Recension

Biografi

Jens Liljestrand, Mannen i skogen: En biografi över Vilhelm Moberg (Stockholm: Albert Bonniers Förlag 2018). 731 s.

Vilhelm Moberg var en stökig och bråkig person och många retade sig på honom; det inte var lätt att vara vän med honom, något som Eyvind Johnsson bistert fick erfara. Samtidigt kunde han vara charmig och han var duktig på att dansa och spela munspel. Han var mannen i skogen, menar Jens Liljestrand i sin hyllade biografi över den store författaren: ”Huvudpersonen som står utanför, han som bullrar och befriar, förskräcker och förför, klampar ut, klampar in, varv efter varv, varv efter varv” (s. 12).

Vilhelm Moberg föddes med vare sig silversked eller pennstump i munnen; han såg dagens ljus i en enkel soldatstuga i Moshultamåla i Småland den 20 augusti 1898. I stugan fanns ingen annan litteratur än Bibeln och psalmboken. Av Vilhelms – eller snarare Karl Artur Vilhelm som han kallades då – sex syskon nådde endast två mogen ålder. En av hans systrar var rörelsehindrad på grund av polio.

I sin ungdom var han en intellektuellt nyfiken yngling som om dagarna slet hårt med jordbruk och arbete i skogen, kvällarna ägnade han åt politiskt engagemang (nykterhetsrörelsen) och små skrivförsök. Han var en idealist, ”en vek och känslig yngling”, inte den kärve, vresige man han blev som vuxen och som retade gallfebern på alla.

Vilhelm Moberg var som ung nära att emigrera till Amerika men hindrades i sista stund av modern som i stället placerade honom på en folkhögskola i Grimslöv. Han bytte nu namn från Carl till Vilhelm Moberg.

Som vuxen var han ofta sjuk, vilket var ett arv efter barndomens många sjukdomar menade han själv. Han insjuknade i bland annat spanska sjukan men överlevde mirakulöst nog, men det tog honom månader att tillfriskna.

Sin litterära debut gjorde han den tjugoförsta januari 1916 med novellen ”En drömmare”, publicerad i Smålandsposten. Han tog sedan anställning som journalist och skrev bland annat kåserier, krönikor och noveller under pseudonymen Ville i Momåla.

Trots att han var en etablerad penna bland småstadstidningarna var det ändå drömmen om att bli en erkänd romanförfattare som höll honom vaken om nätterna och fick honom att slita på med dåligt betalda skrivuppdrag.

Hans första tryckta böcker var ett slags romantiska bondespel: Prinsessan på solklinten och I vapenrock och linnebyxor. Han författade även lustspel och pjäser som sattes upp i landet bland annat på Växjö teater och i Stockholm. ”Det blev allt mer tydligt att dramatiken var den genre som skulle lyfta honom till ett professionellt författarskap.” (s. 100) Dramatiken har dock hamnat i skuggan av de senare litterära framgångarna.

Det var först med Rid i natt som han på allvar slog igenom som romanförfattare. Och efter kriget följde andra succéer såsom utvandrarserien – då blev han hela folkets författare. Alla samhällsklasser läste honom. Han sålde lika bra, ja ibland till och med bättre än Selma Lagerlöf.

Fotograf: Fredrik Hjerling

Jens Liljestrand följer noggrant ynglingens väg till dagstidnings skribent och mogen författare. Han varvar skickligt biografiskt stoff med klargörande analyser av verken, av såväl pjäserna som romanerna. Han pekar på brister och styrkor i det dramatiska respektive litterära hantverket.

Inget tryckalster passerar onämnt eller tycks vara oläst av Liljestrand - han visar prov på en imponerande insatthet. Men så har han ju också disputerat på Vilhelm Moberg, men icke förty: det är ett riktigt ett hästjobb.

I författarskapet återkommer som ett ledmotiv myten om den ädle skogsmannen, det motiv som fått ge namn åt biografin. En manlig huvudperson isolerar sig i vildmarken. I skogen lever han i total frihet, fri från krav från både hårda arbetsgivare och krävande familj. Enligt Liljestrand är den främste av alla skogsgångare ”som vandrar fram i Vilhelms romaner” Karl Oskar i utvandrarserien. Han bygger sig ett nytt samhälle åt sig själv i den amerikanska skogen. ”Mannen i skogen har till sist blivit dess oinskränkte härskare.” (443)

I hela sitt liv stred Vilhelm Moberg för rätten att lämna samhället, att inte behöva vara en del av kollektivet. Men trots rättvisepatos och moralisk hållning i samtidspolitiska frågor levde han inte som han lärde. Han var otrogen inte bara en gång, vid upprepade tillfällen sökte han kärleken hos andra än sin fru.

Och när det kom till familjen och barnen var han inte alltid lätt att ha att göra med. Han tyckte bäst om sin son, mindre om döttrarna; flickor var inte lika mycket värda, tycks det som. Han var mycket konservativ i synen på kvinnor. De fanns till för att skänka mannen glädje och kärlek samt skulle sköta hushåll och ta hand om barnen.

En styrka med Jens Liljestrands biografi är just att han visar på alla sidor av den store författaren. Det har ju blivit något av en trend numera, att skjuta stora författare och kulturskapare i sank. Jag tänker bland annat på Jesper Högströms Lusten och ensamheten: En biografi över Hjalmar Söderberg samt dokumentärerna om Ingmar Bergman. Allt måste fram, och som tunga furor faller de stora författarna med kraftiga brak.

Jens Liljestrand har skrivit en fantastisk biografi: initierad, noggrann i detaljer samt författad på en lätt och trevlig prosa (Jens Liljestrand är till yrket journalist och kulturchef).

Men det finns ett stort problem: omfånget. Efter cirka 400 sidor började jag tröttna på att behöva ta del av alla resor och skriftligt inlägg i debatter som Vilhelm Moberg gjorde. Här kunde Liljestrand ha varit mer effektiv och gjort smarta urval. Han kunde ha stakat ut vägen rakare till det ödesdigra slutet - det vill säga Vilhelm Mobergs självmord - och skurit ned biografin med minst 100 sidor.

Men summa summarum det är ändå en stor kulturgärning som Jens Liljestrand åstadkommit. Rekommenderas!

Fyra Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson