Sköldmör och valkyrior — Nordens amasoner

Nov 19, 2017

Wonder woman är en kvinnlig superhjälte på film som skickliga manusförfattare i Hollywood upptäckt bland de gamla seriemagasinen och nu givit nytt liv. Sett i ett historiskt perspektiv blåser hon liv i en gammal tradition av starka och kraftfulla kvinnliga hjältar med rötter i forntiden och medeltiden.

Essä

Sköldmör och valkyrior – Nordens amasoner

Under slaget på Pelennors slätt, det mäktigaste av slagen i Sagan om ringen, träder en kvinnlig hjälte fram och tar en plats i den stora berättelsen: sköldmön Éowyn av Rohan. Som Éowyn säger till Aragorn, när han påminner henne om att kung Théoden utsett henne till att leda folket tills kungen återvänder med sina soldater från kriget: ”’Skall jag alltid bli utvald?’ sade hon bittert. ’Skall jag alltid lämnas kvar när ryttarna ger sig av: sköta hushållet medan de vinner ryktbarhet och ha mat och sängar redo när de kommer hem?’” För Éowyn var en sådan uppgift ej i enlighet med hennes kall. Hon ville ha ut mer av livet och också hon bidra till stridens larm.

Bildresultat för Éowyn av Rohan

Éowyn av Rohan övar sig i svärdstrid. Bildkälla: https://www.pinterest.se/fandomn/%C3%A9owyn-shieldmaiden-of-rohan/

Med en modern genusvetenskaplig term var Éowyn av Rohan en ”gränsöverskridande kvinna”, ungefär som Jeanne d’Arc. Hon var både vacker och farlig, kvinnlig, stark och beslutsam. ”Mycket fager var hennes ansikte, och det långa håret var som en gyllene flod. Slank och lång var hon i sin vita dräkt med silvergördel; men stark tycktes hon och hård som stål, en konungadotter.”

Éowyn var en kvinnlig hjälte i en manlig skepnad; en sköldmö som hämtad ur skaran av valkyrior. Hon iklädde sig manliga kläder och krigarens rustning för att kunna följa med i krigståget och delta i de hårda striderna mot ondskans härskaror på Pelennors slätt.

Éowyn var en kvinna, som dog en hjältes död, modig och tapper som få offrande hon sig för en högre sak. Helt ensam var hon inte i sin kamp mot häxmästarkungen av Angmar, stornazgûlen, den mest fruktade av alla av Saurons hantlangare, vid hennes sida stod en liten hobbitkrigaren vid namn Meriadoc Brännbock.

Det var sagt att häxmästaren inte kunde dödas av manshand, en profetia som visade sig vara helt sann. I en mans rustning och med svärdet draget ställer Éowyn sig mellan häxmästaren och dennes bevingade best och kung Théodens så gott som livlösa kropp på marken. ”’Vik hädan, usla dvimmergast, asätares furste! Lämna den döde i fred!’”

Häxmästaren skrattar hånfullt åt uppenbarelsen och säger att ingen levande man kan döda honom. ”’Men jag är ingen levande man! Det är en kvinna du har framför dig. Éowyn heter jag, Éomunds dotter. Du står mellan mig och min frände och kung. Vik hädan, om du inte är odödlig! Ty vare sig du lever eller tillhör mörksens odöda skall jag dräpa dig om du rör honom.’” Med ett hugg högg hon huvudet av den bevingade besten som försökte angripa henne.

”Upp ur förödelsen steg Svarte ryttaren, högrest och hotfull, mycket större än hon. Med ett förbittrat skri som stack som gift i öronen lät han klubban falla.” Éowyns sköld splittras av kraften i det slaget och hennes arm bryts av, hon blir sittande på knä. ”Han böjde sig över henne som ett moln, och hans ögon glittrade; han lyfte klubban för att döda.”

Bakom Éowyns starka offervilja fanns flera orsaker. Den ena var en tragisk kärlek till Aragorn (tragisk i den bemärkelsen att han aldrig kunde bli hennes, eftersom han älskade Arwen, dotter till alvkungen Elrond). En annan var troheten mot sitt folk som hon älskade högt och ville beskydda. Ytterligare en var att bevisa för kung Théoden att hon sitt kvinnokön till trots var minst lika mycket värd som någon av sina bröder och andra kämpar.

Éowyn förkroppsligar mycket av det fornvästnordiska och medeltida kvinnliga krigarideal som fanns vid sidan av den manliga normen. Men hennes ideal är faktiskt betydligt äldre än så. Det går i själva verket att se en rak linje från antikens kvinnliga hjältar, amasonerna, över de isländska och norröna sköldmörna samt Tolkiens skapande av Éowyn – och fram till dagens superhjälte Wonder Woman.

Det mansstyrda och manligt präglade antika Grekland både fascinerades och stördes av tanken på ett kvinnoland, som sades vara befolkat av amasoner, kvinnliga krigare. Det märkliga landet påstods ligga i Mindre Asien.

Bildresultat för amazon women antiquity

Amasondrottningen Melanippe, antik mosaik, Sanliurfa, Turkiet. Bildkälla: http://womensenews.org/2014/10/greek-mythic-warrior-women-not-purely-imaginary/

Den grekiske skriftställaren Diodoros från Agira (också kallad Diodorus Siculus, ”Diodor sicilienaren”, cirka 90 före Kristus – 30 före Kristus) menade i sitt verk Bibliotheca historia, ”Historiens bibliotek”, att amasoner även fanns i Nordafrika.

Kvinnliga krigare är omtalade i bland annat hjälteposet Illiaden. Hjälten Bellerofon möter några krigare av kvinnligt kön: ”Sist amasonerna slog han, de manliga krigarnas like.” Andra kända hjältar från grekisk litteratur och kultur som bekämpat amasoner är bland annat Akilles – han besegrade amasonerdrottningen Penthesileia. Akilles var son till Peleus och Thetis och stred i det trojanska kriget tillsammans med en annan, känd grekisk hjälte, Patroklos, och mötte slutligen sin överman i krigaren Paris.

Till sin natur var amasonerna mansfientliga. De önskade inga pojkar. Fick kvinnorna pojkar såldes de som slavar, lämnades bort eller helt sonika dödades. Döttrar däremot var alltid välkomna och fostrades till fruktade krigare. Deras vapen var pilbågen och (ibland) även dubbelyxa.

Amasonernas stamfader sades vara krigets gud Ares. Enligt myten var modern antingen najaden Harmonia eller gudinnan Athena. Två kända amasoner, utöver nämnda Penthesileia, var Antiopes och Hippolyte. Enligt grekisk mytologi och saga lär amasoner ha erövrat Athen, men besegrats och drivits bort av de tappra männen.

Mot denna bakgrund är det inte förvånande att kvinnliga krigare (och hjältar) dyker upp på den medeltida kontinenten i nordisk litteratur. De går bara under andra namn, som sköldmör och valkyrior. Arvet kan ha förmedlats via folkvandringstida myter om starka kvinnor, som drottning Fredegund och Brunhild, beskrivna av historikern och biskopen Gregorius av Tours (cirka 538–cirka 593) i dennes krönika Decem Libri Historiarium (”Tio böcker om historia”).

I den germanska hjältediktningen, tillkommen i nedskriven form under 1200- och 1300-talen, träder två mäktiga kvinnoöden fram: Brynhild och Hervor.

Bildresultat för brynhild

En illustration av Brynhild från 1910 av Arthur Rackham. Bildkälla: https://www.timelessmyths.com/norse/valkyries.html#Brynhild

Utifrån de två sköldmörna kan de manliga hjälteidealen problematiseras och de manliga hjältarna får därmed en behövlig och nödvändig konkurrens i kampen om minnet av stora dåd. Frawaradar kan inte få ha ensamrätten på att få sitt namn ristat i sten, se föregående essä.

Brynhilds storslagna men tragiska öde finns återberättad i dels Nibelungensången, dels de isländska sagorna (forntidssagorna), dels Eddan. I det nordiska materialet gestaltas främst Brynhild i forntidssagan om völsungarna.

Hon beskrivs som stark, klok och bärandes tunga vapen: en stor sköld och ett mäktigt spjut. Få karlar förmådde lyfta hennes vapen. Många var därför hennes friare, starka kvinnor lockade, men få klarade av de prov som männen sattes på av Brynhild, som i Nibelungensången, då kung Gunther måste få hemlig hjälp av Siegfried.

I forntidssagorna och Eddan är det dock andra utmaningar än Nibelungensångens tvekamp som prövar männens styrka och manlighet. Brynhild bor i en borg, nedsänkt i sömn av Oden, och för att ta sig till Brynhilds borg måste en friare rida genom en flammande eld.

Sigurd (Siegfried går under flera namn i germansk och fornvästnordisk litteratur) möter Brynhild, tror att den sovande kvinnan är en man, tar av henne rustningen, hon vaknar till liv, Sigurd finner en kvinnas kropp och förälskar sig i henne.

Enligt sagan är Brynhild både vacker att skåda och klok i sina råd. Brynhild lär Sigurd folkvett och förstånd, hur en man undviker misstag och agerar försiktigt utan att göra avkall på modets och manlighetens imperativ. De skiljs åt – som trolovade.

En intrigerande Grimhild ger Sigurd en förtrollad dryck som gör att han glömmer bort Brynhild och deras trolovning. Hon vill i stället att Sigurd ska ingå giftermål med hennes dotter Gudrun. Dryckens verkan är stark och snart ingår Sigurd äktenskap med Gudrun. Brynhild å sin sida friar till Gudruns bror Gunnar, deras öden är alltså fortfarande relaterade till varandra men åtskilda.

Det finns dock ett aber. Varje friare måste ta sig över den flammande eldmur som omringar hennes borg. Det lyckas inte Gunnar med, vilket däremot Sigurd gör som låtsas vara Gunnar.

För andra gången i berättelsen klarar han således utmaningen. Brynhild, som märkligt nog inte känner igen Sigurd, tillbringar tre nätter med sin förra kärlek men med ett svärd liggande emellan dem. Hon gifter sig sedan med Gunnar, eftersom hon ju ändå tror att det var han som klarat mandomsprovet.

Intrigen tätnar och relationerna blir än mer märkliga. Brynhild flyttar in hos sin svärfar, där finns också Sigurd och Gudrun. Det är bäddat för konflikt, svek, otrohet, förtvivlan och för uppdämd vrede att blossa upp; händelserna i huset utvecklas till ett slags Big Brother i medeltida tappning.

Under ett gräl mellan de båda kvinnorna avslöjas sveket. Brynhild förstår att hon blivit lurad och är förtvivlad, ja, nästan som en död. Hon inte bara skäller ut Gunnar efter noter, utan försöker ta livet av honom. Efter en tid i bojor kommer hon till sans igen, men livsglädjen är borta och hon vägrar att tala med sin man. Gunnar ber då Sigurd att gå in till henne, vilket han gör, passande nog vid en tidpunkt då Brynhild sover.

Han väcker henne med vackra ord: ”Vakna, Brynhild, solen skiner överallt och du har sovit tillräckligt; övervinn din sorg och var glad”. Här talar inte enbart en hjälte utan en man som vet vad höviskheten kräver. Sigurd har förändrats. Han försöker reda ut problemet och samtalar därför länge med Brynhild om det som hänt.

Sigurds lösning blir att Brynhild ju kan älska dem båda, både sin make och honom själv. Brynhild tycker inte att det är en god idé. Hon menar att de båda har försvurit sig till varandra genom trolovningen, och ett löfte och en ed måste man hålla – in till döden. Båda förstår att de inte kommer vidare, samtalet dör ut och Brynhild går ut och gråter. Sigurd går sin väg, som den man han är. Kameran fångar in Brynhilds ansiktsuttryck och man förstår att onda ting är att vänta.

För något har Sigurd väckt i Brynhild, inte kärlek direkt, snarare hat, och den nya känslan för handlingen vidare. Hon eggar Gunnar att dräpa Sigurd och hotar att lämna sin man om han inte genomför dådet. Gunnar pratar med sin bror Högne (forntidssagans motsvarighet till Nibelungensångens Hagen) och de båda kommer fram till en ondskefull plan – som de också verkställer.

Genom att förgifta deras yngre bror Guttorm med en dryck som gör honom galen och vildsint – han luras i orm och varg – lyckas Gunnar och Högne att dräpa Sigurd. Guttorm rusar in i Sigurds kammare och har helt sonika ihjäl hjälten.

Vid den tragiska nyheten om Sigurds död orkar inte Brynhild leva längre, hon skadar sig själv allvarligt med ett svärd och lägger sig bredvid Sigurd på bålet. I livet åtskilda men i döden tillsammans, så slutar forntidssagan om Sigurd Fafnesbane och sköldmön Brynhild.

Fast berättelsen tar inte helt slut där. Sagan följer sedan Gudruns vidare vandring, men den stigen hinns inte med här. Vi lämnar bålet som snart har brunnit ned och medan eftertexterna löper och fortsättning följer annonseras, beger vi oss i stället till Småland; vägen dit går via en gammal saga.

img

Den döende Hervor av Peter Nicolai Arbo. Bildkälla: Wikipedia

Forntidssagor var sagor om gamla hjältar – från Norden eller med germanska rötter – som levt och verkat före Islands kolonisering på 800-talet. Stoffet är således gammalt, kanske ända från folkvandringstid. Berättelserna var tänkta att underhålla och lästes därför högt. Handlingarna förlades långt tillbaka i tiden och utspelades som regel ej på Island utan i något nordeuropeiskt land.

I forntidssagan ”Hervarar saga” skildras många spännande episoder och äventyr. Hervor, en sköldmö från Småland, spelar huvudrollen i en av episoderna. Egentligen är den stora huvudrollsinnehavaren i sagan ett magiskt svärd: Tyrfing. Det är om och kring detta svärd som sagans olika episoder utspelas. Aktörerna kommer och går, endast svärdet (och dess förbannelse) består.

Att Hervararsagan inspirerat Tolkien står klart – och är ett känt faktum. Gåtleken i senare halvan av sagan – mellan en förklädd Oden och en berättelsens personer – är mycket lik den Bilbo och Gollum har i Ensamma bergets djup.

Redan som barn är Hervor stark som få. Hon övade hellre med pilbåge och tränade med sköld och svärd än sydde och broderade. Hon växer upp i tron att hon är en jarls dotter men får vid ett tillfälle av sin fosterfar veta vem som är hennes riktige far: hjälten Angantyr.

Hon ikläder sig ”en mans kläder och vapenrustning och sökte sig till en plats där vikingar höll till”. Med dessa beger hon sig på härtåg och kallar sig för Hervard, resan för henne långt ut på havet och bort från hemmets trygga vrå. Bakom sig lämnar hon livet som kvinna.

Efter ett tag blir Hervard ledare på båten och när de passerar Samsö beordrar hon att båten ska lägga till där. Manskapet varnar honom/henne för att gå i land: ”där fanns så mycket trolltyg dygnet runt, att det var värre där i fullt dagsljus än på många andra ställen nattetid”. Hervor tvekar inte en sekund utan går i land under förespegling att där finns många skatter att hämta.

På ön möter hon en fårherde och de börjar tala med varandra. Han avråder henne å det bestämdaste från att fortsätta vandringen på ön. Till slut kommer hon fram till sin fader Angantyrs hög.

Bildresultat för hervor

Hervor kallar på sin far Angantyr i högen. Bildkälla: Wikipedia

Hon kallar på honom: ”– Vakna, Angantyr, / Hervor dig väcker, / din och Savas / enda dotter.” Hon kräver att få svärdet Tyrfing. Hon möts dock av tystnad vilket gör henne än mer bestämd: ”Hervard, Hjörvard, / Hrane, Angantyr! / Må era revben / ligga och ruttna, / må er gravhög / bli som en myrstack, / om ni ej Dvalins / dvärgsmide ger mig. / Dyrbara vapen / ej passar en vålnad.”

Då först svarar Angantyr: ”Vad är det för en hälsning, / Hervor min dotter?” Han bannar henne för de dåraktiga ord hon kastat ut mot högen.

Han vägrar dock alltjämt att ge henne svärdet Tyrfing och försöker skrämma iväg henne genom att sätta fyr på hela gravkullen. Han ropar åt henne: ”–Helgrinden svängs / och högar öppnas, / elden lågar / kring hela ön, / skräck är allt / du runt dig skådar, / skynda dig, flicka, / att fly till ditt skepp.” Men Hervor räds inte faderns vrede. Hon blir inte rädd för lite fyr och flamma och av att han visar sig som en vålnad i dörren.

Just här i detta kritiska skede i dialogen mellan far och dotter går det att läsa in en annan, personlig tolkning av händelseförloppet. Det fadern gör när han försöker skrämma bort henne är att hålla henne borta från svärdet, visst är det så, men inte nödvändigtvis därför att döttrar inte fick ärva svärd, utan på grund av hans kärlek till henne. Han försöker skydda henne från olycka och ond bråd död, han har bara inte velat säga henne sanningen om Tyrfing.

Fadern ändrar till slut taktik och förklarar hur allt hänger ihop, att svärdet Tyrfing bara kommer att föra olycka över henne och hennes ätt. Han förutspår till och med att hon skall få en son, som kommer heta Heidrek, och att han kommer att bli en mäktig konung. Han ska få Tyrfing. Mer säger han dock inte om vad som väntar henne, men tystnaden är lika talande som de ord han nyss uttalat.

Hervor står på sig. Hon kräver svärdet av den bångstyrige fadern: ”Ha det skall jag / i min hand. / Törs du ej ge mig / trollvapnet? / Flammor av eld / jag föga fruktar.” Han kallar henne (återigen) dåraktig men ger till slut med sig – vilken fader skulle inte göra det när dottern bönar och ber – och överräcker svärdet till henne med orden: ”– Fattar du inte, / förfärliga flicka, / att din glädje / slutar med gråt? / Tro mig, dotter, / Tyrfing kommer / att ödelägga / hela din ätt.”

Hervor får sedan sönerna Angantyr och Heidrek. ”Fagra till utseendet var de båda två, större och starkare än andra män.” Av misstag men ändå i vredesmod råkar Heidrek döda sin bror Angantyr. Han fördrivs av fadern, Höfund, men Hervor som känner medlidande med honom skänker svärdet Tyrfing till Heidrek med orden: ”Tyrfing heter det, och din morfar, Angantyr bärsärk, har ägt det – om honom har också den okunnigaste hört berättas. Hamnar du någonstans där män växlar hugg, skall du alltid komma ihåg hur segersäll Tyrfing har varit många gånger.” Han blir kung i Reidgotaland (ett forngermanskt sagoland).

När Heidrek dör bryter en segsliten arvstvist ut mellan hans söner Angantyr (nummer tre) och Hlod. Hlod söker hjälp från hunnerna – resten av sagan handlar om krigen mellan ostrogoterna och hunnerna. I striderna som uppstår besegras och dödas Hlod. Angantyr blir bärare av det mäktiga svärdet Tyrfing.

Han står vid broderns lik och säger bittert till kroppen: ”– Dömde är vi, broder, / din dråpsman jag blev; / aldrig det glömmes; / ond är nornans dom.” Ingen undkommer sitt öde eller kan betvinga en förbannelses kraft, inte ens en mäktig sköldmö som Hervor eller hennes barn och barnbarn.

Vad berättelserna i själva verket beskriver är förändrade könsroller kopplade till nya arvsregler inom den högre samhällsklassen på 1200-talet i Norge. Framväxandet av en ny hövisk kultur som en meningsbärande faktor förklarar också Sigurds förändring till en mer disciplinerad man; höviskheten var ett i tiden nytt riddarideal.

Bildresultat för valkyrier

Himmelsk valkyrieritt. Bildkälla: Wikipedia

Vid sidan av dessa två starka personligheter fanns också (andra) valkyrior, de var Odens utsända sköldmör. De sades ej frukta döden och på slagfälten dök de upp för att välja ut kämpar bland människorna inför det stundande ragnarök. De kämpar som hade turen att vara utvalda av valkyriorna och som hamnade i Valhall kallades enhärjar.

Eddan ger oss flera namn på valkyrior och sköldmör: Skuld, Brynhild, Göll, Gondal (varginnan), Rist (storm), Mist (dimma), Trud (styrka). De sistnämnda är med sina kopplingar till övernaturliga krafter och vädrets makter ungefär att likna vid dagens mutanter, gruppen av superhjältar som tack vare hopp i evolutionen fått övermänskliga förmågor, som karaktärerna Storm och Mystique i filmerna om X-Men.

I en dikt i Njals saga kallad ”Darraðarljóð” dyker en grupp om tolv valkyrior upp vilka på ett både skrämmande och fascinerande vis styr ett pågående slag vid Clontarf på Irland 1014. Genom att spinna en väv bestående av blod och inälvor med hjälp av spjut och pilar påverkar de på ett avgörande sätt slagets utgång. Det visar hur man förr ihopkopplade valkyrior med död, öde och krig.

Valkyriorna kunde också gå under namnet diser, vilket fornforskare menar har klara kopplingar till en dåtida dödskult. Kanske har valkyriorna funnits i verkligheten, men på ett annat sätt än vad vi kan förvänta oss.

Så: Wonder woman har haft många föregångare. Det gör inte hennes insats inom den manligt dominerade superhjältesfären mindre värdefull, tvärtom, hon går i bräschen för ett kvinnligt uppror vars rötter går långt tillbaka i tiden. För det är på tiden att superhjälten Thor, också han aktuell på filmduken, får en kvinnlig hjälte vid sin sida som har både superkrafter och vilja att rädda världen. Varför inte Hervor? Eller Brynhild? Eller någon annan nordisk amason?

Bo Eriksson

Referenser:

Bo Eriksson, Tusen år av fantasy: Resan till Mordor (Lund 2007)

Bo Eriksson, Monster — En världshistoria om det skrämmande (Stockholm 2016)

Patrick J. Geary, Women at the beginning: Origin myths from the amazons to the Virgin Mary (Princeton N J, 2006)

Agneta Ney, Drottningar och sköldmör: Gränsöverskridande kvinnor i medeltida myt och verklighet ca 400–1400 (Hedemora 2004)