Recension

Svante Nordin, Hitlers München (Stockholm: Natur & Kultur 2018). 360 s.

München i början av 1900-talet var en blomstrande stad med konst, kabaréer och karnevaler. Men München var också nationalsocialismens födelseplats. Det var här, inte i Wien eller Berlin, som Adolf Hitler blev nationalsocialist. Samma stad som inspirerade författaren Thomas Mann till litterära mästerverk fick Adolf Hitler att skriva Mein Kampf. Hur kunde det dynamiska, konstnärliga och kulturella München föda fram en sådan gestalt? Svante Nordin, professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet har grävt djupt i ämnet och presenterar nya spännande svar i Hitlers München.

Svante Nordin lyckas riktigt bra med att ge en inträngande analys av hur staden München kom att bli den nationalsocialistiska rörelsens huvudstad. Boken är kronologiskt upplagd – 1913, 1914, 1915–1918, 1919, 1920–1922 och så vidare fram till 1939–1945 – och består av korta effektiva och långa utläggande textavsnitt om personer, miljöer och/eller händelser. Med säker hand leder han läsaren genom en snårig historia fylld av olika politiska grupperingar och schatteringar.

Det blir många namn, för vi får inte enbart följa Adolf Hitler. I det myllrande persongalleriet dyker personer upp såsom Thomas Mann, Oswald Spengler, Bertil Malmberg, Bertolt Brecht, Kurt Eisner, Victor Klemperer, Max Weber, Karl Mayr, Anton Drexler, Dietrich Eckart, Herman Göring, Rudolf Hess och många fler. Tillsammans bildar dessa minibiografier en färgsprakande mosaik över München i tiden.

Centralt i boken är hur Adolf Hitler lyckades resa sig som en samlande gestalt ur den förvirring som staden München befann sig i vid tiden strax efter det första världskriget. Statskupper, politiska mord och hetsig politisk agitation avlöste varandra åren efter Versaillesfreden 1919.

Adolf Hitler skolades i de styrande soldatråden som tog över makten i München. Där fick han lära sig om antisemitism och nationalism samt kritisera den orättfärdiga Versaillesfreden.

Svante Nordin är tydlig med att Adolf Hitler inte var någon uttalad antisemit under kriget. På bara några år gick således Adolf Hitler från att ha varit en misslyckad vykortskonstnär till att bli en yrkespolitiker. Det var en social omstöpning som förbluffade samtida iakttagare. Adolf Hitlers program var den nationella diktaturen, men det var först när han utsågs till rikskansler år 1933 som han kunde göra sin revolution.

Fotograf: Christopher Hunt.

Svante Nordins bok är full av läsvärda och tankeväckande avsnitt. Han presenterar raka och tydliga historiska analyser. Jag hade särskilt stor behållning av avsnittet där han presenterar och behandlar Mein Kampf, boken som Adolf Hitler började skriva under sin tid i fängelse 1923 och som kom ut 1925.

Likt en kirurg dissekerar han stycke för stycke av Adolf Hitlers ideologiska programbok. Utan att darra på handen plockar han fram dess livgivande ideologiska teman: socialism, nationalism, raslära, antisemitism, antimarxism, antiliberalism, nationell diktatur, geopolitik och revolution. Varje utskuren del hålls upp och skärskådas i kritisk belysning.

I sann källkritisk anda prövar Svante Nordin Adolf Hitlers biografiska påståenden i verket, hans omvandling till nationalsocialist, med vad Hitler faktiskt gjorde och sade under och efter det stora kriget. Inte mycket stämmer kan Svante Nordin konstatera. Adolf Hitler 1925 var inte samma person som korpralen under kriget som skrev dikter i humanitär anda, eller den socialt engagerade före detta vykortsmålaren 1919 som drömde om en socialistisk samhällsomvandling och som på ett fotografi syns bära röd armbindel i Kurt Eisners begravningsfölje samma år.

Var Adolf Hitler en lättsinnig vindflöjel? Nja, så långt vill han inte gå, men Adolf Hitler förstod att anpassa sig efter rådande stämning och till de människor han behövde för att uppnå sina politiska mål.

Under läsningen av Svante Nordins bok kommer en alternativ titel i huvudet på mig: Adolf Hitler – Revolutionären. För det är ändå där som förklaringen ligger i Adolf Hitlers framgång. Han lyckades fånga upp en folklig entusiasm och förstå den folkliga vrede som följde i krigets och revolutionens spår i såväl München som i resten av Tyskland. Den revolutionära andan tog han sedan med sig när han tog den högsta politiska makten i Tyskland.

Till det ska, förstås, också läggas hans demagogiska förmåga att övertyga människor om att han var den utvalde ledaren, der Führer, som kunde leda Tyskland rätt igen.

Svante Nordin visar skickligt hur Adolf Hitler inte bara lyckades förföra München utan också döda stadens själ och i slutänden även leda Tyskland i förvärvet.

Rekommenderas! Fyra historievärldar av fem möjliga.

Bo Eriksson