Recension

Jesper Högström, Lusten och ensamheten: En biografi över Hjalmar Söderberg, Söderbergsällskapets skriftserie nr 25 (Stockholm: Weyler 2017). 536 s.

Hjalmar Söderberg (1869–1941) räknas till en av Sveriges största författare. Med romaner som Martin Bircks ungdom (1901), Doktor Glas (1905) och Den allvarsamma leken (1912) har han skrivit in sig i den svenska litteraturhistorien. Älskad och beundrad av generationer vinner han än nya läsare.

Redan i sin samtid var han något av ett unikum. Som litteraturkritikern Jesper Högström beskriver skillnaden mellan Söderberg och sina samtida litterära storheter i sin nyutkomna biografi över författaren: ”Söderberg var ingen kreativ vulkan som Strindberg, med en ständig aptit på nya ämnen, nya bitar av verkligheten, nya konstnärliga former. Man kan ibland få ett intryck av konstnärlig bristekonomi hos Söderberg: varje fras, varje erfarenhet måste hamstras och tas till vara.” (s. 171).

Hjalmar Söderbergs storhet ligger således i distansen, i ironin och träffsäkerheten i skildringarna av människor och miljöer – han är den knappa stilens mästare. Men han är också en flanör som iakttar, lyssnar och noterar det som sker omkring honom – han beskriver ett Stockholm i förändring. Hans karaktärer känns äkta trots att mycket vatten runnit under Stockholms broar sedan Hjalmar Söderberg spatserade på stadens gator och torg.

Författaren Jesper Höggström med författaren Hjalmar Söderberg, föremålet för hans biografi.

Jesper Högström lägger stort fokus på författarens liv i sin biografi. Det som i engelskspråkig litteratur kallas för life and letters. Det ger den lite olyckliga konsekvensen att böckerna hamnar i skuggan av människan och författaren. Men jag tycker inte det gör något, för jag läser hellre en gedigen och tjock bok om människan Söderberg än en kort bok som analyserar hans romaner.

Den röda tråden, eller tesen om man så vill, i Högströms framställning – liksom i hans föregångares Bure Holmbäcks Söderbergstudier – är att Hjalmar Söderbergs liv var fyllt av konflikter och att dessa påverkade honom som författare.

Som barn mobbades han i Ladugårdslandets elementarskola. Han ansågs flickaktig och betraktades som en kuf av sina skolkamrater. Översittarna kallade honom ”Frida”, namnet på hans syster. Hennes namn stod nämligen i ett par skolböcker som Hjalmar Söderberg fått överta. ”Erfarenheten av att vara utstött och misshandlad lämnade naturligtvis spår” (s. 29), påpekar Högström, och efter läsningen av boken är jag böjd att hålla med. Här hade Högström kunnat vara mer tydlig hur och på vilka sätt dessa barndomstrauman lämnade spår i det vuxna författarskapet. Temat försvinner med åren och sidantalen.

Också under de högre studierna (gymnasium) i Norra Latin från 1884 fick han utstå glåpord och fysiska handgripligheter. Men helt utan bundsförvanter och vänner var inte den unge Hjalmar. En sådan stödjande och uppmuntrande kamrat från barndomen var Bo Bergman (1869–1967), också han författare samt även ledamot av Svenska Akademien.

Banrdomskamraten Bo Bergman som fanns vid hans sida så gott som jämt. Bildkälla: Wikipedia

En annan god vän i livet som ständigt fick rycka ut för honom var bankiren, konstsamlaren och mecenaten Ernest Thiel (1859–1947).

En annan av Söderbergs försvarare: vänner: bankiren och konstsamlaren Ernest Thiel, också han ställde alltid upp för vännen.

Hjalmar Söderberg härdade ut och blev student i Uppsala hösten 1890. Han började försörja sig som journalist och hamnade bland annat i Kristianstad. Men tiden där var föga kreativ för honom, för Hjalmar Söderberg ville ha ut mer av livet än skriva små putslustiga artiklar och recensera böcker. Han ville bli romanförfattare.

Debuten kom 1895 med romanen Förvillelser. I den träder han fram som en fulländad stockholmsskildrare och med en flanörsstil som skulle bli hans kännemärke som författare. Han blev en snackis på stan.

År 1897 kom han in i den skrivande och festande kretsen kring Verner von Heidenstam (1859–1940) på Svenska Dagbladet. I den kreativa gruppen ingick också författaren och kulturskribenten Oscar Levertin (1862–1906) och dramatikern Tor Hedberg (1862–1931).

Romandebuten och tiden på Svenska Dagbladet medförde att han drogs in i ”ett kraftfält” som hade med annat än litterära värden att göra på grund av att författaren redan var ett känt litterärt namn. Han hamnade bland annat i sin första litterära fejd. Men hans verkligt stora genombrott lät fortfarande vänta på sig.

Det kom med Martin Birks ungdom (1901). Det är en bok i det korta formatet i vilken författaren återvänder till sina barndomskvarter. Romanen är en utvecklingsroman som skildrar författarens uppväxtförhållanden. Högström visar förtjänstfullt på likheter och paralleller mellan det som skildras i boken och Söderbergs eget liv.

Och sen rullade det på. Med de litterära framgångarna följde emellertid också personliga motgångar. För det är uppenbart att Hjalmar Söderberg inte var en lätt person att leva med. Han hade sina sidor när det kom till att umgås i vänners lag. Han kunde vara en riktig djävul, en demon som spred elakheter omkring sig. I synnerhet när han drack, och det var något han gjorde allt oftare och mer bottenlöst.

Att Söderberg var alkoholiserad förstärkte naturligtvis de negativa dragen. Med Märta Söderberg, född Abenius (1871–1932), fick han tre barn.

Märta Abenius, Hjalmar Söderbergs första hustru som han försökte skilja sig från under många år. Bildkälla: Wikimedia Commons.

Men Hjalmar Söderberg var, liksom flertalet män under denna tid, en frånvarande far och intresserade sig lite för deras uppväxt. Barnen har dock inte kritiserat honom för det, tvärtom, de tog honom alltid i försvar när undersökande journalister och biografiförfattare (efter Söderbergs död) försökt gräva djupare i de inre familjerelationerna och ställde ledande och kritiska frågor kring den alkoholiserade och frånvarande fadern.

Söderbergs stora livssorg och problem, som gav sitt till hans stora alkoholintag och problematiska gestalt, låg i det misslyckade äktenskapet vilket tärde på både make och maka. Hans äktenskap med Märta utvecklade sig till en veritabel mardröm för båda parter. Hon var sinnessjuk och han oförmögen att hantera de problemen. De båda gifte sig i januari 1899.

Jesper Högström ger en antydan om var skulden till deras oförmåga att kommunicera och leva tillsammans egentligen låg. Han beskriver hur Söderberg högst motvilligt besökte Märta, som vid den tidpunkten satt på Långbro: ”Han avskydde uppträden och konfrontationer och det var kanske den yttersta anledningen till att han medverkat till att hans hustru nu befann sig där hon var.” (s. 383) Den kyliga distansen och ironin som utmärker hans böcker fanns också hos honom som människa (min tolkning av scenen) och den stötte bort Märta redan från början.

Den mycket komplicerade relationen mellan Märta Abenius och Hjalmar Söderberg har förtjänstfullt utretts av Björn Sahlin och Johan Cullberg i Märta och Hjalmar Söderberg: En äktenskapskatastrof (2014), varför det inte finns någon anledning att uppehålla sig vid den här. Det räcker med att säga att skilsmässor var sociala katastrofer (skambelagda) och svåra att få igenom.

Skilsmässan kom till slut den 15 februari 1917. ”Saken är klar – jag är fri. Jag blev inte ens ådömd försörjningsplikt.” Skriver Hjalmar Söderberg med en sprudlande känsla av befrielse. Det hade tagit honom elva år att bli fri.

Utöver äktenskapsproblemet led han även av sitt grava alkoholmissbruk, trassliga förhållanden med kvinnor, höga skulder till vänner och förläggare, som regel hopkörda romaner och arbetskonflikter samt återkommande sömnproblem. Han beskrev sig själv som en ”ödets kastboll”.

En annan kvinna som spelade en stor roll i Hjalmar Söderbergs liv var Maria von Platen (1871–1959). De hade en kärleksaffär ihop som berörde honom starkt. Hon blev förebilden till Helga Gregorius i Doktor Glas, Gertrud i Gertrud och Lydia i Den allvarsamma leken. Men Maria von Platen blev mycket kränkt när Den allvarsamma leken kom ut; hon kände sig utpekad.

Maria von Platen, den unge Hjalmar Söderbergs stora förälskelse. Bildkälla: Wikipedia

Det var typiskt Söderberg: som författare hämtade han sitt stoff från livet han levde och upplevde och tog sällan hänsyn till andra människors känslor att dyka upp som romanfigurer i hans uppmärksammade böcker.

En stor del av sitt vuxna liv kom Hjalmar Söderberg att leva i Köpenhamn. Först var det en praktisk sak: han levde på flykt undan en skilsmässoprocess. Sedan blev det en självklar sak: han ville leva tillsammans med sin nya kärlek Emelie Voss (1876–1941). Med henne fick han en dotter, Betty, som blev mor till Helle och Henrik Stangerup.

Med Emelie upplevde han verklig lycka. Men sorgen kom snart ikapp honom igen. Sonen Mikael, som försökt sig på författarbanan, tog sitt liv den 8 januari 1931. Det var ett fruktansvärt slag för honom även om han i ett förord till en utgåva av sonens skrifter konstaterar nyktert: ”När min son Mikael föddes en mörk decembermorgon 1903 var det inte någon lycklig värld han kom till. Föräldrarnas äktenskap var obotligt olyckligt, hemmet redan på väg mot upplösning.” (s. 488) Inom honom rev och rasade sorgen desto starkare.

Under sin tid i Danmark skrev han mestadels religionskritiska alster och journalistik, även om han publicerade två romaner också. De nådde dock inte upp till samma höga litterära nivå som hans tidigare romaner.

Före och under kriget bekämpade han nazismen genom ett flitigt artikelskrivande. Hjalmar Söderberg tog därför väldigt illa vid sig vid tyskarnas ockupation av Danmark. Han gick omkring med gift i fickan ifall han skulle bli tillfångatagen. Hjalmar Söderberg dog den 14 oktober 1941 mitt under brinnande krig.

Att Jesper Högström ägnar stort utrymme åt det rent biografiska utesluter inte små litteraturkritiska pärlor i form av presentationer och tolkningar av verken. Så här beskrivs till exempel Doktor Glas, Hjalmar Söderbergs mest kända roman: ”Doktor Glas är verkligen en polerad glasbit, genomskinlig och stenhård, som skiftar färg när man vrider den i handen. Den är ett stycke gestaltad depression, gestaltad handlingsförlamning, gestaltad hunger efter handling. Den är skuggan av sin skapare: den förbindlige, skygge mannens mordiska raseri. Den är mobboffrets fanatism, mobboffrets hatiska och självrättfärdiga fantasi. Den är övermänniskotankar, nära förbundna med ensamhet, vanmakt och isolering.” (s. 266).

Efter att ha läst Jesper Högströms biografi har min övertygelse cementerats om att Hjalmar Söderberg är en av Sveriges absolut främsta författare. Men samtidigt bekräftar han också bilden av en djupt olycklig människa som kanske hade varit lyckligare om han sysslat med något annat än att skriva böcker. Vad det skulle ha varit vet jag inte. Men romanerna gjorde honom inte lycklig. Det gjorde Emelie – och friheten från problemen.

Jesper Högström lyckas förena motsatserna: den briljante författare Hjalmar med den eländige och trasiga själen Söderberg med sina grava alkoholproblem och sömnproblem. Det är en fantastisk prestation värd åtminstone ett facklitterärt pris. Rekommenderas varmt!

Fem Historievärldar av fem möjliga

Bo Eriksson