Recension

Gaël Faye, Litet land översättning Maria Björkman (Stockholm: Norstedts 2018). 193 s.

”– kriget mellan tutsierna och hutuerna, är det för att de inte har samma landområde?

– Nej, det är inte det, de har samma land.

– Så då … har de inte samma språk?

– Jo, de talar samma språk.

– Så då har de inte samma gud?

– Jo, de har samma gud.

– I så fall … varför krigar de mot varandra?

– Därför att de inte har likadana näsor.”

Gaël Faye kritikerhyllade debutroman Litet land utspelas under 1990-talet i Burundi. Trots allt elände och ofattbar grymhet som utmärkte inbördeskriget i Rwanda – cirka en miljon människor mördades, majoriteten av dessa var tutsier, och över två miljoner flydde – är detta en historisk roman fylld av humor och värme.

Huvudpersonen Gabriel – han kallas Gaby av sina vänner – växer upp i ett förmöget hem med tjänstefolk i staden Bujumburas finare kvarter. Han är son till en vit fransman och en tutsikvinna. Hans barndom och begynnande ungdomsår präglas av lek och upptåg med pojkarna i kvarteret. De jagar cykeltjuvar, pallar mangofrukter och badar i bassänger där de inte får vara. Världen är ljus och livet i de fina kvarteren omsvävat av ett skimmer av äventyr och möjligheter. Men solen går i moln och en tid av djupaste fasa tar vid.

Ett folkmord på tutsier tar sin början – och omvärlden ser bara på, oförmögna eller ovilliga att hjälpa till. ”För varje dag blev dödslistan allt längre. Rwanda hade blivit ett jättelikt jaktområde där tutsin var villebrådet. En människa skyldig till att ha blivit född, skyldig till att existera. Ett skadedjur i mördarnas ögon, en kackerlacka som måste krossas.”

Det är här näsan kommer in. Den avgör vem som får passera bilspärren eller hackas till döds, som till exempel Gabys mor som är en hårsmån från att slitas ur bilen och dödas. Hon hade dock tur, vilket de andra många hundratusentals människor som mördades på vägarna inte hade.

Att lyckas skriva om folkmordet med både värme och humor, som Gaël Faye gör, är en bragd. Han skildrar 1990-talets krigets fasor i Rwanda och Burundi ur det uppvaknande barnets perspektiv. Maria Björkman har gjort ett fint arbete med en smidig översättning från franskan.

Fotograf: Philippe Nyirimihigo

Gaël Faye är en skicklig författare som förstår att gestalta inbördeskrigets fasor och grymheter med en fint kalibrerad stil och djup känsla för den lilla människans utsatthet. Det är, hur konstigt det än kan låta med tanke på den fasansfulla fond mot vilken berättelsen utspelas, en både spännande och vacker skildring, ja bitvis poetisk, av ett lands, ett folks, en familjs och en pojkes väg mot den obönhörliga undergången. Men i varje katastrof finns ett frö till en ny början – en befrielse från mardrömmen. Hur det går för Gabriel och hans familj och de andra pojkarna i kvarteret avslöjas emellertid inte här: läs boken!

Rekommenderas! Fyra historievärldar av fem möjliga.

Bo Eriksson