Svenska missionärer i Kongo
Jul 06, 2018
Fristaten Kongo är mest känd för det brutala skräckvälde som den belgiske kungen Leopold II byggde upp 1885-1908. Under samma tid sände Svenska Missionsförbundet sammanlagt 124 missionärer till det svårt härjade och plågade landet. Om dessa svenska missionärer har Pia Lundqvist skrivit en insiktsfull bok.
Recension
Pia Lundqvist, Ett motsägelsefullt möte: Svenska missionärer och bakongo i Fristaten Kongo (Lund: Nordic Academic Press 2018). 330 s.
Fristaten Kongo existerade 1885–1908 och är ökänd inom kolonialismens historia. Den var unik i det att fristaten till en början saknade moderland – kung Leopold II av Belgien förfogade över landet som privatperson. I sin strävan att maximera vinst byggde den belgiske kungen upp ett skräckvälde utan motstycke i världshistorien. Han sög ut Kongo på rågummi och elfenben samt, inte minst, exploaterade och mördade befolkningen.
Forskarna räknar med att cirka hälften av landets befolkning dog av umbäranden och sjukdomar. Soldater genomförde straffexpeditioner på regelbunden basis. Mord, tvångsarbete, tortyrliknande bestraffningar, stympningar för att förhindra rymning från plantager – man högg av båda händerna – kidnappningar av barn för att tvinga föräldrarna att arbeta med mera. Det fanns ingen gräns för vad Leopolds terrorregim utsatte den inhemska befolkningen för.
Alla européer var dock inte ute efter att suga ut landet på dess rikedomar, inte heller att exploatera den inhemska befolkningen även om man gav sitt stöd åt både regimens våldsamma metoder och europeisk kolonialism. Det fanns dem som följde sitt samvete och kall.
De kristna missionärerna var i landet för att predika Guds ord, bygga skolor och i den mån det även gick starta enklare former av sjukhus. Om svenska missionärers möten med det bantutalande folket bakongo i Fristaten Kongo har historikern Pia Lundqvist skrivit en betydelsefull, insiktsfull och intressant studie.
Pia Lindqvist, till vardags docent i historia vid Göteborgs universitet, utforskar det motsägelsefulla mötet mellan missionärer från Sverige och (delar av) bakongofolket. Motsägelsefullt i det att mötena ägde rum över kulturgränser och aktualiserade frågor om makt, fördomar, rasism, idealism, vänskap och den enskilda individens roll i att både förändra och bevara en främmande kultur.
Missionärerna var unga svenska män och kvinnor i åldern mellan 25–30 år, mest kvinnor, och var huvudsakligen verksamma norr om Kongofloden, i området Manianga. Sammanlagt ingår 124 missionärer i hennes undersökningsgrupp. Hon belyser deras relationer till befolkningen, till de koloniala myndigheterna och till varandra genom en biografisk, mikrohistorisk ansats.
Pia Lindqvists studie blir ett slags kollektivbiografi över de svenska missionärerna. Hon redovisar deras köns- och åldersfördelning, klassbakgrund och värderingar och synsätt som de bar med sig till Afrika. Det viktigaste källmaterialet har varit privata dagböcker och brev.
I fokus för hennes studie står som sagt mötet mellan missionärerna och den inhemska befolkningen. Missförstånden var legio, från båda sidor. Missionärerna var starkt påverkade av samtidens syn på ras – afrikaner ansågs allmänt sett som underlägsna och primitiva, knappt mänskliga – men svenskarna och de andra missionärerna var samtidigt övertygade om ”vildarnas” förmåga att omvända sig: att bli en del av den kristna gemenskapen. Problemet låg inte i en essens, någon sådan trodde inte missionärerna på, utan i människornas ”syndfulla leverne”.
Kulturkrockarna handlade om allt från att det bland bakongo ansågs att européerna ville suga livet ur människorna – en inte helt orimlig tanke med tanke på alla dödliga sjukdomar som de förde med sig till Kongo som till exempel smittkoppor – till att missionärerna inte kunde acceptera det utbredda bruket med att männen som regel hade flera fruar och den lokala sedvänjan att ta gift för att kunna få sin sak prövad.
Bokens bästa delar är, enligt mitt personliga tycke, de mikrohistoriska avsnitten – det vill säga de fyra porträtten av några utvalda missionärer. Här presenteras läsaren för två män och två kvinnor, som samtliga blivit kallade att bege sig till Kongo för att missionera. Det är en mycket spännande och intressant läsning och var och en av deras livshistoria är värd sin egen bok!
Ett tema i dagböckerna är de återkommande febrarna för såväl de själva som andra missionärer. Många begravningar blir det som personerna får bevittna och närvara vid i dagböckerna. Malaria var utbredd och något säkert botemedel fanns inte, även om man rekommenderade kinin. Bäst var att undvika sumpmarkerna, påpekades det, eftersom man trodde att smittan spreds via dålig luft och inte, vilket vi vet i dag, genom en parasit som följde med myggbett. Termen malaria kommer ju från latinets mala, dålig, och aria, luft.
Den svenske missionärer Karl Edvard Laman, gift med Selma Laman, visar hur en fonograf fungerar. Foto taget 1910. Bildkälla: globalprayers.info.
De fyra porträtten ger kvalitativ styrka åt studien och kompletterar mycket väl de kvantitativa genomgångarna. Vi får lära känna fyra svenska missionärer: två män (Johan Nilsson och Ivar Johansson) och två kvinnor (Mina Svensson och Selma Laman). Ingen person och livshistoria är den andra lik, förutom i det att de alla drabbas av malaria och har svårt att förstå bakongo kulturen.
Boken är förvisso en akademisk studie, med allt vad där tillkommer med noter, syfte och frågeställningar, teori och metod samt utförlig redovisning tidigare forskning, men torde ändå vara lätt att ta till sig för en icke akademiker och ej initierad läsare. Boken har som sagt många förtjänster, de fyra livshistorierna är en av de största.
På minuskontot däremot ligger avsaknad av en tydlig teoretisk återkoppling i de empiriska avsnitten. Avhandlingen blir därför väldigt deskriptiv sett till sin helhet. Inget fel i det kan man tycka, men eftersom Pia Lundqvist för sådana intressanta resonemang i bokens inledning hade jag gärna sett en tydligare återkoppling till teori i de fyra porträtten (inte bara diskussioner av att skriva biografiskt).
Men detta är, som det brukar heta, bagateller i sammanhanget. Pia Lundqvists förtjänstfulla studie lyckas ge liv åt dessa missionerande människor som valde att ge upp sina liv i Sverige och sin egendom för att kunna sprida evangeliet och ge hjälp åt redan hårt utsatta människor. De var förvisso också bärare av det koloniala arvet men hade inte den cyniska grymhet som präglade soldaterna och handelsmännen, det våld och den terror som för alltid har skrivit in Kongo i kolonialismens skräckhistoria. De hade sina brister och fel, förstås, det har alla människor, men de ville ändå göra världen till en bättre plats att leva i, och det i en tid när få brydde sig om människor från andra världsdelar och kultur.
Rekommenderas! Fyra Historievärldar av fem möjliga!
Bo Eriksson
Share