Recension

Björn Häger, Uppdrag Bildt: En svensk historia (Stockholm: Norstedts förlag 2017). 645 s.

Carl Bildt, född 15 juli 1949 och uppvuxen i Halmstad, är en av Sveriges mest kände politiker genom tiderna. Han var statsminister 1991–1994 och satt som riksdagsledamot för moderaterna 1979–2001. Ordförande för moderaterna blev han så tidigt som 1986 och satt sedan på posten tills 1999. Han var mellan åren 2006 till 2014 Sveriges utrikesminister.

Carl Bildt — en man med en lång och spännande historia men också med många frågetecken. Bildkälla: Wikipedia

På det internationella området verkade han på 1990-talet för Sveriges anslutning till EU, ett arbete han lyckades väl med. Han tjänstgjorde som EU:s medlare i jugoslaviska kriget och ledde senare även återuppbyggnaden i Bosnien.

Om denne durkdrivne politiker och internationelle storspelare har journalisten Björn Häger skrivit en spännande och aktuell bok.

Björn Häger är rätt person att teckna Carl Bildts liv eftersom han är en namnkunnig journalist med över 30 års erfarenhet av branschen. Han har varit bland annat inrikesreporter på Ekot, programledare på Studio Ett och reporter på TV4 nyheterna och Kalla fakta. Han vet hur politiker arbetar och politiken fungerar i praktiken.

Boken är en politisk biografi, för det är främst Carl Bildts politiska gärningar och verksamhet som står i fokus. Någon annan slags biografi är nog inte möjlig att skriva med tanke på studieobjektets genompolitiserade väsen: Carl Bildt verkar sakna både fritid och hobby. Allt sedan han började läsa och skriva har hans liv kretsat kring politik i en eller annan form. Redan som liten låg han på golvet och läste dagstidningar.

Björn Häger är duktig på att sätta Bildt i perspektiv och låta hans agerande få karaktärisera personen. Han gör det genom att redovisa en stor mängd anekdoter och formulera träffande fraser men också genom en deskriptiv kronologisk redogörelse över hans liv i offentligheten. Björn Häger tillåter sig sällan några avvikelser från den utstakade vägen eller andra tankeutflykter. Det är sagt som en positiv kritik.

Forrest Gump. Bildkälla: Rotten tomatoes.

Han beskriver den yngre Carl Bildt som politikens svar på Forrest Gump. ”När historia skrivs är han med på ett hörn, ofta på något skruvat vis.” Som när han och Staffan Hildebrand anländer till Prag i början av augusti 1968. På stadens torg och gator jublar folket åt den nya politiska våren. De båda ungdomarna är där och noterar vad de ser och hör.

Nätterna ägnar Carl Bildt och Staffan Hildebrand åt att diskutera politik med studenter och unga soldater. De spelar in sina samtal: över 30 timmar bandas. Alla är överens om att något stort är på väg att ske. Luften i Prag var fylld av förväntan och hopp. De packar sina väskor och åker hem.

På vägen till flygplatsen ser Carl Bildt hur några sovjetiska flygplan landar på flygplatsen och inte taxar in till terminalen utan stannar i den bortre änden av flygfältet. Under natten kommer de sovjetiska stridsvagnarna. Carl Bildt vaknar på morgonen i Stockholm och får höra på nyheterna att sovjetiska trupper gått in i Tjeckoslovakien.

Björn Häger avslutar sin redogörelse med att citera Carl Bildts egna ord i Hallänning, svensk, europé: ”Så småningom fick jag klart för mig, att de flygplan jag sett landa på flygplatsen innehöll de specialtrupper som några timmar senare tog över flygplatsen och gjorde den flygburna armadans intrång i Prag möjlig. Jag hade upplevt Prag-vårens slut, och den nya centraleuropeiska istidens början.” (s. 53) Det är en händelse som är talande för Carl Bildts politiska väsen och intressen samtidigt som den är komisk.

Det är så Björn Häger arbetar. Han låter Carl Bildt få agera i historien och sedan avslutar han sina redogörelser och historiska anekdoter med, i vissa fall, en komisk poäng eller ett kritiskt påpekande. Ju längre fram i boken vi kommer desto mer kritisk blir biografin. Det har att göra med att också Carl Bildt blir en allt mer kontroversiell figur. Hans stora engagemang för Lundin Oil (Lundin Petroleum) i Sudan och de massiva övergrepp som den inhemska regeringen utförde mot sin befolkning, väcker onekligen många kritiska frågor till liv.

Det finns således mycket intressant information att ta till sig i den nästan 650 sidor tjocka boken. Men den känns ändå tunn ibland. Det beror inte på bristande faktaunderlag eller intresse; händelserna avlöser varandra i en rasande fart och bitvis är det så spännande att det inte går att lägga ifrån sig boken. Nej, bristen ligger i källunderlaget, i det han bygger sin framställning på.

Redan inledningsvis förklarar Björn Häger att han under en lång tid försökt att få till en intervju med Carl Bildt, men gått bet. När han till slut lyckas sitter Carl Bildt och bläddrar förstrött i en tidning medan han besvarar (motvilligt) Björn Hägers frågor. Det är uppenbart att Carl Bildt inte är det minsta intresserad av Björn Hägers arbete och kommande biografi. I alla fall visar han det inte utåt och gör inget för att hjälpa till med researchen och korrigera faktauppgifter och ge bra kommentarer – pratminus som det heter – som han hade kunnat använda.

Carl Bildts bristande intresse och engagemang i Björn Hägers biografiska arbete borde ha fått honom att tänka efter. Går det att skriva en biografi över en nu levande person som så uppenbarligen inte vill att den ska skrivas, i alla fall inte av författaren?

Ja, det gör det, men det blir svårare när många av uppgifterna som cirkulerar i tidningar, på nätet och inom journalistkåren måste bekräftas av studieobjektet för att ha en bäring. I detta fall ger det konsekvensen att det inte går att veta säkert hur många av anekdoterna och uppgifterna som är sanna, trots en mycket medryckande framställning.

Att Björn Häger dessutom visar hur svår Carl Bildt är att intervjua gör saken knappast bättre, även om det är oerhört lärorikt och bitvis chockerande att få ta del av hur en person med en sådan maktposition i det svenska samhället ständigt lyckas manövrera bort undersökande journalister, ja, rentav förlöjliga dem. Carl Bildt är alldeles för slug för att utsätta sig för en kritisk prövning.

Mitt helhetsintryck av Björn Hägers bok är att den är mycket intressant och en fascinerande läsning, trots brister i källunderlag och källhantering. Men Carl Bildt som person förblir en praktfull blåvinge som lyckas undfly fjärilshåven. Vem är han, egentligen, pojken som älskade att ligga på golvet och läsa dagstidningar medan andra barn tyckte om Kalle Anka?

Bo Eriksson