Recension

Antiken

Barbro Santillo Frizell, Myternas etrusker: Ursprung, frihet, undergång (Stockholm: Carlssons 2018). 215 s.

Etruskerna var ett gåtfullt och mystiskt folk som levde i Etrurien i Italien med start omkring 700 f.Kr. Kulturen utmärktes bland annat av sällsynt rika gravgåvor. Etruskerna underkuvades av romarna på 300- och 200-talen f.Kr och förblev länge ett bortglömt folkslag. Det var först under 1800-talets början som etruskerna återupptäcktes och mytbildningen tog fart. I sin bok Myternas etrusker: Ursprung, frihet, undergång beskriver Barbro Santillo Frizell etruskernas historia och det rika kulturarv som de lämnat efter sig.

Barbro Santillo Frizell är professor emerita i antikens kultur och samhällsliv vid Uppsala universitet och har även varit chef för Svenska Institutet i Rom. Hon har skrivit flera böcker om antikens kulturer däribland Pastorala landskap: Myt och verklighet (2006) och Byggande vid Medelhavet: Symbol och nytta (2014).

I Myternas etrusker vänder hon sig till en bred publik, vilket inte utesluter avancerade resonemang kring bland annat historiebruk och kulturarv. I fokus står det etruskiska kulturarvet och hur det formades under 1800- och 1900-talen. Det är en ”berättelse om hur kulturarv och mytbildning växte fram hand i hand genom olika aktörers medverkan”. Flera av dessa aktörer var resenärer, författare och äventyrare som levde under 1800-talet och i början av 1900-talet.

Boken är rikt illustrerad med bland annat unika akvareller med motiv från etruskiska gravar målade under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och ingår i Svenska Institutets samlingar i Rom. Flertalet av dessa har aldrig tidigare publicerats.

Boken är indelad i fyra delar: Resenärer och pionjärer, Etruskisk identitet, Dödens landskap och Landskap i förvandling. Tre av dem behandlar aspekter på kulturarv såsom upptäckterna och historiebruk under 1800- och 1900-talen, etruskernas betydelse i dag samt landskap i förvandling. Delen Dödens landskap presenterar etruskerna som de verkligen var genom att låta gravarna tala och avslöja hur bland annat etruskerna såg på döden och genus.

Bland resenärerna som Barbro Santillo Frizell förtjänstfullt lyfter fram och presenterar återfinns bland annat den engelske författaren D H Lawrence – sinnlighetens utforskare som skrev Lady Chatterlys älskare. För honom utgjorde etruskerna ett friskt uppvaknande. Den frigjordhet och det liv han fann i den etruskiska kulturen samspelade med hans eget temperament.

T H Lawrence. Bildkälla: www.britannica.com/biography/D-H-Lawrence/media

I etruskerna såg T H Lawrence en behövlig motpol till romarna. ”För Lawrence var etruskerna ett frihetsälskande folk som berövades sin frihet av de förhatliga romarna”, påpekar Frizell inkännande. För Lawrence var romarna fascister medan etruskerna var de äkta italienarna.

I fråga om de historiska etruskerna, de som en gång i tiden levat och verkat i Etrurien, har Barbro Santillo Frizell mycket att säga. Jag tycker på sätt och vis att hon har mer att säga om dem än om historiebruk och kulturarvsproblematik. Gravmålningarna kastar som sagt bland annat ljus över genus. Både grekiska och romerska skriftställare – etruskerna själva har inte lämnat efter sig något skriftligt källmaterial – och gravmålningar framställer kvinnor (från de förnämsta familjerna) liggande till bords jämbördig med männen.

Etruskerna beundrade allt grekiskt. De anlitade gärna grekiska konstnärer och grekiska mytologiska motiv dyker därför flitigt upp i gravmåleriet. De hade inga problem med att associera sig med Akilles, Patrokles och Ajax, hjältar hämtade ur Homeros Illiaden, medan romarna identifierade sig med trojanerna och hjälten Aeneas, romarnas mytiske anfader. De utgjorde varandras historiska motsatser.

Barbro Santillo Frizells bok om etruskerna och primärt deras roll i kulturarv och historiemedvetande är fängslande och intressant. Språkligt sett är den skriven utan schvung, men allt behöver ju inte vara kraftfullt återgivet för att vara läsvärt. Stundtals blir det emellertid lite pratig och författare förlorar i skärpa, varför språk och stil påverkar betyget.

Det gör också behandlingen av historiebruk, historiemedvetande och kulturarvsfrågor, vilka känns ytligt genomgångna. Jag vill veta mer om etruskerna och mindre om vinodling och jordbruket av i dag. Det är förstås en smaksak, men eftersom nu etruskerna är så pass bortglömda som de är borde deras historia ha fått stå i blickfånget och därefter, i en del, behandla historien om hur etruskerna återupptäcktes och användes.

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson