Recension

Riad Sattouf, Framtidens arab: Del I: En barndom i Mellanöstern (1978–1984), översättning Björn Wahlberg (Stockholm: Cobolt 2015). 158 s.

Del II: En barndom i Mellanöstern (1984–1985), översättning Björn Wahlberg (Stockholm: Cobolt 2016). 158 s.

Del III: En barndom i Mellanöstern (1985–1987), översättning Björn Wahlberg (Stockholm: Cobolt 2017). 150 s.

Kan man skratta åt det som pågår (och nyligen hänt) i Syrien? Det är svårt, för att inte säga omöjligt med tanke på det utstuderade grymma våld som både IS och andra liknande grupperingar och den syriska staten använder sig av för att terrorisera befolkningen. Däremot kan man få sig ett gott skratt av Riad Sattoufs Framtidens arab: Barndomen i Mellanöstern, en självbiografisk serieroman i tre delar som på ett alldeles fenomenalt sätt skildrar författarens uppväxt i Khadaffis Libyen och al-Assads Syrien under sent 1970-tal och 1980-tal. Den driver med både människorna och kulturen.

Men så är Riad Sattouf en fransk serietecknare och filmare som vunnit flera internationella priser för sina böcker. Han är en namnkunnig serieskapare och bildberättare i Frankrike och arbetade bland annat för Charlie Hebdo mellan åren 2004–2014. Hans Framtidens arab har jämförts med klassiker som Art Spiegelmans Maus.

Bokens huvudperson heter (föga förvånande) Riad. Han är en pojke med långt blont hår, tjockt och guldglänsande. Han är storögd och har en nervös blick samt plutmun och talar med flickröst. Han är väluppfostrad och känslig till sinnet. Riads mamma är fransyska och fadern är från Syrien, från en by i närheten av Homs.

Föräldrarna träffades i Sorbonne, dit fadern åkt på ett stipendium för att studera. Samma år som Riad föddes, 1978, lade fadern fram sin avhandling i modern historia – ”Han blev äntligen doktor”, som det står i den första delen. Det är fint att vara doktor i Syrien, påpekas det, oberoende vad personen är doktor i.

Fadern vill dock inte vara kvar i Frankrike utan tar sin familj till Libyen, där Khadaffi regerar. Pappan delar uppenbarligen Khadaffis idé om den progressiva panarabismen, men mamman då? Varför tycker hon att det är en god idé att resa till Libyen med sin lilla pojke? Här kunde författaren ha delat med sig mer av moderns historia.

Överlag tycker jag att modern har en väldigt passiv roll i de två första delarna. Jag förstår inte riktigt vad hon ser i sin make och varför hon hela tiden går med på hans äventyrliga planer och flyttar.

Hon lyckas i alla fall få igenom att de till slut efter ett år (av misslyckanden) flyttar tillbaka till Frankrike. Riad går i förskola i Frankrike. Pappan lyckas dock få en tjänst i sitt hemland Syrien och de lämnar återigen Frankrike och västerlandets kultur, men denna gång för Syrien och islam. De kommer till en socialistisk militärdiktatur som är nära allierad med Sovjetunionen — prövningarnas tid begynner.

Riad Sattouf är en skicklig historieberättare. Han förmedlar modern historia samtidigt som vi får följa familjens resa och nya liv. Historia integreras i handlingen. Under en bilresa får vi till exempel reda på att Syrien är ett land som har en lång och komplicerad historia. Tidigare hörde det till Osmanska riket, men i och med första världskriget, då osmanska riket delades upp av segermakterna, kom det under franskt herravälde. England tog det gamla Mesopotamien, nuvarande Irak, medan Frankrike fick som sagt Syrien och Libanon.

Ett första stort strukturellt problem uppstod: det var européerna som ritade upp de moderna gränserna till Syrien, Irak, Kuwait och de andra områdena och länderna. Araberna fick nöja sig med småsmulor och med att underkuvas europeiska stormakter.

Ett andra stort strukturellt problem var att minoriteter kom att styra över majoriteter. Som Riads pappa förklarar i bilen för sin familj och en inflytelserik vän som han umgås lite med:

”Libanon fick en kristen president, en sunnimuslimsk premiärminister osv. Och i Syrien var det shiamuslimerna som fick makten över sunnimuslimerna. I Irak blev det tvärtom: majoriteten av befolkningen är shiamuslimer, så makten gavs åt sunnimuslimerna. Det var logiskt. Folk tycker sig alltid ha rätt, och så snart de är i majoritet börjar de döda dem som inte tycker likadant.” (s. 97)

Sättet att berätta Syriens historia i korthet under en bilfärd är genialt utfärd. Det finns även en poäng med den som bara framgår av handlingen och som inte kan förklaras här (det har med ”vänskapen” med den inflytelserike personen som kör bilen att göra).

Hur det går för familjen Sattouf berättas inte här. Det är en fascinerande historia som Riad Sattouf serverar läsaren med sitt tydliga och genomtänkta svart-vita-rosa bildspråk. Starka färger används bara undantagsvis, som för att markera en avvikande detalj, exempelvis Riads gröna och fina ryggsäck som han bär med sig till skolan, eller skapa en känsla av olust (rött), som till exempel den röda påsen med kattungar.

Han varvar skarpsinniga iakttagelser med fin gestaltning, i synnerhet av fadern som står i fokus i rätt mycket av berättelsen. Modern hamnar, som sagt, i bakgrunden av den dominerande fadern.

Riad Sattouf berättar med stora portioner värme och humor, vilket dock inte utesluter hård kritik mot det samhälle familjen möter i Syrien. Förtrycket kommer från både staten och den egna släkten. Det ena handlar om den världsliga maktens tyranni, härska med hjälp av terror och propaganda; det andra om en religion som i sin syriska tappning skapat skenheliga, våldsamma och grymma människor.

Ett religiöst sanktionerat våld och en aggressiv hederskultur döljer sig under ytan i byn. Riad och hans mor upplever både grymhet mot djur och människor. Lärarna misshandlar eleverna och barnen slår varandra. Det sker ett hedersmord inom den egna släkten som han som vuxen först förstår vidden av.

Bilden som ges av Syrien är allt annat än positiv, och skrattet sätter sig ibland i halsen. Dagens våld har djupa historiska rötter, det sätter sin prägel på barnen redan som små. Riad Sattouf har anklagats för att spä på fördomarna om islam och Syrien, och det ligger onekligen en del i den kritiken. Det är därför viktigt att komma ihåg att perspektivet är barnets och att det är, som alltid med litteratur, subjektivt skrivet.

Med det kritiska förbehållet, att innehållet kan missbrukas om det missförstås och läses för bokstavligt, så vill jag ändå varmt rekommendera böckerna. Jag sträckläste varje del. Historien har bara börjat känns det som, så oj! vad mycket roligt och spännande det finns kvar att upptäcka om familjen Sattoufs märkliga historia. Måtte fortsättningen komma snart!

Fyra Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson