Recension

Jeanette Varberg, Mennesket har alltid vandret – Folkvandringer og vendepunkter i historien (Köpenhamn: Gyldendal 2017). 142 s.

Flyktingströmmar, migration och invandring utgör en av vår tids svåraste politiska fråga att lösa eftersom den berör andra områden av problem som krig, fattigdom och svält på en global nivå. Att få en bok som ger ett historiskt perspektiv på företeelsen är därför efterlängtat och det ska sägas med en gång: Jeanette Varberg har lyckats mycket bra med sin korta översikt över människans vandrande i världshistorien.

För de flesta svenskar torde författaren vara okänd, tvärtemot vad hon är i Danmark. Jeanette Varberg (född 1978) är en högt prisad dansk facklitterär författare som är känd från radio och tv (DR) samt en ofta anlitad och uppskattad föredragshållare. För boken Fortidens slagmarker – Krig og konflikt fra stenalder til vikingetid (Köpenhamn: Gyldendal 2014) erhöll hon Rosenkjærpriset och Blixenpriset. Till vardags arbetar hon som arkeolog och museiintendent vid Moesgaard Museum.

Varberg skildrar initierat fjorton stora rörelser i historien: utvandringen från Afrika för cirka 100 000 år sedan, invandringen till Amerika från Sibirien, åkerbrukets spridning för cirka 10 000–8 000 år sedan, Yamnayafolkets utvandring, havsfolkets krigståg på 1200-talet f.v.t, kimbrernas vandring mot Sydeuropa, hunnernas invasion på 300-talet, visigoternas migration, den angelsachsiska invasionen av Britannien, vikingarnas resor i Nordatlanten, Thulefolkets invandring till Nordpolen, den arabiska invasionen på 600- och 700-talen, mongolernas erövringar på 1200- och 1300-talen samt européernas invandring till Amerika.

Trots bokens stora tidsspann och därmed höga krav på satellitperspektiv, och goda faktakoll inom många områden, lyckas, som sagt, Jeanette Varberg mycket bra att berätta sin historia. Detta tack vare att hon kan skriva enkelt och lättfattligt om komplicerade förhållanden.

En annan anledning till att hon lyckas så väl med sin föresats att skriva makrohistoria är att hon tydligt redovisar två drivande orsaker i den historiska utvecklingen. Vi kan kalla det bokens teser. Den första slår fast att människan alltid burit på en nyfikenhet och lust till äventyr som drivit henne bort från boplats och hembygd. Den andra orsaken till att människor vandrat finner hon i destruktiva faktorer av typen krig, fattigdom och svält.

Till dessa två kraftfält i mänsklighetens historia lägger hon även en ytterligare drivande faktor, en oberäknelig sådan: jordens klimat. Klimatförändringar som hetta, torka, översvämningar, stormar, kyla, istid och så vidare drabbar alltid hårdast de människor som redan lever på marginalen.

Att försöka sammanfatta en bok som tar ett dylikt helhetsgrepp på historien är svårt. Det blir lätt upprepningar av det som vi redan känner till om de nämnda tongivande folkförflyttningarna och migrationerna. Styrkan ligger i helheten inte i delarna. Mer intressant är att påpeka hur väl det fungerar och att helheten onekligen ger historiskt perspektiv på dagen stora flyktingströmmar.

En återkommande konsekvens av migrationer har varit att de givit till följd stora samhällsförändringar. Som Varberg själv påpekar angående dagens flyktingströmmar till Europa, även om vi inte kan se slutet ännu eller ens har alla fakta vet vi redan i alla fall en sak: inget kommer bli som förut.

Boken har dock några brister. Den första är: varför just dessa migrationer och inte andra som har varit minst lika tongivande i världshistorien? Jag tänker till exempel på bantuspråkens spridning.

Bantutalande folk kom ursprungligen från Benueregionen i Västafrika. Omkring 1000 f.v.t. började bantutalande folk sprida sig söderut i både västlig och östlig riktning. En stor migration tog sin början som skulle pågå i cirka 1 500 år.

Bantuspråkens spridning lade grunden för utvecklingen på den afrikanska kontinenten. De folk som inte var bantutalande anpassade sig som regel till nykomlingarnas språk. I södra Afrika däremot trängdes folkgrupperna san och khoikhoi undan av ankommande bantufolk. San och khoikhoi utgör i dag en ursprungsbefolkning i södra Afrika.

Jag förstår att Jeanette Varberg valt att fokusera på Europa men i så fall skulle inte den afrikanska utvandringen (homo sapiens) och de andra utomeuropeiska vandringarna tagits med som koloniseringen av Amerika. Och även så: varför är inte korstågen och tyska ordens kolonisering av områdena öster om Elbe med i framställningen (hon är inne på den men fördjupar sig inte i tyskarnas migration)?

En annan kritik är att Jeanette Varberg envisas med att benämna nordborna som koloniserade Grönland och som levde kvar i området ända fram till slutet av 1400-talet för vikingar. Det är riktigt att de första generationerna var det men inte de efterföljande. De var ättlingar till vikingar, vilket är en annan sak.

Men detta är ändå bara akademiska bagateller. Jeanette Varbergs bok borde översättas till svenska och även spridas till skolor och museer för att lära elever och ungdomar att se dagens händelser i ett vidare historiskt perspektiv.

Få arter har invaderat jorden på samma sätt som människan, med undantag av råttor, myror och kaniner, men anledningarna till förflyttningarna har inte alltid varit lustfyllda för de som tvingats överge sina hem. Varbergs bok kan skapa historisk empati i dagens råa och hetsiga debattklimat.

Bo Eriksson