Recension

Lars Petter Sveen, Guds barn (Stockholm: Norstedts 2018). 243 s.

Det kan sägas med än gång: den norske författaren Lars Petter Sveens Guds barn är en briljant roman värd all uppmärksamhet och priser som den fått. Boken infriade således – gudskelov! – mina högt ställda förväntningar.

Handlingen är förlagd till tiden för Jesus framträdande. Vi kastas direkt in i den bibliska historien med start vid Herodes illdåd. Soldaternas brutala mord på nyfödda gossebarn skildras ur våldsverkarnas eget perspektiv vilket gör berättelserna både mer trovärdig och skrämmande.

Men i det kompakta och våldsamma mörker som breder ut sig med soldaternas framfart anas ett befrielsens ljus: en av mördarna börjar tvivla på sitt uppdrag. Han känner äckel inför vad de gjort. Soldaten dyker sedan upp som en botgörare längre fram i romanen.

Överlag är den historiska miljön kring Jesus våldsam och grym. Människor blir slagna, misshandlade och våldtagna. De stympas, torteras och mördas. Vissa slår, andra blir slagna. I slutänden är alla offer. Det är i denna explosiva och farliga miljö som gestalten Jesus framträder som messias.

Trots att Jesus är huvudpersonen inom kristendomen och i det bibliska dramat – jag tänker på evangelierna – så är han det inte primärt i Lars Petter Sveens roman om honom. Det är människorna om och kring Jesus som ges röst och gestaltas.

Som den stammande Jakob som den oroliga fadern tar med till en falsk och farlig profet för att bota sonens talproblemen. Vi möter lärjungarna också men det är främst raden av fiktiva gestalter, såsom de romerska legionärerna och våldsamma motståndsmän (det ligger nära att kalla dem terrorister), som för berättelsen framåt. Kvinnor som Ruth och Marta träder fram och berättar sina historier.

Denna berättarkrets av trasiga människor förenas i ett sökande efter ljus, nåd och frälsning. Men också i ett stort tvivel. Tvivlet blir till mothistorier till Bibelns berättelse om Jesus som gick segrande ur sitt lidande och öppnade en väg för människan till frälsning. Den blinde siaren som inte kan se men ändå ser mycket får i berättelsen personifiera detta tvivel, och blir därmed en mothistoria till Bibeln. Han är inte nödvändigtvis djävulen snarare vägen från himlen och ljuset.

En av romanens styrkor ligger i det klara och raka språket som inte är enkelt eller banalt – Lars Petter Sveen är en mycket saklig författare som skriver med stor känsla.

En annan styrka ligger i den fina och övertygande gestaltningen. Trots att det ligger 2000 år mellan då och nu, och att det är fiktion, känns tiden och miljön ändå historiskt autentiskt, fast ändå inte. Människorna är komplexa och svåra att förstå sig på. De gör märkliga saker, som inte alla gånger är vare sig gott eller gynnsamt för dem.

Möjligen, och här kommer min enda kritik, kunde de historiska miljöerna beskrivits bättre. Det känns inte alla gånger övertygande eller ens om om han intresserat sig för dem. I fokus står människorna, inte städerna, landsbygden och byarna som huserar dem.

En tredje styrka utgörs av författarens skickliga handlag i att skildra karaktärernas inre kamp. Ljuset (det goda) strider mot mörkret (det onda); en kamp som i förlängningen handlar om en troende människas brottning med sitt tvivel.

Rekommenderas! Fyra Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson