Recension

Krigshistoria. Tidig modern tid

Lars Ericson Wolke, Stridens verklighet: Döden på slagfältet i svensk historia (Historiska Media: Lund 2020). 384 s.

Vad motiverar en soldat i strid? Vad får honom – soldaten har som regel varit en man – att infoga sig i leden och marschera mot farande helveteskulor och glödande klot, som skedde under 1600- och 1700-talens brutala slag? Eller att resa sig upp ur skyttegravarna och göra ännu ett meningslöst anfall mot de nedgrävda fienderna 300 meter bort till det öronbedövande ljudet av kulsprutesvärmar och bombkaskader? För vem stred man egentligen?

Som den amerikanske marinkårssoldaten William Manchester, som sårades vid Okinawa 1945, uttryckte det efter han snabbt skrivit ut sig från sjukhuset för att kunna återvända till sitt förband: ”Människor strider inte, det vet jag nu, för flaggan eller landet, inte för marinkåren eller för äran eller något annat abstrakt. De strider för varandra.”

Och som Lars Ericson Wolke visar i Stridens verklighet gäller den amerikanska soldatens ord för många svenska soldaters krigsupplevelser, från 1500- och 1600-talens stormaktstida arméer till svenskarnas FN-insatser i Kongo 1960–1964. Kamratskapets betydelse för förbandets sammanhållning och soldaternas förmåga att uthärda lidande, stora umbäranden och yttersta dödsfara har varit avgörande genom historien.

Samtidigt får inte kriget romantiseras, även om soldater kastat nostalgiska blickar tillbaka mot tiden av gemenskap och manlig vänskap. Krig är grymt, smutsigt och plågsamt för alla inblandade.

Just tack vare kamratskapet och den starka sammanhållningen i gruppen kan dessvärre den enskilda individen göra saker han i normala fall inte skulle göra. När generalen Georg Carl von Döbeln red genom Kauhajokibygden, som svensktrupperna lyckats återta i augusti 1809 under det ryska kriget, förfärades han över det han såg. Uppe vid kyrkbacken stod en stång slagen över två pålar och på den hängde en bonde i benen. Ryska soldater hade roat sig med att långsamt steka ihjäl bondsoldaten – ”rökt, såsom den kolnade kroppen utvisade”.

Svenska soldater har inte varit ett dugg bättre. Under till exempel svenskarnas krig i Skåne 1675–1679 är vittnesmålen om övergrepp och tortyr gentemot både snapphanar och civila legio. Snapphanar kallades de som stred i irreguljära förband på danska sidan mot svenskarna. Den 26 augusti 1678 spetsades flera snapphanar på pålar vid Getinge bro. En av dem, Jon i Aska, befriades först av lokalbefolkningen – mot pengar och två kor – men hittades sedan igen av en svensk patrull liggande skadad i en lada. Under tortyr erkände Jon i Aska att det varit lokalbefolkningen som befriat honom från pålen. Några dagar senare spetsades Jon på nytt, denna gång i Södervinge, vid en hög på vägen mot Lund.

Nu handlar Ericson Wolkes bok om så mycket mer än enbart grymheterna och övergreppen begångna av soldater i krig, såväl svenska som andra. Han tar ett helhetsgrepp på själva striden: allt från soldaternas uppställning i led, förberedelser inför striden, kommandospråk, omhändertagande av sårade och stupade till stränga lydnadskrav, disciplinstraff och kunglig propaganda. I tid rör han sig från 1563, starten för det Nordiska sjuårskriget, fram till och med 1814, senaste gången Sverige befann sig i krig som krigförande nation.

Till denna breda utblick över stridens verklighet lägger han även flera fallstudier över kända svenska slag, på land och till sjöss: Öland 1564, Fraustadt 1706, Storkyo 1714, Svensksund 1790, Oravais 1808 och Ratan 1809 med flera berömda svenska strider.

Det är med andra ord en imponerande genomgång som bara en professor i militärhistoria med livslång erfarenhet av militärhistorisk forskning kan prestera.

En del uppgifter kan bli ögonöppnare för många. Som att så många som 30 procent av de stupade under 1700-talet faktiskt kan ha blivit skjutna av sina egna, genom så kallad friendly fire.

I vissa genomgångar upprepar dock Ericson Wolke det han redan skrivit om i tidigare böcker. Som till exempel fallstudierna av slagen. De tillför inte heller mycket till bokens utblick utan presenterar mest grundfakta. De är dessutom ganska torrt skrivna.

Bokens mest intressanta delar och de som känns mest nyskrivna och aktuella är de som skildrar krigets fysiska verklighet såsom omhändertagandet av sårade, stupade och traumatiserade soldater. Här lyckas Ericson Wolke komma nära den enskilda soldatens villkor i strid.

Han uppmärksammar också djuren i strid, något som sällan görs. De tas för givna i genomgångar av historiska slag och krig och räknas sällan till antalet stupade och sårade. Också här lyckas han komma nära de historiska subjekten genom konkreta fall.

När de danska trupperna var tvungna att lämna över Helsingborg till greve Magnus Stenbocks armé i slutet av februari 1709 fanns vare sig tid eller möjlighet att ta med sig alla hästarna. I stället för att låta dessa komma i svenskarnas händer beordrades manskapet att skjuta respektive sticka ned riddjuren. Under några timmar ägde en fullkomlig massaker av hästar rum på stadens torg. För att försvåra svenskarnas rensningsarbete avlivades dessutom hästar i hus och i källare. Uppgifter talar om kanske så många som 3 900 hästar som på detta sätt avlivades; arkeologiska fynd från staden bekräftar också att det ägde rum en stor hästmassaker.

Så känsliga läsare varnas för att läsa Ericson Wolkes bok. Den är brutalt uppriktig.

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson