Recension

Historisk roman

Malou von Sivers, Olycksbarnet (Stockholm: Norstedts 2018). 306 s.

Malou von Sivers är mest känd som programledare och intervjuare av kända personer som till exempel författare, internationella politiker samt svenska och utländska artister. Hon är ett slags svensk motsvarighet till Oprah Winfrey.

Men Malou von Sivers är också författare till romaner. Olycksbarnet är den fristående fortsättningen på debutromanen Mitt hjärtas oro, som utkom för två år sedan. De båda delarna ingår i en trilogi vars berättelse går tillbaka på Malou von Sivers egen självupplevda barndom och uppväxt.

Historien begynner med Axel Silversjö och tiden runt sekelskiftet. Han är en ung man som misshandlats som barn och tvingats ta över sin fars företag som direktör. Han gifter sig (motvilligt) och får två barn. Men han blir sedan blixtförälskad i en ung kvinna från Uppsala som heter Sara. Han skiljer sig från sin första fru och ingår ett andra äktenskap. Med Sara får han två barn, Matilda och Edwin. Men Edwins födelse förändras allt: Sara dör i samband med förlossningen.

Och det är där som den andra delen, Olycksbarnet, tar vid. Olycksbarnet är förstås Edwin, för fadern anklagar sonen för Saras dör. Edwin växer upp under mardrömsförhållanden. När Axel inte ignorerar pojken eller skäller ut honom så pryglar han honom.

Men så träffar Axel tyskan Hedvig och det blir för ett tag lite bättre för Edwins del. Axel gifter sig med Hedvig och paret får sedan två nya barn. Men fadern återupptar sina bestraffningar av Edwin, olycksbarnet, för han kan inte glömma Sara, den enda kvinna han älskat.

Historien berättas punktvis: åren 1924, 1925, 1928, 1929, 1933, 1935, 1939 och 1945. Parallellt med familjehistorien skildras tack vare Hedvigs och svärmoderns tyska kopplingar framväxten av nazityskland och förföljelsen av judar. Vi får följa krigets utbrott och avslut, med konfettiregn och öronbedövande jubel på Kungsgatan.

Precis som i första romanen är Malou von Sivers duktig på historiska detaljer: hon skriver om trälårar fulla med kött, grönsaker och mejerivaror, hur det luktar olja från skårsgårdsbåtarnas maskinrum, hur luften är tung av cigarrök, hur det dunkar dovt från ångmotorer, hur man äter sjömansb

iff och dricker snaps, tar sill och nubbe, och hör Sven Jerring tala på radion.

Allra bäst blir hon i avsnittet där Hedvig följer med sin manliga kusin, som är gay, på en nöjestripp i Berlin. De åker Adler och går på kabaré. Hon bär en champagnefärgad, ärmlös sidenklänning med löst hängande midja och som har sidenfransar längst ned. De ser Marlene Dietrich uppträda. En del av serveringspersonalen är transvestiter. Och så vidare.

Fotograf: Kajsa Göransson

Min uppfattning är att hon lyckades bättre med att gestalta sina karaktärer i den förra delen. Handlingen i denna andra del är oftast dialogdriven. Det är ett litterärtekniskt minus som jag hoppas Malou von Sivers har lyckats rättat till i den sista och avslutande delen som utkommer till hösten. För berättelsen är det verkligen inget fel på: det är en mörk historia om en familj i förfall på grund av det nattsvarta som husets herre, far och make bär på.

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson