Recension

Förintelsen

Helena Trus, Ett kilo socker: Farmor glömmer aldrig priset på sitt (Stockholm: Norstedts 2019). 203 s.

Dina Rajs & Jovan Rajs, Att återvända till livet (Stockholm: Natur & Kultur 2019). 337 s.

Forskningen om Förintelsen rör sig på flera plan och åt olika håll. Det kommer nya böcker hela tiden. En viktig fåra utgörs av studier kring själva genomförandet av Förintelsen; vilka gärningsmännen var och graden av kunskap om massmorden bland den tyska och polska civila befolkningen. En annan inriktning fokuserar på offren, de som överlevde och på minnena av Förintelsen.

Helena Trus Ett kilo socker och Dina Rajs & Jovan Rajs Att återvända till livet tar sina utgångspunkter i minnet av Förintelsen, om människor som försöker återvända till livet efter folkmord, trauma och stor smärta och sorg. Båda böckerna är angelägen litteratur och borde läsas av alla, såväl unga som gamla. De berör läsaren starkt.

Helena Trus är journalist på Aftonbladet och nöjesreporter, programledare, krönikör och är numera nyhetsreporter med inriktning på samhällsjournalistik. Hennes farmor och farfar var överlevare av Förintelsen. Hennes bok är skriven i jag-form och riktar sig till ett du, som är farmodern, Cyla Trus.

Det är ett intressant grepp som dock ställer höga krav på författaren, för formen kan lätt stjäla fokus från innehållet. En klar fördel är att jag-formen och användandet av ett du i texten gör berättelsen intim. Läsaren känner därför både med författaren, som genom sina många och långa samtal försöker nysta ut vad som egentligen passerade under kriget, och med farmodern, som in i det längsta försöker hålla historien dold.

Cyla Trus skildes från sina föräldrar i Lwóws ghetto i början av kriget – hon smugglades ut – och levde sedan under antaget namn. Hon bytte identitet till Janina Durhaez och lyckades på så sätt överleva krigets fasor. De båda föräldrarna och ett syskon dog däremot i ghettot. Föräldrarna tvingades välja ett av de två barnen som skulle få en chans att överleva utanför ghettots murar.

Cyla träffar Lejb. Också han en flykting från ghettot, men han tog sin tillflykt till skogen i stället. Där blev han en del av motståndsrörelsen – han valde således kriget. ”Han stod upp för att vara jude”, skriver författaren.

De gifte sig i Bialystok i december 1946. Han glömde aldrig sina upplevelser av krig och fasa, vilka han muntligen förde vidare till barn och barnbarn. Men Cyla däremot, hon höll sina minnen dolda inom sig själv. Ända tills barnbarnet Helena börjar skriva en bok om henne.

I Sverige levde farföräldrarna ett till synes lyckligt förortsliv. Men minnena fanns kvar, liggande under ytan. ”’Förintelsens spår är sällan något som syns på utsidan, det syns bara här inne’, sa du, pekade mot tinningen.”

Med Helena Trus berättelse, som för oss hem till Cyla och luncherna med buljongsoppa med tre sorters efterrätter, får farmodern en historisk återupprättelse. Trots att hennes berättelse kan sälla sig till tusentals andra är den ändå unik.

Helena Trus bok, som är en debut, är bra men där finns några minus. Jag-formen och det att hon vänder sig till ett du i boken samt alla tidshopp, då och nu, gör framställningen lite rörig. Hon hade vunnit på att använda en rak berättandeform i stället för en poetisk och litterär hållning.

Den andra boken som är föremål för recension är skriven av de båda makarna Dina och Jovan Rajs, två överlevare samt kända föredragshållare (om Förintelsen) och författare. Att de varit inne på ämnet många gånger tidigare märks i boken; de skriver med en självklarhet och rör sig obehindrat i ämnesfältet, i synnerhet det som handlar om smärta och förlust.

Boken har sin upprinnelse i en fråga som de fick från elev i samband med att de var i en skola och talade om Förintelsen. Hur återvänder man till livet efter ett trauma som Förintelsen?

I korta och effektiva kapitel får vi följa de bådas liv, deras väg tillbaka efter kriget och känslorna som ständigt håller dem i deras våld. Jovan Rajs satt i Bergen-Belsen och lider efter kriget av klaustrofobiska mardrömmar. Känslor av hämnd kommer över honom. ”En dag ska jag bli kommendant för ett koncentrationsläger, gärna för ett rejält dödsläger för tyskar. Då blir det ordning och reda.”

Trots att han är 22 år gammal och överlevare får Jovan inte något statligt understöd i det framväxande Yugoslavien eftersom hans föräldrar dödades för att de var judar, inte frihetskämpar.

Särskilt gripande blir berättelsen när Jovan möter Dina – de träffas på ett ungdomsläger. Hon beskriver honom som en avig, grubblande kille som mest håller sig med sin kompis. Han tycker hon är för ung och därmed ointressant. Dina uppfattar Jovan som uppblåst och nonchalant, men av Jovans beskrivning av sitt liv förstår vi att han mest var blyg och allvarlig, ja också desillusionerad och traumatiserad av kriget.

De båda finner till slut varandra och Jovan avslutar sina studier. De flyttar till Sverige för att söka jobb. Han får till slut ett halvårs tjänst som underläkare på Patologiska avdelningen på Regionalsjukhuset i Linköping, och ett helt nytt liv tar sin början.

Sättet att föra berättelsen framåt genom författarnas minnen och att livshistorierna löper parallellt är lyckat. Greppet att strukturera innehållet efter två parallella livshistorier ger mer än vad det hade gjort med bara en gemensam historia och berättarröst. I början var det dock svårt att veta vem som berättade, det vill säga vems livshistoria jag följde, men det klarnade efter ett tag.

Helena Trus farmor och makarna Rajs är förvisso bara tre röster i ett hav av berättelser, kan det kanske tyckas. Men den dystra sanningen är att vittnena håller på att tyna bort. Det finns snart inte längre kvar några som kan vittna om Förintelsen. Därför är sådana här minnesböcker viktiga. Än går det att höra historierna berättas av dem som var där, men som helst av allt skulle vilja tiga om sina hemska upplevelser. Varje ord, varje mening, varje livsberättelse från dessa överlevare innebär ett återvändande till det smärtsamma traumat.

Att betygsätta böcker om Förintelsen känns nästan osmakligt, men det är inte själva berättelsen eller minnena jag värderar utan den facklitterära formen och bearbetningen av stoffet.

Helena Trus får tre och en halv Historievärld och Dina Rajs & Jovan Rajs får Fyra Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson