Indonesiens hobbitar

May 13, 2020

År 2003 gjorde arkeologer ett sensationellt fynd på ön Flores i Indonesien. De hittade benen efter en människoliknande varelse som var knappt en meter hög och som hade en hjärna lika stor som en grapefrukt. Man har sammanlagt funnit resterna efter tolv individer. De gavs det vetenskapliga namnet Homo floresiensis men blev kända som Indonesiens hobbitar.

Recension

Forntid. Reportage

Frank Westerman, Vi människor: Mänsklighetens ursprung och våra glömda förfäder, översättning av Joakim Sundström (Stockholm: Weiler 2020). 306 s.

År 2003 gjorde arkeologer ett sensationellt fynd på ön Flores i Indonesien. De hittade benen efter en människoliknande varelse som var knappt en meter hög och som hade en hjärna lika stor som en grapefrukt. Man har sammanlagt funnit resterna efter tolv individer. De gavs det vetenskapliga namnet Homo floresiensis men blev kända som Indonesiens hobbitar.

Denna människoart levde samtidigt med Homo sapiens för cirka 18 000 år sedan. Namnet hobbitar fick de efter fantasyförfattaren J. R. R. Tolkiens sagofigurer som just då var populära på filmduken. På ön levde också dvärgelefanter och jätteödlor.

![Weyler_Westerman_omslag]/ (images/Weyler_Westerman_omslag.jpg)

Weyler_Westerman_omslag

Frank Westerman är en uppburen facklitterär författare från Nederländerna som har skrivit ett tiotal prosaverk om historia, arkeologi och litteratur. Om upptäckten och betydelsen av detta märkliga fynd handlar hans senaste bok.

Westerman-Frank-c-Lionne-Hietberg-RV-DEZE-GEBRUIKEN-e1572958135828

Handlingen utvecklar sig till en resa inte bara till fyndorten utan också tillbaka i arkeologins och evolutionsforskningens historia med fördjupningsavsnitt om bland annat den grävande nederländska missionären Theodor Verhoeven (1907-1996), som grävde i grottan redan på 1950-talet.

Men det är också en bok om hur berättelser skapas, om hur reportage blir till. Vi får till exempel följa Westermans kurs på universitetet och hans arbete med studenterna; de blir i själva verket en del av hans facklitterära projekt. Boken skrivs tillsammans med studenterna och han gör resor med dem.

Han uppmanar studenterna att gå in med hull och hår när de skriver sina reportage och gör sina uppgifter. Alla blir därför involverade i sin egen historia. Precis som han själv. Han inser till exempel tidigt att en bok om Homo floresiensis handlar mycket om arkeologins historia och om dess pionjärer — och om vad som kännetecknar en människa, då som nu.

Han skriver: ”Det bor en nedandertalare inom mig. Mellan en och fyra procent av mitt DNA är uppbyggt av fortlevande relikter av de homo neanderthaliensis som dog ut för 40 000 år sedan. Det är ett hårt faktum som inte går att massera bort med filosofi eller litteratur.” Han skickar även in lite kindsaliv till en leverantör av DNA-testkit i Amerika för att ta reda på sin exakta neanderhalt.

Alla människor består av blandningar av DNA, inte nödvändigtvis neandertalarsträngar, men homo sapiens och ännu längre tillbaka. Men när på tidslinjen föddes människan och vad karaktäriserar en människa? Förmågan att gråta, skratta eller reflektera över sig själv? Westerman ger inga raka och tydliga svar på dessa frågor, eftersom det inte finns några.

Däri ligger också en styrka med Frank Westermans bok, att den pekar på många viktiga frågor som väcks av sensationella fynd och av att gräva (bokstavligen) sig nedåt i mänsklighetens historia.

Men ibland kommer jag på mig själv att vilja bläddra framåt i boken, att leta upp avsnitten där hobbitarna avhandlas och där den arkeologiska och historiska sanningen om denna märkliga sidogren på det mänskiga trädet presenteras och förklaras — och hamnar i stället författarens självreflektion. Jag vill veta mer om Indonesiens hobbitar när boken beskriver i stället sin egen tillblivelse.

Jag är därför splittrad i fråga om den. Boken är välskriven, fint komponerad och kunskapsrik, men samtidigt är den för navelskådande för min smak och emellanåt även rörig. Översättningen av Joakim Sundström flyter dock på bra; han har gjort ett fint jobb med den historiska researchen.

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson