter och titaner och det går ett mörkt stråk genom jättarna historia; de gjorde ofta uppror och mördade. Samma sak gäller för de nordiska jättarna.
Nordens jättar – Ymers ättlingar
I den fornnordiska mytologin gick bjässarna under andra namn, tursar, rimtursar, troll och risa, men man menade ungefär samma sak. Kvinnliga jättar kallades gygiar, men var inte lika vanliga. I den nordiska mytologin utgjorde jättar både ett levande folkslag och ett utdött. Jättarna var Ymers ättlingar.
De jättar som mot alla odds överlevde forntidens syndaflod av blod, som uppstod när ur-jätten Ymer stympades, tog sin boning i Jotunheim. Där levde de och närde sitt hat mot asarna som härskade i Asgård, eftersom de styrande gudarna hade mördat deras anfader.
De jättar som alltså levde kvar förpassades till utkanten av världen och av civilisationen, till Utgård (Jotunheim). Asarna representerade civilisation – upprätthållarna av ordningen i världen och kosmos – medan jättarna stod för vildmännen som ville kasta den över ända.
Jättarnas funktioner i eddadiktningen, sagatraditionen och skaldekonsten var huvudsakligen tre. Den första var att personifiera naturens krafter, som Ägir, havets jätte, gift med havsgudinnan Ran. Den andra var att de dök upp som stamfäder för bland annat den kungliga Ynglingaätten. Deras tredje funktion var att spela den något otacksamma rollen som gudarnas främsta och farligaste motståndare. Kända är asen Tors ständiga strider mot jättar och hur han med sin hammare mer än gärna krossade ett par skallar.
Medeltidens jättar – symbol för det ursprungliga och farliga
De antika myterna om jätten Kronos och guden Zeus och om mordet på jätten Ymer visar på den roll som jättar spelade i berättelser om hur världen skapades – de fick utgöra köttet och blodet i universums metamorfos till beboelig jord.
Inom mytologin fanns således ett lager av arkaisk mening kopplat till jättar. De symboliserade något urgammalt, något som inte längre fanns kvar, men som ändå spelade roll för det närvarande. Detsamma gällde för Olaus Magnus, en lärd kyrkoman som levde på 1500-talet, när han arkaiserade sagans Starkater i syfte att omvandla honom till en historisk person som var värd att minnas och efterlikna, mer om honom i essä II. De gamla sagorna hade något att säga om ”vår” egen tid.
En annan roll och funktion som jättar fått spela har varit att symbolisera något ursprungligt och farligt som kolonisatörer och erövrare varit tvungna att bekämpa. Den engelske krönikeförfattaren Geoffrey of Monmouth (1100-tal) beskriver i Historia om de engelska kungarna hur en ras av jättar styrde över den stora ön. Genom att skildra kolonisationen som ett erövringskrig mot hemska jättar legitimerade Geoffrey of Monmouth normandernas rätt till ön.
Jättar dök upp inom såväl medeltidens lärda värld som i folktro. På latin kallades varelserna gigantes, på fornengelska giants, på gammalfranska jaianz. De fanns i litteraturen, konsten, det lärda samtalet, folkvisor och ballader, mytens värld och kristendomens teologi och allmänna föreställningsvärld. De utgjorde ett stående inslag i sagokretsarna kring kung Arthur.
Överallt fanns de stora och starka varelserna som stundom var ondskefulla, ibland goda, oftast sluga och farliga men som regel alltid primitiva. En anledning till att jättarna inte ifrågasattes från teologiskt håll berodde på Bibelns utsagor. Den heliga skriften sades nämligen bekräfta att jättar var ett urgammalt släkte. Versio Vulgata – den första översatta Bibeln till latin och den som användes på medeltiden – omtalar gigantes, jättar. Bibelns giganter var barn till Kain som levde på jorden före syndafloden.
Den uppfattningen kom att ändras under medeltiden till att jättesläktet inte hade upphört med syndafloden; de kom tillbaka med Noa. Om jättarnas första anfader var Kain, brodersdräparen, var deras andra anfader Ham, den av sönerna Noa förbannade eftersom sonen hånat honom.
Bibelns mest kända jättar är annars Goliat, som besegrades av David, och Nimrod, han som var ”en väldig jägare inför Herren”. På detta viset levde jättarna vidare under medeltiden, genom att de omhuldades av både teologer och intellektuella och folk i största allmänhet och fanns beskrivna i Bibeln.
Jättens karaktäristiska drag
Kännetecknande för berättelserna kring kung Arthur liksom andra riddarsagor och historier om jättar var att hjälteglorian placerades på riddaren som dräpte monstret. Jättens funktion var att pröva hjälten, inte tvärtom, samtidigt gav den blodiga kampen en extra krydda åt berättelsen. Bjässen utgjorde den stora faran som hjälten måste övervinna.
Den medeltida litteraturens jättar var dock svårfångade varelser med många olika symboliska innebörder och psykologiska bottnar, även om deras funktion var relativt enkel. I kyrkokonst, encyklopedier och i marginaler på illuminerade handskrifter figurerar de ofta som representanter och åskådningsexempel för högmod, en inte orimlig tillskrivning beaktat jättarnas onormala kroppslängd.
Återkommande i antikens, den nordiska mytologins, medeltida folksagans och riddarromanernas beskrivningar av jättar har varit just varelsernas storlek och styrka. Den vanliga bilden av jätten är att han – eller, mindre vanligt, hon – ses som ett övernaturligt väsen i mytologi eller folktro. De var stora till kroppen, våldsamma till sinnet och onda av naturen. Det är en aspekt på jättar som har med deras kroppslighet att göra, något man insåg redan på medeltiden.
Den danske historikern Saxo Grammaticus skildrar i Gesta Danorum en kvinnas känslor inför en påtvungen sexuell relation med en jätte: ”Vartill Gro svarade: ’Vilken kvinna vid sina sinnen vill vara en jättes hora? Vem skulle kunna glädjas åt hans monstruösa bädd? Vem skulle kunna bli hustru till en demon och i medvetande om säden som alstrar vidunder vilja dela bröllopsläger med en vildsint jätte.’”
Det är uppenbart att Saxo Grammaticus förband jättar med det monstruösa, det farliga och hotfulla – och med sexualitet. De utgjorde både en motbild och hotbild till asar och vaner. Det här var föreställningar som låg djupt inbäddade i den fornnordiska mentaliteten, menar Margaret Clunies Ross i Hedniska ekon: myt och samhälle i fornnordisk litteratur (1996), som får stöd för den tanken av Gro Steinsland i Fornnordisk religion (2007).
Dessa båda forskare beskriver ett förhållande mellan gudar och jättar, Asgård och Utgård, som ambivalent. I kampen med asarna symboliserade jättarna oppositionen mellan liv-död och kosmos-kaos.
Christophorus – den store vadaren
Jättar omhuldades inom den kristna traditionen. Jätten Christophorus tillhörde enligt legenden kynokefalerna, varelser med hundhuvuden, vilka var en vild och fruktad stam öster om kristenhetens geografiska ramar. Just Christophorus verkar dock ha varit en vänlig jätte.
Eftersom Christophorus var stark brukade han nämligen bära pilgrimer över en flod vid vilken han levde. Vid ett tillfälle kom ett barn fram och önskade bli buret över vattnet. Jätten tog upp det lilla barnet, placerade honom på sina breda axlar och började gå som han alltid brukade göra. Denna gång blev dock allt annorlunda. Ju längre han gick, desto tyngre blev barnet. Till slut hamnade jätten under vattnet. Den han burit på sina breda skuldror var ingen annan än Jesus.
Eftersom jätten lägligt nog hamnade under vattnet blev han dessutom döpt och bar efter den händelsen namnet Christophorus, som just betyder ”Kristusbärare”.
Jätten Christophorus fanns framställd på bild, bärande Kristus på sina axlar. I sin hand håller då Jesus ett äpple, en symbol för världen. Den italienske dominikanmunken, ärkebiskopen och krönikeförfattaren Jacobus de Voragine (cirka 1230–1298) berättar i Legenda aurea (cirka 1270; ”Gyllene legender”): ”Kristoffer hette före sitt dop Reprobus och kallades efter det Christophórus, ’den som bär Kristus’, nämligen för att han bar Kristus på fyra sätt, på axlarna när han vadade över ett vattendrag, i kroppen genom sin späkning, i själen genom sin kärlek och på tungan genom sin bekännelse och förkunnelse.”
Ärkebiskopens budskap, vilket var glasklart för samtidens teologer, var att liksom Christophorus bar Kristus kunde människan bära Kristus genom sin tro och bekännelse. Genom tron på Jesus kunde människan rädda sin själ.
Jacobus de Voragine beskriver honom som ”oerhört högväxt”, med ett ”anskrämligt” ansikte samt ”tolv alnar lång”. Det centrala med Jacobus de Voragines beskrivning av Christophorus är att han gör honom till ett helgon, en jätte värd att efterlikna – en kristen rollmodell.
Jättar och maskulinitet
Men Christophorus får räknas till undantagen inom den äldre västerländska jättetraditionen. Jättar utgjorde som regel Det Stora Hotet som till exempel i den fornnordiska mytologin. Det går emellertid att problematisera bilden av jätten i historien genom att utvidga diskussionen med andra teoretiska perspektiv än strikt religionshistoriska. Han, nu talar jag bara om de manliga jättarna, kan betraktas utifrån ett kombinerat makt- och könsperspektiv som tar fasta på kropp och kroppslighet.
Jätten riktade ett fysiskt hot mot alla män – såväl maktens representanter och företrädare av normen, exempelvis riddarsagornas hjältar, kung Artur och asaguden Tor, som den vanliga mannen – och ett sexuellt mot kvinnor. Detta dubbla hot som jätten förkroppsligade följde sedan med under resten av medeltiden.
Flera internationella studier visar hur jättens betydelser genomgick förändringar under medeltiden. Men ett problem med studierna är att de inte går in på vad jätten kan sägas uttrycka ifråga om maskulinitet och förändrade manlighetsideal. Med ett lysande undantag: Jeffrey Jerome Cohen i Of Giants: Sex, Monsters, and the Middle Ages (1999). Genom att utgå från psykoanalytisk teori fördjupar Jeffrey Jerome Cohen tolkningen av jättarna såsom de dyker upp i engelska medeltida historiekrönikor och sagor.
Cohen kan visa hur de gamla sagorna om jättar i England på 1100-talet internaliserades i den engelska historieskrivningen som ett sätt att legitimera normandernas dominans. Jättarna fanns för att erövrarna skulle besegra dem och därmed lägga under sig det nya landet.
Jag menar att liknande intressen och tillvägagångssätt som Cohen finner i England på 1100-talet fanns hos Olaus Magnus när denne på 1500-talet skrev Historia om de nordiska folken. Ärkebiskopen anpassade dock berättelserna efter svenska 1500-tals förhållanden. Han gjorde den nordiska sagans och mytens jättar till verkliga historiska kämpar som fick legitimera forna ”götiska” kungar. Konstruktionen av hjältar blev en del av Sveriges moraliska upprustning på 1500-talet och står i beroende till de starka furstestaternas framväxt. Det var ett sätt att göra anspråk på makt. Om det handlar nästa essä i denna serie i tre delar om jättar i historien. To be continued …
Bo Eriksson
Referenser (i urval)
Bæksted, Anders, Nordiska gudar och hjältar (Stockholm 1998)
Cohen, Jeffrey Jerome, Of Giants. Sex, Monsters, and the Middle Ages, (Minneapolis 1999)
Holtsmark, Anne, Fornnordisk mytologi. Tro och myter under vikingatiden, övers. Henrik Williams (Lund 1992)
Jacobus de Voragine, Legenda aurea; Gyllene legender, övers., Bengt Ellenberger (Skellefteå 2007)
Malory, Sir Thomas, Le Morte D’Arthur, Volume I–II, ed., Janet Cowen (London 2004)
Ross, Margaret Clunies, Hedniska ekon. Myt och samhälle i fornnordisk litteratur, övers. Suzanne Almqvist, (Uddevalla 1998)
Steinsland, Gro, Fornnordisk religion, övers. Malin Ericson (Stockholm 2007)
Stephens, Walter, Giants in Those Days: Folklore, Ancient History, and Nationalism (Lincoln 1989)
Sturluson, Snorre, Nordiska kungasagor: Från Ynglingasagan till Olav Tryggvasons saga, övers., Karl G. Johansson (Stockholm 2001)
Weinstock, John M. & Rovinsky, Robert T. (eds.), The Hero in Scandinavian Literature: from Peer Gynt to the Present (Austin and London 1975)
Share