Recension

Teju Cole, Kända och underliga ting: Essäer (Stockholm: Natur & Kultur 2017). 415 s.

”Den här boken innehåller sådant jag har älskat och bevittnat, sådant som känts rimligt och sådant som har skänkt mig glädje, sådant som har bekymrat och uppmuntrat mig och sådant som vidgat min syn på vad som är möjligt och fått mig att känna mig som Seamus Heaney skrev, likt ’en brådska som kända och underliga ting far igenom’.” (s. 14) Så inleder fotografen och författaren Teju Cole sin essäsamling Kända och underliga ting, en bok som med rätta prisats och hyllats på flera håll i världen.

Teju Cole är huvudsakligen känd för sina konstnärliga fotografier och debutromanen Open city (2011, Öppen stad) men med sin nya bok visar han att han även behärskar den svåra essäkonsten. Boken både fängslar och utmanar. Han varvar historia, litteratur och politik med det personliga och ger samtidigt en djuplodande analys av samtiden. Teju Cole är en intellektuell med ett stort socialt engagemang.

Boken är indelad i tre delar: Läst, Sett och På plats. För egen del spelade inte dessa någon roll för själva läsupplevelsen. Delarnas essäer grep in i varandra ändå, ungefär som knekt, dam och kung i en vinnande hand – och när man tror att där inte kunde finnas något mer att visa spelar han ut ett ess i form av ett fotografi och en insiktsfull bildanalys.

Teju Cole blandar personliga anekdoter med djupa analyser av böckerna till författare som W. G. Sebald, V. S. Naipul och Derek Walcott med flera litterära storheter. Som svensk blir man stolt när poeten och nobelpristagaren Tomas Tranströmer ägnas en egen essä och beskrivs av Cole som ”en av mina nödhamnar i flera år nu.” (s. 49)

När han inte behandlar författare lyfter han i stället fram filmare, fotografer och konstnärer samt politiskt och socialt aktiva personer. I en essä till exempel skildrar Teju Cole sin intellektuella och emotionella samhörighet med Krzystof Kieslowskis Den röda filmen – en scen i Öppen stad är en hommage till den – och ger en djupdykning i filmens teman. De delar båda dessutom samma födelsedag.

I en annan essä lyfter Cole fram den maliske fotografen Seydou Keïta som i sina fotografier avbildar föremål och stillhet – samt, inte minst, förlust. ”Föremål, som ibland är starkare än ansikten, påminner oss om vad som inte längre finns; stillhet kan, i ett fotografi, vara mer drabbande än dramatik.” Det är sant och det krävs en bildens och seendets mästare för att (in)se det och förmedla den insikten till en läsare.

Som med riktigt goda essäister, till exempel W. G. Sebald, blandar han in fotografier och bilder i det han skriver, även om det rör läsupplevelser och författarskap. Teju Cole är en författare med en både skarp och mjuk blick för det visuella och för bilden i en vid bemärkelse (metafor, symboler, avbildningar, konst och så vidare) – han är ju också till yrket fotograf och konstnär.

Det har varit en förutsättning för att lyckas med essäprojektet. Jag har nog aldrig kommit en bild så nära som i Coles analys av René Burris Men on a Rooftop (1960), ett fotografi han varit besatt av i många år. I syfte att försöka återskapa det fotografen såg for han till São Paulo i Brasilien på jakt efter exakt samma plats och vinkel. Han lyckades mot alla odds – staden har förändrat utseende under de senaste decennierna. Jag sympatiserar med hans projekt och önskar att jag kunnat göra likadant.

Läsefrukterna är som sagt många och upplevelserna starka och inspirerande. Språket är flödande rikt. Han har rätt ton och en vibrerande känsla för den litteratur, de fotografier, bilder, filmer, rum, platser som han skriver om.

Teju Cole är även en politiskt engagerad författare. Vart han än vänder sin granskande blick och kameralins finner han orättvisor, fördomar och förtryck.

Ett återkommande tema i essäerna är just den såväl öppna som dolda rasismen oavsett om den visar sitt fula tryne i Amerika, Europa eller Afrika, de tre kontinenter han oftast vistas i. I essän ”Svart kropp” analyserar han sin egen kropp i världen genom att uppmärksamma hur han blir bemött i en liten stad i Tyskland. Han är där för att se platsen men är i stället den som blir utsatt för blickar, något han som ”svart kropp” förvisso är van vid men här blev det extra tydligt.

Ett annat tema är rumslighet. Det kommer fram genom de platser han besöker och som andra författare, fotografer och konstnärer med flera har kopplingar till, som ovan nämnda Sebald (en husgud för Teju Cole). Han skriver dessutom mycket om rum och platser i litteraturen.

Ett tredje tema är, förstås, bilden. I en av essäerna gör Teju Cole en enligt mitt tycke mycket intressant iakttagelse: nutidsmänniskan omger sig av lika många avbilder av föremål som av faktiska föremål. Hur han kommer fram till det blir jag inte klok på – hur kan man räkna alla föremål i världen? – men jag tror på honom eftersom jag vill göra det. Det intressanta ligger i konsekvenserna av överflödet av föremålen och avbildningarna.

Den tekniska utvecklingen har fullkomligt revolutionerat bildtagandet, fotograferandet. Bara under år 2011 togs omkring 380 miljarder foton, enligt statistiken. ”Störtfloden av bilder har ökat tillgängligheten till underverk och samtidigt minskat vår förundran. Vi lever i en ofrånkomlig övermåtta.” På grund av Instagram och Face Book och andra digitala plattformar för bildspridande fullkomligt drunknar vi i skildringar av andras upplevelser.

För Teju Cole väcker detta frågan om vad egentligen fotografiet har för konstnärlig framtid, och visst är det så, men för egen del undrar jag också vad denna tvångsmässiga dokumentation av vardagen säger om vår tid och oss om själva som samhällsvarelser.

Det är så här Teju Coles bok fungerar: den får läsaren att fundera och väcker nya frågor till liv. Bra böcker gör det.

Rekommenderas varmt!

Bo Eriksson