Recension

Kina

Ingemar Ottosson, Möten i monsunen: Sverige och Kina genom tiderna (Stockholm: Dialogos 2019). 306 s.

Det har väl inte undgått någon att Sveriges relation till det mäktiga Kina numera är ansträngd, men sett i det större perspektivet utgör bråket en historisk parentes. Även om svenska föreställningar om Kina skiftat och varierat har ändå relationen länderna emellan som regel varit god. Sverige har till exempel aldrig varit krig med Kina.

Om Sveriges närmande till Kina – och vice versa – har docenten i historia vid Lunds universitet Ingemar Ottosson skrivit en intressant och kunnig bok.

Syftet är inte att ge en heltäckande bild utan att ”skapa en någorlunda sammanhängande och läsvärd kronologisk berättelse” (s. 8). Det är dessutom en vacker bok med fina färgbilder och elegant layout.

De första västerlänningarna att besöka Kina var sannolikt köpmän från Rom, eller ”Da Qin” som kineserna kallade det romerska riket. Det handlade om en romersk ambassad som reste dit år 166 under Östra Handynastin.

En känd resenär till österlandet var annars Marco Polo (d. 1324), en venetiansk köpman och upptäcktsresande som for till Kina under senare delen av 1200-talet. Han tillbringade 24 år i Asien och var den förste européen att skildra Kina.

Den första svenska skildringen av Kina däremot skrevs av sjöofficeren Nils Matsson Kiöping (1621–1680) på 1650-talet. Han reste 1655 runt till Taiwan, Hainan och kuststäderna Macao och Xiamen. I Een kort beskriffning vppå trenne resor och peregrinationer, sampt konungarijket Japan (1667) berättar han om underliga människor och farliga monster. Synen på Kina som ett slags fjärran sagoland blev sedan tongivande.

Under 1700-talet fick svenskarna på allvar upp ögonen för Kina. Seklet kännetecknades av ”kineserier”, en estetisk blandning av väst och öst. Vi möter denna kulturella hybrid i till exempel Kina slott. Det var en utveckling som sammanföll med uppkomsten av nya handelsmönster över oceanerna. Man importerade siden, kinesiskt porslin, te, lackvaror, solfjädrar, pärlemor och arrak – alltsammans från Kina.

Det svenska ostindiska kompaniet, som grundades i Göteborg 1731 och som under sin 82-åriga verksamhet importerade en väldig massa porslin, utgjorde ett annat kännetecken i tiden. Kina var ett rike länderna i väst primärt handlade med, inte intresserade sig politiskt för.

Sverige var ett litet land och det fanns fördelar av att vara senkomling bland de europeiska handelsfolken i Asien. I Kanton behandlades alla främmande nationer lika, vilket var en gynsam situation för de svenska skeppen.

Medan den kommersiella revolutionen pågick i Europa och som stimulerade skapandet av svenska ostindiska kompaniet, gick kineserna i motsatt riktning och begränsade kontakterna med omvärlden. Kineserna intog en avvisande hållning till utrikeshandeln. Enligt kineserna var de västerländska köpmännen giriga, påstridiga och snikna.

Under 1800-talet ändrades kinabilden radikalt och landet började framställas som ociviliserat och barbariskt. Kina behövde reformeras – med västerländsk hjälp. Många ansåg dessutom att kineser var främlingsfientliga. Men alla delade inte den negativa uppfattningen.

Den driftiga industrimannen Carl Fredrik Liljevalch (1796–1870), som var starkt intresserad av att göra affärer i öst, ansåg att kineserna var toleranta. Han spelade en central roll när Sverige för första gången ingick ett politiskt fördrag med Kina 1847. Det dröjde dock till tidigt 1900-tal innan Sverige upprättade fullständiga diplomatiska förbindelser med Kina.

Under 1800- och 1900-talen reste många svenska missionärer ut i världen, en del for till Kina. Före, under och strax efter Opiumkrigen 1839–1842 och 1856–1860 samt Boxarupproret 1898–1901 var stämningen emellertid mycket hotfull mot främmande element i landet. I samband med Boxarupproret till exempel avrättades och lynchades 56 svenska missionärer. Det bidrog också till att skapa en negativ bild av Kina, som ett farligt och intolerant land.

1900-talets dramatiska händelser med utropandet av Folkrepubliken Kina 1949, det stora språnget 1958 och kulturrevolutionen med start 1966 resulterade i att landet ofta dök upp i dagspressen – och skapade därmed nya uppfattningar om Kina. Somliga, i synnerhet intellektuella på vänsterkanten, började nu kasta beundrande blickar på Kina.

Som till exempel paret Jan Myrdal och Gun Kessle, som 1962 besökte byn Liu Lin i provinsen Shaanxi. Resultatet av vistelsen blev boken Rapport från kinesisk by (1963), vilken skildrar Maos revolution ur ett folkligt perspektiv. Författarna ger en positiv och förskönande bild av Kinas landsbygd under en tid som annars lyfte fram missväxt och strukturella problem.

Också kulturrevolutionen skapade en våg av hänförelse för Kina i Sverige. Men när kännedomen ökade om det enorma lidande som reformrörelsen orsakat den kinesiska befolkningen, ändrades svenskens syn på det kommunistiska Kina till fördömande och avståndstagande.

Ingemar Ottossons bok belyser hur föränderlig relationen till Kina har varit under de drygt tre och ett halvt sekel som länderna kommunicerat med varandra. Några element har dock varit återkommande som till exempel att motorn i själva utvecklingen av förbindelserna främst har varit ekonomi, inte kultur. Det har funnits upp- och nedgångar.

En annan viktig slutsats på en övergripande nivå är att svenskarna har sett sig själva i Kina; bilderna av Kina säger mer om oss själva än om kineserna. Kina har varit en fjärran spegel.

På minussidan står språket, den är emellanåt lite pratig, samt att boken inte hinner fördjupa diskussionen av kinabilderna. Mycket spännande och intressant passerar författaren förbi i hast.

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson