Roms undergång

Feb 10, 2020

Orsakerna till det romerska rikets undergång har varit föremål för diskussion under flera hundra år. Berodde nedgången på dekadenta kejsares osunda och extravaganta levnadsvanor eller på våldsamma barbarer, germaner, som strömmade över imperiets gränser, limes? Eller låg orsaken i ekonomin; i nedåtgående konjunkturer, i en hämmande slavekonomi, i inflation och i dålig handelsbalans? Kyle Harper vet svaret: mikroorganismer och försämrat klimat.

Recension

Antiken

Kyle Harper, Roms öde: Klimatet, sjukdomarna och imperiets undergång, översättning av Henrik Gundenäs (Göteborg: Daidalos 2019). 526 s.

Orsakerna till det romerska rikets undergång har varit föremål för diskussion under flera hundra år. Berodde nedgången på dekadenta kejsares osunda och extravaganta levnadsvanor eller på våldsamma barbarer, germaner, som strömmade över imperiets gränser, limes? Eller låg orsaken i ekonomin; i nedåtgående konjunkturer, i en hämmande slavekonomi, i inflation och i dålig handelsbalans? Ingendera, om vi ska tro Kyle Harper, som söker svaret i klimat och biologi: det romerska rikets fall betecknade naturens triumf över människans strävande.

Kyle Harper omslag

Det handlar om bakterier och virus samt vulkaner och solcykler, som skapade för människan negativa miljöförändringar och biologiska, immunologiska förutsättningar.

Den moderna homo sapiens befinner sig i holocen, en geologisk period som startade för cirka 12 000 års sedan och som var en förutsättning för jordbrukets uppkomst och framväxten av en komplex politisk ordning i de första civilisationerna. Det romerska rikets expansion sammanföll med en fas i holocenklimatet som kännetecknades av värme, nederbörd och geologisk stabilitet (inga större vulkanutbrott).

Den för människan positiva klimatförändringen, åtminstone för de som levde runt Medelhavet, visade sig bland annat i att vattenhantering såsom konstruerandet av bevattningsanläggningar var en viktig jordbrukssyssla under den romerska perioden. Roms välde var ”ett väldigt växthus”.

Men jordens omloppsbana, rotation och lutning förändrade jordsystemen. En första vändning kom under Marcus Aurelius regeringsperiod (161–180) med utbrott av pandemiska sjukdomar vilka avbröt den ekonomiska och demografiska expansionen.

En annan brytpunkt inträffade i mitten av 200-talet med torka, pest och politiska svårigheter vilka ledde till kejsardömet plötsliga sammanbrott. Kejsardömet återuppbyggdes förvisso, men under 300-talets slut och början av 400-talet bröts sammanhållningen på nytt när folk från stäpperna i öster utsatte imperiet för ett enormt tryck. Hunnerna var själva på flykt undan försämrat klimat och grasserande sjukdomar, de var enligt författaren ”beväpnade och beridna klimatflyktingar”.

Och på 500-talet drabbades den romerska världen av dels böldpest dels klimatförändringar (en liten istid) – resten är historia.

Genomgående i förloppen har varit grasserande sjukdomar. Rom utgjorde ett veritabelt växthus för elaka mikrober. Populationen var tidvis utsatt för extrem fysiologisk stress på grund av hård sjukdomsbelastning. Diarrésjukdomar – dysenteri, tyfoidfeber och så vidare – utgjorde det romerska rikets verkliga fiender, inte germanerna. För att inte tala om malaria, ett återkommande problem i staden.

Den romerska världen betraktar han som ”en ekologisk kontext för mikroorganismer”, exempel malaria, tuberkulos och spetälska. Som Kyle Harper skriver: ”Evolutionens djupkrafter kan förändra världen på ett ögonblick. Mitt i framsteget lurar överraskningar och paradoxer.”

Det finns mycket som är bra och insiktsfullt i Kyle Harpers bok – han är ju också professor i klassiska studier vid University of Oklahoma – bristerna ligger inte i det vetenskapliga utan i framställningen. Boken är lite pratig och emellanåt rörig. Jag tror han skrivit boken full av brinnande entusiasm för ämnet och glömt bort att sovra i materialet. Framställningsformen påverkar därmed betyget, men för det vetenskapliga får han högsta poäng!

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson