Recension

Lennart Pehrson, Historien om Charles Lindbergh – Från Jesus till Judas (Stockholm: Albert Bonniers Förlag 2017). 519 s.

När Charles Lindbergh den 21 maj 1927 landade på Le Bourget-fältet utanför Paris efter en äventyrlig ensamflygning över Atlanten hade han inte sovit på närmare 60 timmar. Själva resan tog ”bara” 33 timmar och 30 minuter men nerverna och hårt arbete hade hållit honom vaken i över ett dygn innan det blev dags för avfärd.

Många år senare berättade han att han hade märkliga syner under flygningen; han såg spöken och avlidna släktingar som kom och gick inne i flygplanet. Men hans största oro när han slog av motorn mitt i natten på fransk mark var dock inte synerna och sitt stora sömnbehov utan det krassa faktum att han inte bokat något hotellrum och skaffat tillstånd för hemresan.

Charles Lindbergh var i många avseende en naiv person. Han trodde att det bara skulle vara några få personer som väntade på honom men det rådde fullkomligt kaos när han landade. Det han tagit för ljus från flygplatsen när han närmade sig i luften var i själva verket lyktor från tusentals bilar. Människor sprang in på flygfältet och mannen som nyss korsat Atlanten höll på att drunkna i ett människohav.

Två franska piloter såg vad som höll på att ske och tog snabbt hand om den omtumlade Lindbergh. De gav Lindbergh en rock, kastade in honom i en bil och forslade flygaren snabbt därifrån.

Och boendet, hur gick det med det? Den amerikanske ambassadören var naturligtvis också på plats vid flygplatsen och fick träffa honom efter ett tag. Han erbjöd Lindbergh plats i sitt magnifika residens i Paris, ja, Charles Lindbergh fick till och med låna ambassadörens pyjamas.

Inom loppet av några dagar gick Charles Lindbergh från att ha varit en flygarnörd till världens första superkändis. Alla ville se honom. Höra honom tala. Ta fotografier på honom. Läsa om honom i tidningarna. Han var Europas, ja, världens hetaste man år 1927.

Över denne i många avseende naive och högst egensinnige person har Lennart Pehrson skrivit en fascinerande och välskriven biografi. Han går grundligt till väga. Biografin tar sin början i 1800-talets Sverige.

​ Foto: Caroline Andersson

Charles Lindbergh var nämligen svenskättling, ett genealogiskt faktum som efter att han genomfört sin bragd och blivit känd ofta lyftes fram i pressen. Lika övertygad och stark som vikingarna varit när de upptäckte Amerika var Charles Lindbergh när han korsade Atlanten skrev de. För nazisterna blev det nordiska blod som sades rinna starkt i Lindbergh ett bevis på ariernas överlägsenhet, skrevs det i den nazistiska propagandan.

Charles Lindberghs farfar var bonderiksdagsmannen och storfifflaren Ola Månsson vilken på grund av ekonomisk brottslighet var tvungen att emigrera till USA vid 1800-talets mitt. I det nya landet bytte han namn till August Lindbergh. Ola Månsson/August Lindbergh fick flera barn varav sonen Karl gifte sig två gånger. Karl fick med Evangelina Lodge Land två döttrar och en son. Sonens namn blev Charles Augustus Lindbergh – den blivande Atlantflygaren. Han föddes 1902.

Charles Lindberghs uppväxt var besvärlig, även om han i sina memoarer slätar över många av problemen. Familjen flyttade mycket och han tvingades därför byta skola ofta. Han lyckades i själva verket inte fullfölja ett enda skolår på samma plats. Charles Lindbergh var en ensam pojke.Fadern blev kongressledamot – intresse för politik var stark i familjen Lindbergh – och en kontroversiell sådan. Fadern arbetade aktivt mot USA:s inträde i första världskriget vilket gjorde att han under en tid, när Amerika väl gripit in i kriget, var en av landets mest hatade personer.

Charles Lindbergh var inget läshuvud. University of Wisonsin nekade honom en examen med motiveringen att han var både för dålig och omogen. Hans fallenhet låg i stället i ingenjörskonsten och den kuggade Lindbergh sökte sig av den anledningen till en obskyr skola för flygning. Det visade sig att han var enda eleven och skolan lades inom kort ned, men tiden där hann i alla fall påverka honom starkt. Nu visste han vad han ville syssla med: flyget.

Under denna tid befann sig flyget fortfarande i sin linda. De få piloter som fanns sysslade mest med underhållning och flyguppvisning, några andra sysslor för piloter vid sidan av armen fanns inte. ”Charles Lindbergh blev en del av ett informellt nätverk, en samling rotlösa äventyrare som försörjde sig genom att flyga från plats till plats och framföra sina konster”, som Lennart Pehrson skriver. Han såg till att även utbilda sig till flygkadett i armén.

På 1920-talet växte så idén fram inom honom att genomföra den första ensamflygningen över Atlanten. Lennart Pehrson beskriver initierat hur Lindbergh i konkurrens med andra äventyrare sökte finansiärer, specialbeställde sitt flygplan, som han själv ritade, och övade sig inför uppgiften.

Lindbergh gick mycket metodiskt tillväga; hans planering var minutiös. Varenda detalj togs till noggrant övervägande och uträknande, allt från vingarnas bredd och flygtankens placering (precis framför honom vid spaken) till antalet smörgåsar som han skulle ha med sig.

Och så lyfte Spirit of St. Louis, en Wright Whirlwind J-5C med 223 hästkrafter, mot färden som skulle göra honom till både frälsare och Judas. Han landade och skrev historia.

Jesusbilden kom ganska omgående efter flygningen. Han hyllades som en kung och frälsare i vilken stad han än besökte. Det var ett segertåg utan dess like. När han hyllades i New York den 13 juni 1927 rev många tusentals kontorsarbetare sönder telefonkataloger, brev, dokument och annat som var gjort av papper och som kunde slängas ut genom fönstret. Charles Lindbergh vittnade om att det var som att åka in i en massiv snöstorm. Enligt Pehrson sopade renhållningsarbetarna undan en pappersmassa till en sammanlagd vikt av 1 800 ton.

Att Charles Lindbergh blev den perfekta nationalsymbolen hade flera orsaker. En var att han var en blyg och ärlig person som skydde allt som hade med offentligheten att göra, vilket tilltalade många. Kvinnorna var som galna i honom och männen beundrade hans mod och stora ödmjukhet. En annan var det han kom att förkroppsliga: framtidshopp och möjligheter.

Han hade den ena foten i de förflutna och den andra i framtiden. Författaren F. Scott Fitzgerald summerar jazzerans tidevarv med att våren 1927 hade fött fram något lysande och främmande, blixtrande i skyn: ”En ung man från Minnesota, som inte verkade ha något att göra med sin generation, gjorde något heroiskt, och för ett ögonblick satte människor ned sina glas i såväl fina privatklubbar som enkla barer och tänkte på sina egna högsta drömmar. Kanske var flyget en väg ut, kanske kunde vårt rastlösa blod spränga nya gränser i den oändliga skyn.”

Lennart Pehrson fångar således tidsandan perfekt med väl valda citat och fina utblickar. Han summerar synen på Charles Lindberghs: ”Det fanns möjligheter att expandera vidare, uppåt. Det fanns nya territorier att erövra i jakten på en bättre tillvaro.” (s. 210) Och vem ville inte ha en bättre tillvaro i depressionens tidevarv?

Men som med alla högtflygande karaktärer: fallet kommer alltid, förr eller senare. Från att ha varit en globalt hyllad hjälte och frälsare blev Charles Lindbergh strax före och under kriget en hatad person, en Judas.

Misstaget som han gjorde var att närma sig Tyskland i slutet av 1930-talet utan att ta offentligt avstånd från nazisternas lära och ideologi samt förföljelserna av judarna. Han tog till och med emot en medalj ur Görings hand, en gåva som skulle förfölja honom resten av livet: den blev till en social förbannelse, ett ting som människor ville att han skulle kasta bort eller skänka tillbaka.

När så kriget bröt ut var han känd som Tysklands vän, ja, det fanns även dem som ansåg att han var nazist och antisemit (en del av hans uttalande ger onekligen fog för anklagelsen). Och när han dessutom valde att engagera sig i rörelsen America First och propagerade för amerikansk isolationism och talade sig varm om Tyskland uppstod en djup konflikt med den sittande presidenten Franklin D. Roosevelt.

Konflikten mellan Vita Huset och flygaresset blev så djup att efter attacken på Pearl Harbour, då till och med Charles Lindbergh ansåg att det var en plikt att försvara sitt land, förvägrades han att få tjänstgöra som pilot i armen. Man litade inte på honom och ville inte ha med honom att göra. Han hade blivit en Judas. Han fick i stället tjänstgöra som flygteknisk konsult och som provflygare av jakt- och bombplan.

Efter kriget fortsatte han att arbeta med att utveckla flyget, både det civila och militära. Han fick flera barn och var fortfarande en av världens mest kända personer, nu även frikänd från de värsta anklagelserna. Men lyckan ville ändå inte riktigt infinna sig hos Charles Lindbergh. Han arbetade mycket och var större delen av tiden frånvarande från familj och barn. Han reste över hela världen.

Charles Lindbergh avled i cancer den 26 augusti 1974 med fru och ett av barnen närvarande vid sin sida. Han begravdes på Hawai (han levde där i slutet av sitt liv) samma dag som han dog för att undvika stora pressuppbåd och kaos vid en offentlig begravning.

Efter hans död har det framkommit och är även numera bevisat genom DNA-tester att Charles Lindbergh levde dubbelliv. Han hade flera hemliga familjer i Europa. Mellan åren 1957–1967 fick han sju barn med tre olika mödrar i Europa. Det var, förstås, en anledning till att han sällan besvarade sin frus många brev som hon skickade runt jorden – ingen visste var han var han befann sig och visste kollegorna teg de om det. Frun skaffade sig tidigt ett eget socialt liv vid sidan av makens.

Han var ingen lätt person att leva med. Barnen har beskrivit hur alla i huset liksom andades ut och slappnade av när han efter sina korta besök reste därifrån för att åka gudvet vart.

Lennart Pehrson har skrivit en fängslande bok om en av flygets största pionjärer. Biografin skildrar ett hyllat flygaress i en tid av superhjältar som Blixt Gordon, Fantomen och Batman (Läderlappen) men som aldrig själv kunde förlika sig med vare sig tidningspressens eller offentlighetens bild av honom som just hjälte. Allt han ville var att få vara i fred högt uppe i luften på väg i sitt flygplan till någon avlägsen plats. Allt annat var förledande billyktor i mörkret och bländande fotoblixtar.

Rekommenderas!

Bo Eriksson