Recension

Johannes Magnus, Goternas och svearnas historia, i översättning av Kurt Johannesson och med kommentarer av Kurt Johannesson och Hans Helander (Stockholm: Michaelisgillet och Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien 2018). Del I 376 s. och del II 723 s.

”Med den största flit och kärlek till sanningen har Johannes Magnus Gothus, som var ärkebiskop i Uppsala och min broder, skrivit en historia som förvisso rymmer de rikaste gåvor. Ty den beskriver furstar och kungar i Nordens riken alltsedan Noas söner lämnade arken och deras liv och gärningar … Sedan har han fört denna historia ända till vår egen tid, när kung Gustav äger makten i Sveriges och Götalands riken.”

Med dessa pampiga ord inleder Olaus Magnus (1490-1557) sin storebroders historieverk, Goternas och svearnas historia. Man anar både broderskärlek och beundran men också en smula avundsjuka. Det var en kärlekshandling att ge ut den, då brodern sedan lång tid tillbaka var död.

Johannes Magnus var historieskrivare och katolsk ärkebiskop. Han var även en intellektuell i exil när han skrev sitt stora historieverk. För motståndarna till reformationen ställdes under 1520- och 1530-talen inför valet att antingen stanna kvar i landet som protestanter eller lämna Sverige för gott. Under en diplomatisk resa till Polen1526 avvek ärkebiskop Johannes Magnus.

Han levde sedan tillsammans med sin broder, Olaus Magnus, i exil i Italien. De närde hopp om att kunna återvända till det land som reformation och Gustav Vasa tvingat dem att lämna.

År 1533 vigdes Johannes Magnus i Rom till katolsk ärkebiskop av Uppsala men kunde inte ta sitt ämbete i anspråk. Att han hade tidigare tvingats utöva sitt ämbete som ärkebiskop i Sverige utan att vara vigd till det, hade att göra med utdragen konflikt med den gamle ärkebiskopen Gustav Trolle som befann sig i exil. Johannes Magnus hade valts till ärkebiskop redan 1523, men utnämningen hade då inte godkänts av påven.

Johannes Magnus var, som sagt, en intellektuell man som skrev. Dennes Historia de omnibus Gothorum Sveonumque regibus (Goternas och svearnas historia) var ett göticistiskt historieverk som brodern Olaus Magnus gav ut på egen tryckpress på Birgitta härbärget i Rom 1554. De båda bröderna flyttade först till Venedig 1538, men sedan, efter att brodern Johannes gått bort 1544, for Olaus Magnus vidare till Rom 1549, där han utnämnts till föreståndare för den heliga Birgittas hus. När Olaus Magnus tryckte sin broders verk hade alltså Johannes Magnus varit död sedan 10 år tillbaka.

Året efter utgivningen av Johannes verk lät Olaus Magnus trycka sitt eget magnum opus: Historia de gentibus septentrionalibus (Historia om de nordiska folken). Två år senare var Olaus Magnus död. Båda böckerna gjorde stor framgång på den internationella marknaden och kom ut i nya upplagor.

Olaus Magnus bok finns sedan länge i en smidig svensk översättning men det är först nu som också Johannes Magnus storverk finns tillgänglig på modern svenska (det finns en gammal variant från 1620-talet). Det är en kulturgärning av stora mått som professorn i retorik Kurt Johannesson och professorn i latin Hans Helander har gjort. För att inte tala om Michaelisgillet och Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien som bekostat detta praktverk. Jag uppskattar att det väger cirka fem kilo.

Vad handlar då ärkebiskopens bok om? Den handlar precis om det som Olaus Magnus skriver i inledningen: furstar och kungar i Nordens rike, från syndafloden fram till samtiden det vill sägs Gustav Vasas makttillträde. Han menar att goterna och svearna hade styrts av sammanlagt 143 kungar och riksföreståndare. Därmed var också svenskarna och Sverige bättre än alla andra europeiska stater och riken, som bara kunde nå upp till 87 kungar. Johannes Magnus bok kom därför utgöra ett ideologiskt bidrag till den så kallade göticismen, som skulle växa i galenskap under 1600-talet.

I boken presenterar Johannes Magnus kungarna i en följd av biografier. Nästan alla föräras ett träsnitt. Utgåvan ansluter också typografiskt till det latinska originalet, vilket, anser jag, är en förutsättning för utgivningen av verket. Kurt Johannesson presenterar i sin inledning mannen, verket och traditionen. Hans Helander placerar Johannes Magnus i sin europeiska samtid. Båda skriver initierat om författaren, verket och tiden.

Som medeltids- och 1500-talshistoriker blir jag jublande glad över en sådan här bok och önskar att jag satt i någon jury och kunnat dela ut ett pris av något slag för årets kulturhistoriska gärning. Tyvärr gör jag inte det men däremot kan jag dela ut högsta betyg med finaste beröm: Fem Historievärldar av fem möjliga! Rekommenderas varmt!

Bo Eriksson