Recension

Krigshistoria

Christian Pantle, Trettioåriga kriget: När Tyskland stod i lågor och Sverige blev en stormakt, översättning av Per Lennart Månsson (Stockholm: Lind & Co 2018). 351 s.

Att objektivt försöka mäta trettioåriga krigets fasor är en svår, nästintill omöjlig uppgift – för vilka mått ska man använda när det kommer till mänskligt lidande? – men ifråga om kriget som rasade mellan 1618 och 1648 är forskarna ändå överens om att det sticker ut. Trettioåriga kriget tillhör ett av Europas mest blodiga och fasansfulla krig.

År 1618 levde omkring 20 miljoner människor i det dåvarande heliga romerska riket av tysk nation. År 1650 hade befolkningen minskat med en tredjedel. På vissa håll, som på landsbygden och i särskilt utsatta regioner, gick befolkningen ned med så mycket som 40 procent.

Dessa siffror avser endast den tyska befolkningen. Lägger man till befolkningsnedgångarna i Frankrike, Holland, Belgien, Spanien, Danmark, Sverige, Kroatien, Polen och så vidare, så blir sifforna hissnande stora. Även om större delen av kriget utspelades på tysk mark spreds det även utanför Europas gränser, ut till kolonierna.

Hur var det då att leva under dessa trettio år? Med utgångspunkt från soldaten Peter Hagendorf och munken Maurus Frieseneggen skildrar den tyske journalisten Christian Pantle en historia underifrån där civilisten Frieseneggen får utgöra ”en kontrapunkt” till soldaten Hagendorf.

Båda har lämnat efter sig dagböcker som beskriver krigets utveckling och natur. Där soldaten Hagendorf håller tillbaka är Frieseneggen desto mer generös med detaljer om krigets grymheter och övervåld från båda sidor. Det är en bitvis plågsam läsning, även för en van läsare av redogörelser över trettioåriga kriget (och andra krig).

En av bokens mest starka skildringar är av staden Magdeburgs erövring, plundring och förstörelse av de kejserliga styrkorna år 1631. Händelsen gav till och med upphov till ett eget verb: ”zu magdeburgisieren”, innebärande att en stad förstördes i grunden och dess befolkning utrotades.

Och så ser det ut, boken i igenom. Den ena katastrofen följer efter den andra, för så var kriget; en lång utdragen plåga. Författaren är väl påläst och alla de kända namnen är med likaså de centrala händelserna men också mindre kända episoder. Allt speglat via hans två följeslagare genom kriget.

Foto: Heike Lange

Boken är alltså bra. Den engagerar och griper tag i läsaren. Christian Pantle är en skicklig journalist med ett bra driv i prosan och har en fingertoppskänsla för en god historia. Han är dessutom väl insatt i ämnet och ger en uppdaterad syn på kriget. Han hänvisar till både Peter Englund – här hade dock översättaren inte behövt använda epitet ”svenska historikern”, i Sverige vet de flesta vem han är – och Peter H. Wilson. Att inte de allra senaste alstren är med, de som kom ut under 2016–2018, är inte konstigt då boken utgavs 2017 i Tyskland och därför släpar efter några år.

På den negativa sidan ligger dock översättningen, som bitvis skapar problem. Översättaren Per Lennart Månsson följer till exempel kategoriskt den gregorianska kalendern och inte den julianska, som är standard i svenska böcker. Slaget vid Lützen, för att nämna ett exempel, ägde enligt boken rum 16 november 1632 och inte, vilket vi i Sverige är vana vid, den 6 november. Det innebär att en förstagångsläsare eller en oinvigd i trettioåriga kriget lär sig nyckeldatumen fel.

Ett andra problem är språkdräkten. Det står de ”fuktiga somrarna” när det korrekta ska vara regniga. Det talas om ”kofot” när det borde stå ”klöv” eller ”bockfot” (det handlar om en djävul i en människas gestalt). Eller märkliga formuleringar som att ”Bladet började vändas på nytt”, det vill säga det var dags att vända blad. En person ”kastades till marken av ett slaganfall”, det vill säga föll ihop i ett slaganfall alternativt drabbades av ett slaganfall. Det finns fler exempel.

Översättningen påverkar dessvärre betyget. Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson