Recension

Peter Luthersson, Erfarenhetsunderskott: Noteringar om svensk 1800-talslitteratur (Stockholm: Bladh by Bladh 2017). 510 s.

Peter Luthersson är en intellektuell och bildad person med en lång erfarenhet av att ägna sig åt vetenskaplig och litterär verksamhet. Han var kulturchef på Svenska dagbladet 1993–2001 och bokförläggare (VD) på Bokförlaget Atlantis 2003–2012) samt har även några tunga litteraturvetenskapliga verk bakom sig. Han är numera verksam som forskare och rådgivare hos Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse.

Han är också en homo politicus, det vill säga en politiskt medveten människa som bäst förverkligar sig som medborgare i ett samhälle, för att tala i klassiska aristoteliska termer. Hans bildning och böcker har därför som regel en politisk udd (även om man inte alla gånger vet åt vilket håll den är riktad).

Att det oftast är åt vänster står förstås klart, men inte på vilket sätt och hur det är menat att kritisera. Kritiken liksom anas i undertexten, i det som skrivs fram när han till exempel skildrar levnadsödena i sin senaste bok. Eller i noterna, som i detta fall är mer kritiska än själva brödtexten. Boken har också väckt debatt, se till exempel Svenska Dagbladet 18/5 2017.

Utåt sett handlar boken om svensk 1800-talslitteratur. Enligt författaren själv hänger den ihop med hans tidigare böcker. Den ska läsas som ”ett appendix” till Förlorare, som ”en parallellbok om svenskspråkiga författare.” Men det går alldeles utmärkt att läsa Erfarenhetsunderskott som den är utan att behöva bläddra i hans förra bok.

Det Peter Luthersson i gör Erfarenhetsunderskott är att följa ett antal mer eller mindre kända författare på deras resor i världen. Han refererar och citerar generöst ur deras verk. Han ifrågasätter andra forskares uppfattningar och tolkningar i syfte att presentera egna synsätt och läsningar. I flera av fallen ger han författarna en upprättelse och (ny) plats i litteraturhistorien.

Bland författarna återfinns kända namn som Fredrika Bremer, Verner von Heidenstam och August Strindberg med flera monument inom svensk litteraturhistoria. Syftet är att visa att det i Sverige rådde en brist på erfarenhet av den stora världen under 1800-talet.

Men han nöjer sig inte med att vandra i den svenska litterära kanonen. Genom att han tar med vittnesbörd och självbiografier från svenska resenärer som inte vanligtvis ingår i den svenska litteraturhistorien, som konstnären Egron Lundgrens rapporter från Indien, missionären K. J. Petterssons skakande skildringar från ett brutalt koloniserat Belgiska Kongo och officeren Axel Lind af Hagebys emotionella redogörelser från erfarenheten av Sepoyupproret i Indien för att nämna några, utvidgar han på sätt och vis litteraturbegreppet. Så arbetar en intellektuell. Och det är det tillvägagångssättet och det litterära urvalet som gör boken så intressant.

Ovan nämnda personer och andra inom samma lite-vid-sidan-av-kategori skrev förvisso inte poesi eller romaner men de ser och betraktar världen – de ger ”upplevelseredogörelser” som visar på djup erfarenhet. Därför kan man lika gärna säga att boken handlar om hur erfarenhet kom till uttryck i svensk 1800-talslitteratur som att den skildrar ett underskott, en brist på något.

Att där finns en motsättning mellan bokens titel och en implicit intention att identifiera ett erfarenhetsunderskott och det som kommer fram i mötet med författarna och deras verk är Peter Luthersson förstås medveten om. I ett slags självkritiskt, interfolierat biktavsnitt påpekar nämligen han, med en tänkt kritikers röst, att titeln är missvisande. Men han ger omgående kritikern svar på tal: ”erfarenhetsunderskott som kategori och fenomen är den punkt från vilken hela framställningen växer fram.”

Men är det riktigt så? Jag är inte helt övertygad. Om det nu handlar om brist på erfarenhet, varför skriver då Peter Luthersson mest om det som författarna ser och noterar under sina resor i Asien, Afrika och Amerika? Varför skriver han inte om det som saknas, det de inte uppmräksammar? Jag tror att svaret delvis ligger i den andra sidan av Lutherssons habitus: den politiska människan.

För kanske är det så att boken till viss del handlar om vår tids bristande erfarenhet av den stora världen, om politisk naivitet ifråga om en våldsam omvärld och ett den långa fredens trauma som gjort oss blinda och döva för ondskan i världen, som den skildrar 1800-talets litterära förlorare – de som aldrig blev modernister?

Mest skriver han om Fredrika Bremer, Verner von Heidenstam och Viktor Rydberg; tre kända namn och självklara i en bok om 1800-talets litteratur. Och är det något som dessa tre författare bidrog med så var det erfarenhet av både den gamla och nya världen.

Fredrika Bremers resor, för att hämta ett exempel ur den stora högen av resenärer, förde henne över stora delar av världen. I Palestina och Turkiet stöter hon på Islam, en religion som hon både fruktar och föraktar. Hon förfasas över hur kvinnor behandlas och beskriver den islamska läran som kvinnofientlig och inte lika fullkomlig som kristendomen.

I Amerika vidare skräms hon över hur slavar behandlas med offentliga piskningar och hur de utsätts för övervåld och övergrepp. Men Luthersson redovisar inte bara hennes negativa bilder av den gamla och nya världen. Han visar på det komplexa i dessa 1800-talsförfattares syn på andra och världen.

Samtidigt som Fredrika Bremer tar tydligt avstånd från slaveriet ger hon lika väl uttryck för ett stereotypiskt rastänkande. Hon utropar glatt: ”Bananer, negrer och negersånger är det mest vederkvickande för sinnena, som jag funnit i Förenta staterna.”

Alla vinner erfarenhet på ett eller annat sätt och för dem ned i sina anteckningsböcker, skissblock och lösa papper. Hemma i Sverige blir de till reseskildringar, romaner och dikter. Men även om många berördes utomlands tycks det som om den tunga filten kastades av när väl böckerna var publicerade.

En som dock både tog med sig erfarenheter hem och förändrades som person var konstnären Egron Lundgren.

Egron Lundberg: Två indier, akvarell

Peter Luthersson skriver: ”Den Egron som anträder sin återfärd till Europa är på en gång fylld av mer respekt för vad andra ordningar än västerländska har kunnat frambringa och av mer förfäran över den komplikation och destruktivitet som sådana andra ordningar kan rymma. Han är ödmjukare stämd, och han har en djupare förståelse för individen som betingad av och offer för själva historien och de omständigheter den tillhandahåller.” (s. 174). Även om han förändrades och ville ändra andra kunde inte Egron fylla det växande erfarenhetsunderskott som likväl utmärkte 1800-talet.

Erfarenhetsunderskott är en bok som provocerar samtidigt som den väcker läslusten av den svenska 1800-talslitteraturen till liv. Hans studie av den svenska bristen på erfarenhet av den stora världen under 1800-talet är elegant utförd, tankeväckande redovisad och suveränt analyserad – Peter Luthersson försvarar sin ställning som en av landets mest intressanta intellektuella.

Rekommenderas!

Bo Eriksson