Essä

Alkemins historia

När August Strindberg vistades i Paris på 1890-talet genomgick han en kris i skapandet. Det gick så illa att han lades in på sjukhus 1895. Läkarna kunde då konstatera att han led av både psykisk stress och psoriasis. Hudsjukdomen menade de berodde på mental utmattning.

Men det var bara halva sanningen bakom geniets nariga hud. I sin bostad hade Strindberg nämligen förstört sina händer genom att experimentera med kemikalier. Då avses inte den livsfarliga absint som svenskarna i Paris vid den här tiden drack som om den vore pilsner. Nej, precis som den skadliga rusdrycken hade förfört Strindberg höll också alkemin honom i sitt våld. August Strindberg var besatt av tanken på att framställa guld.

August Strindberg var en gudabenådad författare och besatt av den gudomliga konsten alkemi. Bildkälla: Wikipedia

För att förstå den delen av geniets ”galenskaper” behöver vi inte lägga honom på den psykoanalytiska soffan – det räcker med att gå till historien. Det stora författargeniet gjorde bara vad många andra gjort före honom när de ville ha svar på sina jordiska frågor: de sökte sig till den gudomliga konsten. Den som gick under namnet alkemi.

Har funnits i hela världen

Men Strindberg hade läst på dåligt. Alkemi var mycket mer än enbart tillverkning av guld. Många av utövarna har visserligen försökt omvandla oädla metaller till guld och silver, men de har också letat efter mediciner och läkemedel, livselixir, som skulle kunna förlänga livet.

Samtidigt har alkemi varit en religiös mystisk rörelse vars anhängare sökt kontakt med det gudomliga inom sig själva eller försökt hitta Gud i naturen. Dessa mystiker har liknat stjärntecknen, de sju himlakropparna och astrologins möjligheter att förutsäga framtiden med alkemins tecken och hemligheter.

Alkemisterna har betraktats både som hycklande magiker och kvacksalvare, och som seriösa vetenskapsmän.

Det gäller att hitta rätt balans mellan för mycket och för lite. Bildkälla: Aftonbladet

Det har inte heller varit enbart ett europeiskt fenomen. Alkemister har funnits i nästan hela världen. Oberoende av varandra växte alkemi fram i stora civilisationer som Kina och Indien.

En destillationsapparat avbildad av den arabiske alkemisten Abu Musa Jābir ibn Hayyān på 700-talet. Bildkälla: okänd fotograf.

För Europas del började det i antikens Grekland. Mer specifikt i den grekisktalande staden Alexandria i Egypten. Under hellenistisk tid (323–146 f Kr) och senare också under romerskt styre samlades all möjlig kunskap i den stora lärdomsstaden.

Biblioteket i Alexandria rymde kanske så många som 700 000 bokrullar, som tyvärr förstördes, kanske i en brand (exakt vilket år är det ingen som vet). Där fanns säkert tusentals rullar som avhandlade magi, mystik och heliga kemiska processer, det som senare kom att kallas för alkemi. Men bara några få fragment av dessa rullar har bevarats i avskrifter och kopior.

Alkemin som vi känner den kom till Europa med araberna på 700-talet. De byggde sina alkemiska arbeten på gamla grekiska och österländska texter med spekulativt innehåll. De arabiska skrifterna översattes på 1100- och 1200-talen till latin och vandrade på sätt in i västerlandets tänkande.

Blev experter på kemi

På medeltiden blev alkemi synonymt med naturforskning. Alkemisterna intresserade sig för metaller och studerade deras egenskaper. Främst var det guld, silver, koppar, kvicksilver, tenn, bly och järn som fångade deras uppmärksamhet. De tillsatte kemikalier vid bestämda tidpunkter och under olika temperaturer för att se vad som hände. Alkemisterna blev därmed världens första experter på kemi, men utan vetenskaplig skolning.

Visst var en del alkemister anställda vid hoven för att tillverka guld. Men allt handlade som sagt inte om att framställa den ädlaste av metaller – och det som ändå var guldmakeri var inte hokus pokus.

Fram till slutet av 1700-talet ansågs guldtillverkningen vara en del av kemin. Grundtanken var att all materia i naturen genomgår förändringar. I jordens inre troddes processer pågå, processer som omvandlade malm till ädla metaller. Slutmålet för dessa ”naturliga” processer troddes vara guld.

Alkemisterna menade att det gick att skynda på omvandlingarna som skedde i naturens sköte, och i arbetet med att skynda på moder naturs processer låg inget magiskt, bara ett felslut i den vetenskapliga tanken.

Stöd för sin felaktiga idé hämtade alkemisterna från Aristoteles. I synnerhet den grekiske filosofens tal om de fyra elementen: jord, vatten, luft och eld. Han menade att allt på jorden, även människan, bestod av kombinationer av elementen i olika proportioner. Till det lade Aristoteles idén om en sorts urmateria, en materiens kärna och livsprincip, som framträdde i dessa fyra olika tillstånd och element.

Vid sina byttor och glaskärl sökte alkemisten få fram en urmateria. Urmaterian kallade alkemisterna de prima materia, kvintessensen eller det femte elementet. Genom att förändra elementens sammansättning – jord, vatten, luft och eld – ville de förvandla också elementen förvandla metallerna. Med kemins hjälp skulle urmaterian ge sig tillkänna.

Alkemisterna var fast övertygade om att alla metaller var en blandning av kvicksilver och svavel. Precis som elementen förekom dessa två ämnen i mer eller mindre ”ren” form. Förutom i guld, där de ansågs vara helt perfekta och obefläckade. Att rena och förädla blev därför den kemiska grunden i den del av alkemin som sysslade med guldtillverkning.

Bly kunde förvandlas till guld, trodde alkemisterna. Bildkälla: UCL

Det gällde bara att kunna ”befria” metallerna från deras föroreningar; att göra det oädla ädelt. Enligt de tankegångarna gick det att förändra bly till en mer ädel metall som silver, och till den renaste av dem alla: till guld.

Svårigheterna uppstod när läran skulle omsättas i praktik. Det gick inte att bara värma upp en blykula när det var fullmåne och hoppas på positivt resultat. Det krävdes år av förberedelser och hårt slit i labbet – eller vad vi nu ska kalla alkemisternas bostäder, som gjordes om till rykande och pustande hemmalaboratorier.

De vises sten: en paradox

Men framför allt, innan det gick att tillverka guld och silver måste alkemisten först hitta ”de vises sten”. Den gick också under andra fantasifulla namn, till exempel ”den röda tinkturen”.

Också tanken på ”de vises sten” var en idé som förmedlades av araberna till västerlandet på medeltiden. Beskrivningarna av vad de vises sten är har gått isär i historien. För en del var det ”anden” som i fast form kunde utnyttjas för att förädla metaller till silver och guld. De vises sten verkade då som ett elixir, eller mer konkret: ett rött pulver som kunde bli gas eller vätska och som användes för att fördela elementen jämnt i de upphettade metallerna.

Samtidigt var det en paradox, en sorts gåta som alkemisten måste lösa. De vises sten var stenen som inte var någon sten. Den var stoff som blivit ande som blivit stoff. Bara en vis filosof kunde hitta en sådan märklig sten.

Johannes Bureus (1568–1652) Bildkälla: RAÄ

Som Johannes Bureus. Han var lärare åt Gustav II Adolf och runforskare. Men vid sidan av att leta upp runstenar sökte han med ljus och lykta efter andra stora hemligheter. Han sysslade med kabbala, astrologi, magi och hermetism och annat hokus pokus men som var seriös forskning för honom.

Självklart höll han också på med alkemi. I sin dagbok skriver han angående sin jakt efter ”tinkturen”: ”Jag fann det 12.00 den 22 februari 1612”. Vad han fann? De vises sten?

Kanske var det för något alkemiskt experiment som han på sommaren 1623 med ilfart for till Danmarks socken strax utanför Uppsala. Nyheten hade nämligen spridit sig att två troll hade dött i samband med ett ovanligt kraftigt oväder – ett blixtnedslag hade dödat dem. Han for till platsen och tog med sig hem ben och blod från de förkolnade resterna av trollen.

Johannes Bureus var lyckligt lottad. Det var inte alla förunnade att hitta de vises sten. Med sin tinktur försökte han sedan framställa guld. Eftersom han inte skriver något om det fortsatta arbetet med guldmakeriet gick experimenten nog inte så bra.

Kanske hade han inte läst på ordentligt. När de vises sten väl var funnen skulle det med dess hjälp gå att skilja ut kvicksilver och svavel ur olika metaller. Och när alkemisten väl lyckats frilägga dessa ur metallbitarna skulle han sedan åter försöka förena kvicksilvret och svavlet med de vises sten för att få fram silvret eller guldet. Sådana här frigörelser och reningssteg skulle oftast göras tolv gånger – lika många som stjärntecknen.

Guldmakeriet höll alkemisterna på med under hela alkemins historia. Men efter renässansen på 1400-talet fick alkemin även andra betydelser: filosofiska, religiösa och medicinska. Tidens mer ”seriösa” anhängare ansåg att alkemi inte handlade om simpel guldtillverkning – det tillhörde det materiella livet.

Att Johannes Bureus även sysslade med vishetslära och magi var ingen tillfällighet. Genom alkemin kunde man dessutom lära mycket om religion och filosofi, om att bli en god människa. Medeltidens alkemister hade talat om en ”ande” som rensar och gör metallerna perfekta. Det gick att se en parallell till den kristna människan, menade renässansens tänkare. Genom mystik kunde man bli en perfekt kristen och fullkomlig varelse.

Brahes alkemiska dröm

Det fanns också en medicinsk aspekt av alkemin. Dess främste företrädare var den schweiziske läkaren och naturfilosofen Paracelsus (död 1541). Han trodde att man kunde bota sjukdomar genom stjärnornas inflytande och genom att omvandla materiens grunder till läkande krafter. En jakt påbörjades efter det livselixir som sades kunna göra människan flera hundra år gammal.

Paracelsus betydde mycket för att göra alkemin rumsren. Bildkälla: Science Museum.

Alkemin lovade alltså både guld, andlig vishet och hälsa. Men snart kom även andra, mer vetenskapliga intressen att göra sig gällande bland alkemisterna. På 1500-talet började de intressera sig för alkemins metallurgiska processer i rent vetenskapligt syfte.

Tack vare att alkemister sysslade med experiment kom de att verka befruktande på den vetenskapliga utvecklingen. För om det var något alkemisterna kunde var det att hantera skålar och byttor vid elden, få fram gaser ur vätskor och vätskor ur metaller.

De hade god kemisk kunskap och visste hur man fick fram saltsyra, svavelsyra och salpetersyra. På 1500-talet applicerades alkemins metallurgiska kunskaper i till exempel glastillverkning och vid framställandet av läkemedel.

En person som förde alkemin ett steg närmare naturvetenskapen var den danske astronomen Tycho Brahe (1546–1601). På slottet Uraniborg på ön Ven i Öresund kombinerade han experimentell vetenskap med alkemiska drömmar om en djupare förståelse av naturens hemligheter. Astronomi och alkemi kompletterade varandra, menade han.

För honom innebar astronomi att studera himlavalvet för att kunna förstå det som pågick nere på jorden. På samma sätt innebar alkemi att vända blicken nedåt i syfte att förstå hur stjärnhimlen fungerade.

Newton

Tycho Brahe var inte intresserad av att framställa guld. Han uteslöt inte guldmakeri i teorin, men höll det för omöjligt i praktiken. Han ville framför allt framställa mediciner som kunde hjälpa mänskligheten.

Han och andra vetenskapsmän med honom kom under de efterföljande tvåhundra åren att arbeta inom båda traditionerna: naturvetenskap och alkemi. En gigant som Isaac Newton (1642–1727), den moderna fysikens fader och gravitationens ”upptäckare”, dyrkade traditionell alkemi. Galenskap gick således hand i hand med stor nyfikenhet och vetenskaplig briljans.

Men också med girighet, för det gick att tjäna pengar på falskt guldmakeri – på oseriös alkemi. På 1600-talet var det många kvacksalvare som reste runt i Europa med de vises sten i bagaget. Inför en häpen publik förvandlade de sten eller järn till guld.

Dessa ”chymicus” påstod sig kunna bota allsköns sjukdomar. Med hjälp av det röda pulvret som de sålde för dyra pengar skulle ruttna tänder falla ur käken, där det sedan växte fram nya. Slitet hår föll av för att efter en tid bli som nytt igen. Problemet var bara att när väl köparen insett sitt misstag gick det inte att reklamera varan – ”alkemisten” var sedan länge borta.

Även kungar, furstar och förmögna adelsmän med sjuka familjemedlemmar betalade mycket pengar för sådana mirakelkurer. Vissa sådana här lättsinniga alkemister tog också kontakt med svenska regenter. År 1627 erbjöd en alkemist de vises sten åt Gustav II Adolf. Om krigarkungen köpte den framgår inte av källorna.

Efter att drottning Kristina abdikerat från den svenska tronen 1654 uppsöktes hon i Hamburg av den italienske alkemisten Francesco Giuseppe Borri. Han påstås ha lärt henne hur man gjorde guld. Kristina blev så fascinerad av det hon såg och hörde av mannen att hon även i Rom, där hon kom att vistas resten av sitt liv, visade stort intresse för alkemi.

En del alkemister var utbildade läkare. Som Johannes Franck, som blev professor i medicin i Uppsala 1624. Under sina studieår i Tyskland hade han kommit i kontakt med mystiska tankegångar. Han blev inte bara en övertygad alkemist i sin praktik utan valde även att doktorera på ämnet alkemi i två avhandlingar.

Dragningen åt det mystiska och åt alkemin tycktes gå i Johannes Francks släkt, för brodern Matthias Drakenstierna ville inte vara sämre. Han skrev en bok på tyska som handlade om den sanna vägen till materien och skapandet av en universalmedicin.

Påstods spöka

Mest känd blev denne Matthias Drakenstierna för sina märkliga experiment på sin gård i Jämtland. I hemmet sägs han ha förädlat både guld och silver. Han blev något av en udda personlighet i bygden och kallades efter sin död för ”svarte Francken”. Det påstods att han hemsökte både gård och människor.

Även de svenska myndigheterna trodde på alkemin. Bergskollegium, som ansvarade för gruvnäringen och metallförädlingen i riket, lät på 1690-talet anställa utländska experter vid Stora Kopparberg i Falun. De skulle visa svenska bergsbrukare hur man i de stora smältugnarna förvandlade järn till råkoppar.

Bytte guld – mot sitt liv

Men den märkligaste historien i alkemins svenska historia var ändå den om den livländske krigaren som i början av 1700-talet, för att rädda sitt liv, erbjöd sig att tillverka riksdaler i guld åt den svenska kronan. Han hette Otto von Paykull och var en livländsk adelsman som stod anklagad för landsförräderi.

Livland tillhörde Sverige under den här tiden och von Paykull hade verkat för provinsens frigörelse. Han dömdes därför till döden. Det var i fängelset han kom på den till synes snillrika idén att i utbyte mot frihet tillverka guld motsvarande ett värde av en miljon riksdaler. Myndigheterna gav honom uppenbarligen en ärlig chans. Det sägs att han av bly hann tillverka 147 gulddukater i sin fängelsecell innan han avrättades.

Beviset på att han i alla fall verkade ha presterat något som var guld värt utgör en bevarad minnespeng, med inskriptionen (på latin): ”Detta guld framställde O. A. v. Paykull genom kemisk konst i Stockholm år 1706.”

Under 1700-talets senare hälft och under den så kallade upplysningen ökade skepsisen gentemot de påstådda alkemistiska transmutationerna. Upplysningen var en idéströmning som betonade förnuftet. Nu kallades alkemisterna för ”guldmakare” i betydelsen kvacksalvare.

På 1800-talet utestängdes alkemister helt från det vetenskapliga samtalet. Tidens naturvetenskapsmän såg alkemin som en ockult syssla som inte hade något med vetenskap att göra. Det uteslöt inte att människor med stark tilltro till naturvetenskapen likväl gav sig i kast med att göra guld.

Strindberg trodde fel

August Strindberg var således inte ensam i sin galenskap. Hur gick det då för honom? Tillfrisknade han?

Både ja och nej. Strindberg skulle även fortsättningsvis lida av depressioner och psykisk stress. Men i sin sjukhussäng var Strindberg strålande glad. Han trodde att han hade lyckats visa att hela den moderna naturvetenskapen hade fel i grunden. Det fanns inga grundämnen och det periodiska systemet var felaktigt, menade han. Det glittrande beviset på att alkemin till sist besegrat den moderna vetenskapen hade han hemma i sin bostad.

Men hade han framställt guld? Svaret är ett entydigt nej, oavsett vad han själv trodde. Strindberg hade fått fram vad han trodde var guld, men egentligen var det bara simpelt kattguld av järn och svavel.

Ingen skugga må dock falla över August Strindberg och hans alkemiska experiment, han skapade guldklimpar på annat sätt – genom sitt rika författarskap.

Bo Eriksson