Recension

Modern tid. Biografi

Lennart Pehrson, Franklin D. Roosevelt: President i kris och krig (Lund: Historiska media 2020). 280 s.

Erik Åsard, Med lögnen som vapen: Donald Trump och den amerikanska drömmens kris (Lund: Historiska media 2020). 230 s.

Biografier över amerikanska presidenter utgör en egen genre. I alla fall i USA, där presidenter och Vita Huset utgör ett eget forskningsämne. Även på svenska kommer det glädjande nog ut biografier över amerikanska presidenter.

Två nya böcker visar hur stora skillnaderna kan vara mellan personer som besuttit världens mäktigaste ämbete. Den ena uppmärksammar Franklin D Roosevelt, som var president under andra världskriget. Den andra skärskådar Donald Trump, som nyligen misslyckades med att bli omvald.

Franklin D Roosevelt var USA:s 32:s president från 1932 till 1945. Han räknas i dag som en av USA:s tre största presidenter, vid sidan av George Washington och Abraham Lincoln. Mycket tack vare att han drog igång de ekonomiska hjulen under trettiotalsdepressionen, genom omfattande ekonomiska och sociala reformprogram, och att han under kriget spelade en ledande roll inför de allierades invasion av Normandie och för den fortsatta kampen för seger i kriget.

Lennart Pehrson är en facklitterär författare med flera säljande bokverk bakom sig. Han arbetade under lång tid som journalist i USA och har författat flera böcker om amerikansk historia, däribland en om familjen Kennedy, en om Martin Luther King och en om USA:s historia.

Han har även skrivit en uppmärksammad biografi över den svenskättade amerikanske flygaren Charles Lindbergh, som varmt rekommenderas. Historievärlden recenserade boken när den kom ut.

Trots att Franklin D Roosevelt tillhörde en krets av rika som såg ned på politiker valde han ändå en politisk karriär. Detta därför att han ville förändra Amerika. Hans politiska karriär led dock ett kraftigt bakslag när han 1921 drabbades av polio. Sjukdomen lämnade honom med två förlamade ben och ett liv i rullstol.

Det är uppenbart att polioförlamningen av de båda benen till en början påverkade Roosevelts möjlighet att bli president. För synen på rörelsehindrade människor var annorlunda då än vad den är i dag. Han fick kämpa för att inte betraktas som hjälplös.

Han bar stålskenor runt benen fästa vid ett läderbälte för att på så sätt kunna ta några stapplande steg, trots att det var mycket ansträngande för honom. Det viktiga för Roosevelt var att visa publiken att han minsann var förmögen att kunna agera när så krävdes.

Roosevelt lyckades övertyga det amerikanska folket och 1932 valdes han till USA:s 32:a president. Men tiderna var mörka. USA var inne i landets djupaste ekonomiska kris någonsin och stod på randen av en finansiell kollaps. I det läget visade Roosevelt sin storhet som president, till skillnad från Donald Trump, som inte lyckats rida ut någon kris överhuvudtaget.

Som nyvald president 1932 satte Roosevelt in en serie kraftfulla åtgärder för att få bukt med ekonomin. Han såg till att initiativen ledde till att en sällan skådad mängd lagar och förordningar kunde antas under bara dryga tre månader. Reformerna kallades New Deal, den nya given.

I fokus för New Deal stod att skapa nya arbetstillfällen för den stora mängden arbetslösa, bland annat genom att bygga ut infrastrukturen såsom järnvägar och anlägga motorvägar. Till detta lades också sociala satsningar på bland annat sjukvård.

I sitt reformarbete kom Roosevelt även kasta intresserade blickar mot Sverige. Han beundrade Sverige för den lyckliga samvaron mellan monarki, socialism och kapitalism.

Det var emellertid en ömsesidig beundran, för makarna Myrdal kastade motsvarande beundrande blickar mot landet i väst och mot Roosevelts nya giv. Det gick att kombinera kapitalism med socialism, insåg de.

En intressant aspekt på Roosevelt som politiker som Lennart Pehrson belyser bra är hur denne tidigt insåg värdet av tidens nya media, radio. Han höll många radiotal under sitt presidentskap, så kallade ”fireside chats”. Han ägde en förmåga att tala till folket som om de satt tillsammans med honom i vardagsrummet, vid en tänd brasa. Han ingav förtroende och kunde förklara komplicerade nationalekonomiska problem.

Han var också före sin tid i hur en politiker skulle hantera pressen. I stället för att visa journalisterna en arrogant, ja nästan fientlig hållning, som hans företrädare gjort, var han tillmötesgående, vänlig och öppen, rent av kamratlig. Det lönade sig också, för pressen älskade honom.

En annan intressant aspekt på Franklin D Roosevelt som Pehrson lyfter fram är dennes sociala förmåga att umgås med folk. Utan Roosevelts förmåga att prata lätt och ledigt med folk och få dem att känna sig bekväma, hade kanske kriget sett annorlunda ut.

Roosevelt lyckades att bryta isen mellan den arrogante och misstänksamme Churchill och stela Josef Stalin. Han fick dem skratta och luta sig tillbaka i stolarna. Det är en egenskap som inte alla människor har.

Så annorlunda jämfört med den nuvarande sittande presidenten: Donald Trump, som får de flesta människor vid sunda vätskor att känna sig obekväm. Donald Trump har under sin presidenttid varit allt annat än statsmannamässig. Han har helt enkelt varit sig själv, vilket inte är en positiv sak, om man ska tro Erik Åsard och det finns ingen anledning att inte göra det.

Trump har gjort allt som stått i hans makt att sabotera det demokratiska valet, en process som de facto röstade bort honom. Att Donald Trump är den sämsta och farligaste president som USA sett torde stå klart för alla som har den minsta känsla för demokrati.

Trots att Erik Åsard skrivit boken innan presidentvalet var klart och Trumps obstrueringar av valproceduren placerade Amerika i nivå med de sämsta staterna i världen, har han inget positivt att säga om presidenten. Han var urusel redan innan valet tog sin början.

Tesen som Erik Åsard driver i boken, och som jag inte finner någon anledning att ifrågasätta, är att Donald Trump under hela sitt liv, såväl karriärmässigt som privat, använt sig av lögnen som vapen. Han ljuger om allt. I alla situationer.

Varför då? Därför att det är en del av hans narcissistiska personlighet. Lögnen är ett sätt att demonstrera makt, i förlängningen att skapa rädsla. Han levererar cirka 14 lögner om dagen, har forskarna räknat ut. Det är ett sätt att leva, att manipulera verkligheten efter sin skeva och störda självuppfattning.

Åsards bok bekräftar det vi redan vet eller misstänkte. Lennart Pehrsons bok däremot introducerar en för de flesta historieintresserade redan känd president, men en statsman som man kanske inte vet allt om. Nu gör man det, tack vare Lennart Pehrsons fina bok.

Att Lennart Pehrson får ett högre betyg än Erik Åsard beror dock inte enbart på kunskapsfaktorn utan också på stilistiska krav. Lennart Pehrsons bok har ett bättre flyt, är mindre pratig och han gör intressanta historiska utblickar. Pehrson varvar personlighet med historisk kontext.

Erik Åsard är mer osäker i sin ämnesbehandling, gör ibland väl långa exkurser i olika aspekter på den amerikanska politiska kulturen, utflykter som innebär en onödig förlust av fokus. Han åberopar sig gärna på auktoriteter när sådana inte är av nöden. Hans bok är också mer anekdotisk än Pehrsons bok, även om också Pehrson medtar flera källkritiskt tvivelaktiga historier i sin bok.

Lennart Pehrson får fyra Historievärldar och Erik Åsard tre Historievärldar!

Bo Eriksson