Essä

Hjältar ur det förflutna

Överallt syns de, superhjältarna: Wonder Woman, Captain America med sitt sprakande team och guden Thor som slåss mot självaste Hel. Populärkulturen tycks översvämmas av superhjältar och superskurkar. Men det är faktiskt inte första gången dylikt sker. På 1930-talet läste cirka trettio miljoner amerikaner i genomsnitt hundrafemtio serienummer, så kallad pulp fiction (pulpmagasin), per år.

Wonder Woman är bara en av många superhjältar som i dag dominerar filmduken. Bildkälla: Wikipedia

Renodlade skräcktidningar som Terror Tales, Horror Stories och Unknown samsades med hybridvarianter som Weird Tales vilka kombinerade skräck med fantasy och SF. Med specialmagasinet Amazing Stories, grundat 1926 av ingenjören Hugo Gernsback, fick SF sin egen tidskrift.

Amazing Stories trollband miljontals människor när det begav sig. Dess efterföljare är många. Bildkälla: https://www.jwkbooks.com

Rymdhjältar som Buck Rogers, från 1929, och Flash Gordon (”Blixt Gordon”), från 1934, blev förebilder för både yngre och äldre. Strålpistolernas epok tog sin början, och man sköt mot både invaderande rymdvarelser och kosmiska monster.

Flash Gorden, “Blixt Gordon”, en av de första kommersialiserade superhjältarna som vann allas hjärta — och pengar. Bildkälla: https://landaura.com

Det gav säkert många anledningar till denna form av förströelse, men en faktor som spelade in var att blomstringsperioden för pulpmagasinen sammanföll med den djupgående ekonomiska krisen i USA. Serietidningarna gav människorna en dröm om en bättre, lyckligare och enklare värld där hjälten alltid lyckades ha ihjäl monstret. Det var ett sätt att undfly verkligheten.

Men bara delvis. För på ett annat plan förde pulpmagasinen människorna närmare varandra. De massproducerade serierna bidrog till att skapa en uppsättning av hjältar och skurkar (också monster) som läsarna talade om och refererade till på arbetsplatsen, i skolan eller vid middagsbordet. Det byggdes upp en föreställd gemenskap i vilken både hjältar och monster ingick: slemmiga ”bug-Eyed” monster, våldsamma robotar, mutanter och utomjordingar, men också tekniska underverk och vetenskapsmän som arbetade för jordens och mänsklighetens bästa – serievärlden byggde drömmar som förde människorna samman i en orolig tid.

Men det går att se på hjältarna även ur ett annat perspektiv också. Som mentala kvarlevor, brus, av en forntid då hjältarna spelade en ideologisk och meningsbärande roll utan kopplingar till kommersialism och teknologi. I denna essä och de efterföljande uppmärksammar Historievärlden hjältar ur det förflutna för att ge historiskt perspektiv på dagens superhjältar på film som syns försvara civilisationen mot dess fiender och hot.

Sigurd fafnesbane, en av nordens främste kämpar och hjältar. Detalj ur Sigurdsristningen. Bildkälla: Språktidningen.

Det finns många förutfattade meningar när det gäller hjältar. De är vackra att se på, som Sigurd fafnesbane, starka i kroppen och kloka i råd och dåd, som Aragorn eller Legolas. Gimli är förvisso inte någon skönhet, inte heller klok i sina råd, åtminstone är det inte ett utmärkande drag för dvärgen, men han är stark och tapper som få. Sigurd fanns i litteraturen, på stenarna och i sångerna för 1000 år sedan, Aragorn, Legolas och Gimli finns på film. Lika som stereotyper men ändå olika som individer.

I mångt och mycket tillhörde medeltiden männen. Perioden 500–1500 tillhörde män som Frawaradar – en man vars namn är omnämnt på en runsten som finns på Historiska museet i Stockholm – för det är de som (alltjämt) hörs och syns i dag. Det var i linje med medeltidens patriarkala samhälle och tidens normer och ideal.

Frawaradar — en hjälte ur det förflutna vars berättelse aldrig skrevs ned (vad vi vet). Bildkälla: Wikipedia

Kvinnan var underordnad mannen. På universiteten fick studenterna läsa Aristoteles skrifter som inpräntade bilden av kvinnan som en deformerad man. Detta betyder inte att det inte fanns utrymme för starka och tongivande kvinnor, som drottning Eleonora av Akvitanien, den lärda Marie de France (1122–1204) eller visionären den heliga Birgitta (1303–1373) och Jeanne D’Arc (1412–1431) och många fler. Men som regel är det män som får bära helgonglorian, kvinnorna blir i bästa fall heliga.

En annan förutfattad mening är att mansrollen, i vilken hjälterollen ingick, skulle ha varit entydig. Det fanns inte en given, universell mansroll som de unga männen skulle ikläda sig för att sedan slå sig till ro, finna en kvinna och skaffa barn. Frawaradar må ha svarat mot ett folkvandringstida manligt (hjälte)ideal, men gjorde han det 300 år eller 600 år senare? Inte nödvändigtvis. Mansrollerna och mansidealen varierade med tid, samhälle och samhällsgrupper, och de var i praktiken många.

Enligt medeltidens samhällsideologi var stånden tre: riddare, klerker och bönder – de som stred (bellatores), bad (oratores) och arbetade (laboratores). Ståndssamhällets förgyllda normerande bildframställning speglade inte samhällets verkliga utseende, med hantverkare, köpmän, bankirer, slaktare, bagare, soldater, ölbryggare, torpare, sjömän, gruvfolk, storbönder och fattighjon. Den talade bara om att så här borde verkligheten se ut. Treståndsläran räknade inte ens med kvinnor.

Medeltidens idealiserade bild av hur samhället såg ut: tre stånd. Men var finns kvinnan? Bildkälla: Wikipedia

Inom varje manlig samhällsgrupp fanns flera olika roller. Klerkerna hade sina roller, riddarna och bönderna sina liksom hantverkarna hade sina. Och så vidare, längs med hela samhällsstegen.

Vardagen tvingade människan att falla av från norm och ideal, att bryta sig loss, hamna vid sidan av eller helt enkelt att ge upp försöken att motsvara omgivningens förväntningar på manligt beteende. Glappet mellan ideal och praktik kunde ibland vara lika stort som livsutrymmet mellan män och kvinnor och mellan rik och fattig. I bästa fall spelade man sin roll bra, i sämsta fall förstod man inte ens att där fanns roller.

Trots mångfalden av maskuliniteter under medeltiden fanns en gemensam kärna: mannen skulle visa sig värdig som man, klara konkurrensen med andra män samt i slutändan dominera andra. Vem klarade den uppgiften bäst om inte den hjältemodiga riddaren med både svärd och sköld? Och vad vore en Thor, en Captain America, en Aragorn eller lika gärna Wonder Woman utan de manliga hjältarna i det förgångna?

Hjältar har funnits så länge som människan kunnat skriva. De har bara uppträtt under olika namn och dykt upp i olika berättelser. Under antiken kallades de heroer, en numera vedertagen term för grekiska hjältar i myt, religion och litteratur. Perseus, Theseus, Herakles och Ganymedes är bekanta figurer och namn på den rollistan.

I det antika Grekland hyllades också verklighetens krigshjältar, som efter slagen vid Maraton och Plataiai. De idealiserade och förkroppsligade ett manligt ideal: att leva ett liv i tapperhet och att på slagfältet eller ute på äventyr vinna ära i antingen detta livet eller odödligheten i livet efter.

Medeltiden tog över den hjältedyrkan. I de franska chansons de geste, i sagorna om kung Artur och riddarna vid det runda bordet, i diktcyklerna om Karl den Store eller i Eddans diktvärld träder de fram, forna germanska, nordiska och/eller kontinentala sagohjältar, som Hildebrand, Sigurd Fafnesbane, Helge Hundingsbane och Roland.

Ibland bär hjältarna vanlig kappa, en sköld och ett enkelt svärd, som Helge Hundingsbane, ibland rider de i full galopp iklädd helrustning, som sir Lancelot eller Gawain. Ibland är de kvinnor. Om dessa kvinnliga hjältar och likheterna med Wonder Woman i nästa essä.

Bo Eriksson

Referenser:

Bo Eriksson, Tusen år av fantasy: Resan till Mordor (Lund 2007)

Bo Eriksson, Monster — En världshistoria om det skrämmande (Stockholm 2016)