Recension

Magnus Perlestam, Det lilla kriget: Skärmytslingar och kommenderingar under stora nordiska kriget åren 1702–1709 (Lund: Nordic Academic Press 2018). 184 s.

Klas Kronberg & Anna Maria Forssberg (red.), Minnet av Narva: Om troféer, propaganda och historiebruk, Armémuseum Årsbok 2018, meddelanden 76 (Lund: Nordic Academic Press 2018). 240 s.

Det har skett stora förändringar inom det militärhistoriska forskningsfältet under de senaste 50 åren. En utveckling har ägt rum från krigshistoria med inriktning mot de stora fältslagen till militärhistoria med fokus på militär organisation och krigens finansiering. Till denna nya militärhistoriska forskning kan också läggas temat om krig och samhälle; alltså studier av krigets påverkan på och beroendeförhållande till det omgivande samhället.

Två nya böcker behandlar krig och samhälle men ur skilda perspektiv. Den ena skildrar slaget vid Narva ur ett minnes- och historiebruksperspektiv. Den andra skriver en historia underifrån genom att uppmärksamma ”det lilla kriget”. Båda tar sin utgångspunkt i svensk stormaktstid och det stora nordiska kriget (1700–1721).

Magnus Perlestam, docent i historia vid Mittuniversitetet i Sundsvall, studerar skärmytslingar och belägringar. Syftet är att ”synliggöra och analysera dessa mindre strider, deras aktörer och de vanligaste sammanhangen de förekom i inom ramen för ’det lilla kriget’”. (s. 10) Det är en välbehövlig forskningsansats eftersom det finns få internationella och nationella studier om skärmytslingar och belägringar.

Källmaterialet utgörs av både normativt material såsom förordningar om lägerbildningar, förflyttningar och furageringar, samt av narrativa källor såsom privata brev, dagböcker, journaler, relationer, memoarer och så vidare. Han studerar två olika slags ”fysiska miljöer”: städer och flodövergångar. Han undersöker dryga 250 skärmytslingar.

Det är uppenbart att till skillnad från de stora slagen, vilka som regel ägde rum på öppna fält, involverades i det lilla krigets strider civila mer ofta. ”Som offer när män, kvinnor och barn hamnade i korselden i städer och byar, men också som aktörer när de aktivt deltog i stadsstrider eller värjde sig mot indrivning av kontributionerna”, summerar Magnus Perlestam (s. 147).

Ett annat konkret resultat av denna empiriska studie är att skärmytslingar, som ju var strider i ett pågående krig, oftast uppstod av en slump eller på fiendens initiativ. Soldaterna blev som regel överraskade och försvarade sig respektive gick till anfall. Det var med andra ord svårt att lägga upp en taktik i dylika strider, till skillnad från ett stort fältslag där den initiala planeringen spelade en viktig roll.

Magnus Perlestam har skrivit en väl grundad empirisk studie men utan kontextuell bredd och teoretisk höjd. De deskriptiva avsnitten dominerar på de analytiska och teoretiska delarnas bekostnad. Min uppfattning är att studien hade tjänat på att ha en mer argumenterande och tesdrivande framställning med fler utblickar och jämförelser än enbart till den franska armén under kriget i Nederländerna 1673–1678. Jag är övertygad om att författaren besitter både kunskaperna och förmågan att åstadkomma detta i nästa studium inom det militärhistoriska fältet.

Den andra boken behandlar minnet av slaget vid Narva från den 20 november 1700, tidpunkten för svenskarnas seger övre ryssarna, fram till i dag. Narvasegern får utgöra ett exempel på hur historia kan brukas i olika syften.

Vid segern togs ett stort krigsbyte av fanor, vilka i dag finns på Armémuseum i Stockholm. En inte orimlig tanke är att dessa troféer verkat inspirerande till skrivandet av boken – flera dyker även upp som illustrationer. Minnet av Narva är ju också Armémuseums egen årsbok.

Fana i sidendamast som vanns i slaget vid Narva 1700 av Karl XII:s trupper. Foto: Armémuseum.

Bokens syfte är, som sagt, att visa på hur slaget förmedlats. Berättelserna om Narvadrabbningen har förändrats över tid och fått olika betydelser. Detta behandlas utförligt och grundligt i de olika artiklarna.

Oskar Sjöströms mycket välskrivna och spännande antologibidrag skildrar själva drabbningen med stor inlevelse och kunskap. Sett till facklitterär kvalitet är det bokens bästa bidrag. Karin Tetteris behandlar segerparaden efter Narva, vilken bidrog till att segertroféer såsom ovan nämnda fanor omvandlades till nationellt kulturarv.

Mikael Alm och Maria Schildt studerar ljudlandskapet kring 1701 års troféparad genom Stockholm. Sett till det vetenskapliga innehållet är artikeln bokens mest nydanande och innovativa. Det ceremoniella skådespelet utgjorde en del av maktens kommunikativa repertoar och processionens ljud var en del av den politiska handlingen, påpekas det.

Anna Maria Forssberg går noggrant och initierat igenom bilden av Narvaslaget, från samtida propaganda till moderna tidens nazihyllande och ideologiserande av Karl XII. Magnus Rodell rekonstruerar arbetet med tillkomsten och invigningen av krigsmonumentet vid Narva 1936.

Marie Lennersand tar ett samlat grepp om soldathustrurna och den svenska militärstaten. Många av soldaterna i den karolinska armén var gifta och soldathustrurna utgjorde en stor grupp i dåtidens samhälle (vilket även stärker Magnus Perlestams tes i boken, som behandlar ungefär samma sak).

Jan Ångström avslutar antologin med ett bidrag om begreppet seger. Han uppmärksammar skillnaden mellan seger och nederlag i slag respektive seger och nederlag i krig. Vad som historiskt lagts i termen seger har skiftat under historiens gång.

Det är alltid svårt att bedöma och recensera antologier. Antologibidrag brukar som regel variera i kvalitet och oftast hänger ämnena inte ihop. I föreliggande antologi samlas bidragen under en gemensam fana, kan man säga, vilket är en god sak, men kvaliteten förblir likväl ojämn. En del av bidragen borde ha stramats upp bättre.

Båda böckerna visar emellertid att svensk militärhistoria inte på långa vägar givit upp utan befinner sig på frammarsch i något som kanske kan bli ett nytt segertåg om ett par år eller så.

Magnus Perlestam får tre Historievärldar av fem möjliga!

Klas Kronberg & Anna Maria Forssberg får tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson