Recension

Lena Kåreland, Förbjuden frukt: Litterärt, franskt & kvinnligt (Stockholm: Appell Förlag 2018). 238 s.

Lena Kåreland är en namnkunnig litteraturvetare med inriktning mot barnlitteratur och litteratursociologi samt flitig skribent i Svenska dagbladet. Hon har gett ut böcker om Lennart Hellsing, modernismen i barnlitteraturen, kulturdebatten under 1960- och 70-talen samt om skrivande Stockholmskvinnor under perioden 1880–1920. I sin senaste bok Förbjuden frukt har hon samlat en rad texter om kvinnliga författarskap och fransk litteratur och kultur.

En av de kreativa kvinnliga författare som Lena Kåreland tar upp till behandling och presenterar ur ett feministiskt perspektiv är den franska författaren och filosofen Simone de Beauvoir (1908–1986), vars mest kända bok är Det andra könet, som utgavs 1949. I fokus för Lena Kårelands essä står vare sig den feministiska klassikern eller (primärt) livet med filosofen Jean-Paul Sartre, utan hennes förhållande till ålderdom. Simone de Beauvoir kände sig gammal redan som ung, i 20-årsåldern.

Tanken på döden var ständigt närvarande i hennes liv och författarskap. Brev och böcker vittnar om en ångest som kunde komma plötsligt och hugga som en kniv i hjärtat på henne. I ett brev skriver hon: ”Jag älskar passionerat livet och avskyr tanken på döden.” (s. 32) Hon ville vara både kvinna och man – hon bar på en längtan efter att ta del av allt som livet bjöd på.

Simone de Beauvoir var närmast besatt av åldrande och ålderdom. I boken Avled stilla (1964) skildrar hon exempelvis moderns död och sex år senare skrev hon en viktig studie över ålderdomen. Hon gav också ut en bok om Sartres åldrande: Avsked, farväl till Sartre (1988). I dessa texter om ålderdom knyter Simone de Beauvoir ihop sina tankar om feminism. Precis som samhället inte ser kvinnan som en jämbördig varelse utan som ”en annan” betraktas även åldringen som ”en annan”, menar hon.

Essän om Simone de Beauvoir är en av bokens bästa, men de andra texterna håller också mycket hög klass.

En annan kreativt tänkande kvinnlig person som Lena Kåreland behandlar och skildrar med lika kunnigt pennskaft som i essän om Simone de Beauvoir är den franska författarinnan Eugénie de Guérin (1805–1848). Hon var ingen feminist i vare sig ord eller gärning, utan levde ett stilla liv som hemmafru och katolik, men gjorde ändå sin röst hörd ändå, genom sitt dagboksskrivande.

Hon beundrade till vanvett sin bror, poeten Maurice de Guérin (1810–1839), som var något av en förutsättning för hennes skrivande.

De båda syskonen de Guérin. Bildkälla: Artnet.

Skrivandet hade en terapeutisk funktion för henne. Det hjälpte henne över saknaden efter brodern, som gick bort tidigt. Hennes dagbok skildrar en ung kvinnas tankar och reflektioner över religionen, livet och döden men också över hennes egen läsning och sin skrivandeprocess.

Andra personer som dyker upp i Lena Kårelands mycket intressanta och välskrivna essäbok är bland andra den franska 1700-talskonstnären Élisabeth Louise Vigée Le Brun (1755–1842), den svenska barnboksförfattaren, illustratören och konstnären Elsa Beskow (1874–1953) och den franske sociologen Pierre Bourdieu (1930–2002). Hon ger dessutom en initierad skildring av det litterära Paris och flanörernas epok på 1800-talet; ett ämne som onekligen väcker mersmak och som hon förhoppningsvis får möjlighet att återkomma till i en senare bok.

Ett genomgående tema i Lena Kårelands skickligt komponerade essäer är den kreativt skapande kvinnan. Bokens omslag pryds också av en orm och en kvinna. I inledningen förklarar hon varför: Ormen är den som öppnar dörren till ny kunskap; en vägvisare till nya insikter. ”Och det är, väl att märka, kvinnan som här tar första steget när det gäller att ta del av den förbjudna frukten.”

Bokens avslutande essä, som just heter ”Förbjuden frukt”, knyter så att säga ihop säcken. Texten behandlar kvinnan som läsare och därmed också kvinnan som ett hot mot männens kontroll. För i patriarkala samhällen har kvinnan hållits utanför skriften. ”Det var farligt för henne att läsa. Litteraturen var förbjuden frukt. Boken och kvinnan passade inte ihop och utgjorde ett par som omgärdades av många förbud.”

Fotograf: Stefan Tell.

Lena Kåreland har skrivit en mycket viktig och läsvärd bok. Viktig därför att den lyfter fram några skrivande och tänkande representanter ur mängden av kreativa kvinnliga författare som funnits, men i flera fall gjorts osynliga eller marginaliserats, och de hinder som hela tiden restes i deras samtid för att hålla dem tillbaka. Hon faller dock inte i fällan och beskriver dem som offer eller uppseendeväckande könsunika (typ: tänk, en kvinna som kunde både tänka och skriva själv!). De var helt enkelt duktiga författare och konstnärer vilka stod på egna ben och bar på ett brinnande intresse för litteratur och kultur.

Rekommenderas! Fyra Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson