Recension

Antiken

Allan Klynne, Antikens sju underverk (Stockholm: Natur & Kultur 2019). 329 s.

Vilka var egentligen antikens sju underverk? Och varför just sju stycken? Och hur gick det till att bygga dem, om nu ens alla har existerat? I sin bok Antikens sju underverk förklarar antikvetetaren Allan Klynne hur listan över underverken kom till och presenterar vart och ett av dem utifrån antika texter och de senaste moderna arkeologiska rönen.

Allan Klynne är fil dr i antikens kultur och samhällsliv och är verksam som författare, reseledare och föredragshållare. Han har skrivit flera böcker om antiken bland annat Kleopatra – liv och legend (2009) och Pyrrhos – segraren som förlorade (2016). Men hans senaste bok är inte en biografi över en känd antik person utan handlar om antikens sju underverk.

Och en sådan bok behövs verkligen, för det råder skriande brist på initierade och kunniga guider till antikens kultur och samhällsliv på svenska. Allan Klynne är en given ciceron för den som vill resa runt i världen och besöka antikens underverk, för som författaren påpekar i boken: en sådan resa görs bäst i fåtöljen. Det som finns kvar av underverken är nämligen inte mycket, förutom pyramiderna. Och alla har inte ens existerat, som Seramis hängande trädgårdar.

Vilka är (var) då antikens sju underverk? Det är som med Snövit och de sju dvärgarna, i bästa fall kommer man ihåg sex av namnen. De sju underverken är: pyramiderna, Babylons murar och hängande trädgårdar, Zeusstatyn i Olympia, mausoleet i Halikarnassos, Artemistemplet i Efesos, kolossen på Rhodos och fyrtornet på Faros.

Boken är indelad i sju kapitel i vilka han går igenom vart och ett av underverken och redovisar hur de tillkom och uppfattades av sin samtid. Att underverken blev just sju till antalet hade att göra med det magiska och religiösa tänkande som var vanligt i tiden.

Den äldsta bevarade uppräkningen av underverken är ett epigram, en kortfattad dikt, skriven av Antipatros från Sidon på 100-talet före Kristus men sannolikt upprättade man listor redan på 300-talet före Kristus. Man var inte överens om vilka under och sällsamheter som skulle klassificeras som underverk.

På medeltiden tillkom nya listor med nya sevärdheter som till exempel Noas ark och Salomos tempel i Jerusalem. Världens underverk var nu inte längre sju till antalet och listan fick en mer kristen prägel. Världens sju underverk omvandlades till antikens sju underverk först under renässansen.

På 1800-talet med arkeologins framväxt och upptäcktsresandena fick underverken en ny renässans och upptogs i det europeiska bildnings- och lärdomsarvet. Om detta och mer därtill kan alltså läsa i denna mycket välskrivna och lärda bok.

Allan Klynne har under de senaste åren etablerat sig som ett stort författarnamn inom den facklitterära sfären. Hans böcker håller mycket hög kvalitet, han skriver fin prosa och har alltid något klokt att säga. Han har trätt fram som Sture Linnérs efterträdare på den facklitterära scenen.

Hans böcker håller som sagt alltid hög klass, men personligen tycker jag bäst om biografin över Pyrrhos. Antikens sju underverk är bra, ingen tvekan om det, men den har inte samma lyft som hans förra bok. Det beror på ämnet. En bok om underverk och med den struktur som han valt – sju fristående kapitel – kräver ett annat slags berättande än det dramatiska narrativ som han ju använde sig av ifråga om den grekiska krigsledaren Pyrrhos. Men det är alltid roligt att läsa en bok av Allan Klynne, och jag hoppas det inte dröjer länge tills nästa kommer!

Fyra Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson