Recension

Ingmar Karlsson, Inga vänner utom bergen: Kurdernas historia (Lund: Historiska Media 2017). 252 s.

För bara några dagar sedan offentligt tillkännagav den irakiska armén att staden Mosul var befriad från IS som hållit staden i terrorgissla sedan det brutala övertagandet sommaren 2014. Svensk television sände bilder som visade hur irakiska soldater sköt i luften av glädje och höll upp IS-flaggor. Men bilden är delvis missvisande, för i striderna som ledde fram till Mosuls erövring deltog inte bara armén utan också den irakiska nationella polisen, kurdiska peshmerga-trupper, franskt artilleri, turkiskt tränade styrkor samt andra truppslag och militärhjälp i den USA-ledda koalitionen.

Staden Mosul i ruiner står som en symbolbild för situation i Syrien, ja, för hur det ser ut i en region där stormakter från både väst (USA och EU) och öst (Ryssland) för en inbördes kamp om inflytande och deras allierade länder och motståndsgrupper gör allt för att stabilisera respektive destabilisera mer eller mindre korrupta regimer. Det är inte alla gånger lätt att hänga med i stormaktsturerna som präglar – och alltid har präglat – länder som Irak, Syrien och Iran.

Sett mot den röriga geopolitiska bakgrunden behövs det böcker som förklarar vad som egentligen pågår och klarlägger de historiska härkomstlinjerna till de händelser som präglar nutiden. Ingmar Karlssons Inga vänner utom bergen är en sådan bok.

Med utgångspunkt i kurdernas brokiga och på många sätt tragiska historia skriver Ingmar Karlsson en fascinerande nutidshistoria som borde vara obligatorisk läsning för alla som har det minsta intresse för Mellanöstern och konflikterna som pågår där. Boken förklarar varför det är så svårt att etablera fred i länder som Irak och Syrien, och att Iran valt att gå sin egen väg.

Kurdernas historia går långt tillbaka, ända till antiken och det stora persiska riket (Akemeniderna, cirka 500–300 f.v.t). Men nu är inte äldre historia något som primärt står i fokus i boken – Karlsson har i stället blicken inställd på problematiken i modern tid och då främst de senaste decenniernas händelser som ligger till grund för det kaos som nu råder. Eftersom han är så pass säker på modern historia går det ändå att ha överseende med den korta och till vissa delar styvmoderligt behandlade förhistorien om kurderna.

Det finns i och för sig en konkret anledning till det snäva urvalet. Karlsson påpekar tidigt i boken, apropå kurdernas förhistoria, att det inte finns ett centralarkiv som skulle kunna beskriva kurderna, utan det är segermakterna som har skrivit deras historia.

Att kurderna har levt i ett vidsträckt geografiskt område som alltid varit föremål för stormakters expansionssträvanden – perser, greker, osmaner, britter och fransmän och så vidare – har helt enkelt bidragit till att de fallit bort ur historien. När de därför dyker upp är det ofta när kurdernas intressen kolliderat med expanderande stormakter.

Kurderna har haft ett gammalt talesätt som lyder att ”bergen är kurdernas enda vänner”. Efter läsningen av Karlssons bok förstår man onekligen den historiska och existentiella innebörden av ordstävet.

Boken är indelad i två inledande kapitel som beskriver geografi, språk och religion, myter, historieskrivning samt historia. Efter det följer en längre skildring av den framväxande kurdiska nationalismen under 1800-talet och det begynnande 1900-talet. Det var då som drömmarna om ett Storkurdistan föddes, drömmar som närs fortfarande.

I och med första världskriget kollapsade det osmanska riket och de kurdiska områdena delades upp i tre nya statsbildningar: Turkiet, Irak och Syrien. Dessa tre områden behandlar Karlsson i varsina kapitel. Boken avslutas med en kort beskrivning av ”Storkurdistan” – en utopi. Kurderna är med sina cirka 30 miljoner människor plus några miljoner i exil världens största folk utan en egen stat.

Ingmar Karlsson lägger som sagt tonvikten vid politisk modern historia. Det är inget fel i det. Jag förstår hans val: det är det han behärskar bäst och kan relatera till genom sin bakgrund som diplomat och ambassadör. Men det ger ändå en skev bild av kurdernas moderna historia. Det är som om kurderna aldrig festat, dansat och sjungit folksånger som inte har med krig och förlust att göra utan bara drömt om ett Storkurdistan och slagits i bergen. Men vad finns där för kurdiska folksagor? Hur har samlivet mellan man och kvinna, ung och gammal, vuxen och barn sett ut genom historien? Vad för slags vitsar har kurder dragit? Hur är det att växa upp i en kurdisk familj i Irak, Syrien eller Iran?

Men detta är ändå marginella saker. Karlssons bok är gedigen, kunskapsrik och insiktsfull – den lotsar läsaren genom en snårig nutidshistoria med siktet inställt på vad som händer sen, när IS är besegrat. Ja, chanserna för att kurderna ska få se sina historiska drömmar om ett Storkurdistan gå i uppfyllelse är små, om inte obefintliga. Inbördes är kurderna allt för splittrade – de har inte ett gemensamt språk ens – stormakterna i området är dessutom emot en sådan lösning.

Det enda som i stort sett förenar Turkiet, Syrien, Irak och Iran är att ingen vill se någon kurdisk statsbildning – och det vill inte heller USA, Ryssland och EU. Kvar för kurderna står, som alltid, endast bergen.

Bo Eriksson