Recension

Anders L. Johansson, Rikshushållaren: Gunnar Sträng 1906–1992 (Stockholm: Atlas förlag 2018). 527 s.

Då, när det begav sig, visste alla vem Gunnar Sträng var. I dag är det nog inte så, dessvärre. Trots hans enorma betydelse för svensk politik – Gunnar Sträng var med och utformade den svenska välfärdsstaten – har hans namn fallit i glömska för det stora flertalet.

I närmare 40 års tid ägnade han större delen av sin vakna tid åt politiken. I trettioett år satt han i regeringen, från 1945 till 1976, varav tjugoett år som finansminister. Om denne centralfigur i svensk modern historia har författaren Anders L. Johansson skrivit en viktig politisk biografi.

Boken bygger på bland annat författarens egna samtal med Gunnar Sträng, privata brev, skrivna tal samt tidigare forskning. Han har dessutom haft tillgång till privat material som den före detta finansministern kort före sin död överlämnade till författaren.

Boken skildrar detaljerat Gunnar Strängs roll och betydelse i arbetarrörelsens historia. Den tar även upp Gunnar Strängs personliga etos, ”hans motiveringar, övertygelser och visioner”.

Men också hans dåliga sidor för den delen, för det här är inte någon renodlad hyllningsbok, även om Anders L. Johansson är imponerad över vad rikshushållaren lyckades åstadkomma. I synnerhet i slutet av hans levnad, påpekar författaren, var Gunnar Sträng dominant, brutal, självgod och mästrande.

Den gamle finansministerns hantering av barnboksförfattaren Astrid Lindgrens uppmärksammade debattinlägg ”Pomperipossa i Monismanien”, som handlade om att hon fick betala 102 procent i kvarskatt, var rent utav oförskämd. Något som också påpekades i samtiden och även kom att påverka valet 1976.

Han hade svårt att vinna den radikala ungdomen för sin sak i slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet. Han beskrev den nedsättande som skäggbärande ynglingar som vägrar ha slips.

Bildkälla: Sveriges pressarkiv, Riksarkivet

Inte heller kunde han ta den uppseglande debatten om jämlikhet som kom under samma tid. För ”gubben” Sträng handlade jämlikhet om pensionsfrågor och fackligt arbete, inte om relationen mellan könen och kvinnornas ställning i samhället.

Så i en del frågor hade han uppenbara svårigheter att hålla jämn takt med utvecklingen. I andra, som rörde samhällsekonomin i stort och vikten av att reformera Sverige efter andra världskriget, var han en sann pionjär och en målmedveten politiker.

Den generösa reformpolitiken krävde emellertid ökade skatteintäkter samtidigt som det var nödvändigt att upprätthålla budgetbalans. Från sitt tillträde som finansminister 1955 och fram till sin avgång 1976 kom han att förkroppsliga rikshushållaren som inte tvekade att ta till hårda nypor och kräva uppoffringar för att få igenom sina krav – men folket älskade honom (nästan alltid).

Gunnar Sträng var gift två gånger. Första hustrun, Birgit, dog i barnsäng 1947, likaså gick barnet förlorat. Han fördrev sorgen med hårt arbete. Kort tid därefter träffade han Ingrid och de gifte sig 1948.

Om Gunnar Strängs personliga sidor, hans privata liv och om de båda hustrurna och barnen hade jag gärna läst mer. Anders L. Johanssons biografi är dock en politisk yrkesbiografi: den tar sikte på politikern och de insatser Gunnar Sträng gjorde på den politiska vädjobanan. Däri ligger också min huvudsakliga kritik. Vi förstår politikern väl efter att ha läst hans intressanta och välskrivna biografi, men mannen och personen Gunnar Sträng förblir fortfarande en gåta.

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson