Gabriel D'Annunzio — narcissist, poet och fascistisk politiker

Dec 04, 2017

Magnus Bärtås och Fredrik Ekmans biografi över det italienska politiska undret Gabriel D'Annunzio är intressant och upplysande men blir rörig och osammanhängande på grund av de många utvikningarna.

Recension

Magnus Bärtås & Fredrik Ekman, Bebådaren: Gabriele D’Annunzio och fascismens födelse (Stockholm: Albert Bonniers förlag 2017). 560 s.

Det rådde feststämning i Fiume den 8 september 1919. Poeter, konstnärer och politiker sällade sig sjungande kampsånger till leden av män i svarta kläder med dödskallesymboler och sardinska grenadjärer i stora svarta pälsmössor och blåa uniformer, vilka tagit stadens gator och torg i anspråk. Stadens klockor ringde och sirener ljöd. Från taken kastade åskådare ned kaskader av lagerblad. Banér och banderoller slog i vinden.

Under sitt triumftåg ropade folkmassan: ”Länge leve D’Annunzio! Länge leve det italienska Fiume!” Ledaren för det politiska skådespelet, regissören, vecklade demonstrativt ut en blodbestänkt flagga som han dramatiskt höll upp för de tusentals åskådarna, vilka skrek i extas. Flaggan hade en blodig historia som gick tillbaka till första världskriget och var känd för så gott som alla.

På ett för oss pompöst sätt förkunnade mannen att han kommit till staden för att överräcka Roms flagga och helga den med vatten från Capitolium. Med sitt intåg i staden år 1919 hade den kortvuxne mannen med sin blänkande uniform och stirrande emaljöga annekterat Fiume (nuvarande Rijeka i Kroatien) för Italiens räkning, vilken stad formellt sett tillhörde Österrike-Ungern. Inom kort utropade han Fristaten Carnaro i Fiume. Omvärlden såg med förvåning på det som skedde men utan att ingripa, trots att världens ledare nyligen undertecknat fredsfördraget i Versailles.

Om denne italienske poet, fascist och, som det även visar sig, extreme narcissist Gabriele D’Annunzio (1863–1938) har de båda författarna Magnus Bärtås och Fredrik Ekman skrivit en intressant och upplysande biografi. Det är dessutom en bok med en mycket stilfull layout. D’Annunzio hade garanterat köpt ett exemplar – kanske hela upplagan – bara för den fina formgivningens skull.

Bildresultat för bebådaren

För 100 år sedan var denne italienske poet och politiker en av Europas mest omtalade kulturpersonlighet. Frågan är emellertid om politiker är en adekvat term för D’Annunzio. Han förkroppsligade allt annat än statsmannens habitus. Det fanns en kult kring hans person, vilket kom med hans vidlyftiga liv och excesser. Gabriele D’Annunzio dyrkades av många som en halvgud. En vördnad och dyrkan han även uppmuntrade till.

Hans dopnamn namn var Antonio Rapagnetta, men han bytte i ung ålder till det mer iögonfallande Gabriele D’Annunzios (Gabriel av bebådelsen).

Bildresultat för gabriel d'annunzio

D’Annunzio levde under en dramatisk tid i Europas historia. Modernismens och industrialismens hjul drogs igång under 1800-talets senare hälft. 1900-talet inleddes med det stora kriget, det första, i vilket D’Annunzio deltog med iver och glädje och hyllades som en krigshjälte för sina märkliga insatser, de flesta rena skådespel.

Redan som ung hade D’Annunzio ett amoraliskt rykte. Trots det, eller kanske just därför, lyckades han inleda en politisk karriär 1897. Han kom in i parlamentet som representant på den yttersta högern. Tre år senare hade han bytt sida och gått över till socialisterna. “Jag går från döden till livet”, proklamerade han dramatiskt. Han var vid denna tid en superkändis i inte bara Italien utan hela Europa.

Han reste till Frankrike och bodde där ett tag. Han levde i sus och dus. Han svek och förförde kvinnor vars liv blev förstörda och förödda av D’Annunzio; kärlekslekar och affärer som inte bekom honom det minsta. Han tröttnade snabbt på sina erövringar och sökte nya medan gamla ännu pågick. Mestadels levde han på lånade pengar. Hans trofaste betjänt hade order att slänga alla kravbrev i sopen.

D’Annunzio var en handlingens man även inom andra områden. Under första världskriget gjorde han sig berömd som en iskall flygarhjälte. Men det var en kombination av skådespel, dumdristighet och djärvhet. Officiellt var han löjtnant men han kallade sig “il Comandante” och spatserade omkring i uniform med tillhörande gammal sabel.

Han gjorde djärva flygraider. En var när han lyckades flygbomba Wien men kastade konfetti och propagandatexter i stället för bomber. Under en av sina raider och bombuppdrag förlorade han dock sitt ena öga, varför han kom att bära ett emaljöga.

Efter kriget träffade han Mussolini för att diskutera Fiumes ställning, som Italien höll på att förlora till Österrike-Ungern. Fiume blev till en symbolfråga i samband med fredsförhandlingarna 1919.

Idén att erövra staden var inte enbart D’Annunzios, den var i omlopp — men det blev poeten och politikern D’Annunzio som framstod bäst lämpad för huvudrollen.

Med intåget i och erövringen av Fiume sammansmälte politikerns gestalt med konstnärens. Han blev också en sprakande ledande gestalt i den italienska politiken som förgrundsfigur inom den fascistiska rörelsen, även om D’Annunzio själv var måttligt intresserad av ideologi och realpolitik.

D’Annunzio var i stället en person som älskade att förföra. För honom bestod tillvaron av sociala masker, förställning och falskspel. Han komponerade och återuppfann sig själv, gång på gång.

Det är en fascinerande bild av poeten och den fascistiska politikern D’Annunzio som ges i boken. Det är uppenbart att karln var både narcissist och galen, men det gör honom ju bara mer intressant, sett i ett historiskt perspektiv. Mindre roliga är förstås hans rent fascistiska idéer och fullkomliga hänsynslöshet när det kom till personliga relationer och respekt för mänskligt liv. Brist på empati och självkritik är ett utmärkande drag för en narcissist.

Författarna lyckas väl med det rent biografiska arbetet: att ge en karaktäristik av personen Gabriele D’Annunzio. Men det betyder inte att boken saknar brister. Framställningen är rörig, snårig och överbelastad av utvikningar. En redaktör borde ha gått in och rensat betydligt hårdare i texten än vad som blivit resultatet.

Associationer och utblickar tenderar genomgående att växa till mini-essäer kring än den ena än den andra personen. Det ger ett osammanhängande intryck till en annars gedigen biografisk skildring. Jag förstår faktiskt inte varför de ägnar så många sidor åt saker och personer som ligger utanför det rent biografiska, för det tillför väldigt lite till själva huvudhistorien som är nog så intressant och spännande.

Det är möjligt att det döljer sig något slags estetik bakom de många utvikningarna, ungefär som D’Annunzios expanderande poesi och mentala universum, men det passerade i så fall min kunskaps- och förståelsehorisont. Som det brukar heta: kill your darlings! Men D’Annunzio kan man inte få för mycket av: mer poetisk galenskap!

Tre Historievärldar av fem möjliga.

Bo Eriksson