Recension

essä

Mara Lee, Främlingsfigurer: En bok om kärlek och hat – känslor som formar bilden av den Andre (Stockholm: Albert Bonniers Förlag 2021). 271 s.

Det ska sägas med en gång: detta är inte en enkel bok. Mara Lees Främlingsfigurer ställer höga krav på läsaren att kunna växla mellan perspektiv, det subjektiva och det objektiva, mellan dikt och vetenskaplig essä. Läsaren måste också ha en intellektuell kapacitet att ta till sig teoretiska och abstrakta resonemang och omvandla dessa till konkret insikt eller kunskap.

Anledningen till denna bergochdalbana mellan det begreppsmässiga och det praktiska, det teoretiskt abstrakta och det socialt konkreta, är att bokens huvudpersoner utgör tankefigurer: metaforer, figurationer och stilfigurer. Det är per definition en icke-populär bok om man med populär avser att förenkla, vilket är den vanliga definitionen av termen.

Fotograf: Märta Thisner

Mara Lee är författare och professor i konst med inriktning mot konstteori och konsthistoria och skriver inom flera genrer. Hon disputerade på en avhandling om litterär gestaltning och har översatt böcker, givit ut lyriksamlingar och skrivit romaner. Hon har vunnit flera priser för sina litterära alster.

I denna intellektuellt utmanande och spännande bok funderar Mara Lee kring bildspråk i litteratur, retoriska figurer såsom de Andra – något hon för övrigt varit inne på i tidigare böcker – samt språkliga fördomar och figurationer. En figuration är en metafor som förkroppsligas.

Språket uppfattar hon som både en del av verkligheten och delaktig i skapandet av verkligheten. Men med tanke på att hon mer diskuterar språket som skapare av verkligheten än som del av densamma, antyder det ändå ett filosofiskt (ontologiskt) ställningstagande som låter antyda en förankring i talakter och konstruktivism. På den här punkten tycker jag Mara Lee kunde ha varit mer uppriktig och tydlig redan från början i boken.

Lee studerar således bildspråk, metaforer och andra stilfigurer och hur främlingen, de Andra, har konstruerats i bland annat litteraturen. Hon varvar lärda och djupa essäer med egna noveller och dikter. En dikt som satt kvar länge hos mig – det gör den än – är ”Kollektivtrafik: En svensk dikt”.

I den skildras på ett suggestivt och skrämmande vis rasismens vardagliga ansikte och uttrycksformer. Med utgångspunkt i en rad rapporterade incidenter i kollektivtrafiken – ”på nattbussen mot Sätra”, ”rusningstrafik i Stockholmsområdet”, ”på väg hem från skolan”, ”på spårvagnen” och så vidare – bygger hon steg för steg upp en bild av hur rasismen i vardagen tar sig uttryck i Sverige.

”Ett medelålders par ska gå av bussen. Men mannen stannar till framför en mörkhyad kvinna och hennes små barn och spottar på kvinnan. Sedan säger han ’N-er’ till henne. alla på bussen chockades / vad ska mamman säga till sina barn?”

”På bussen till jobbet. En kvinna har med sig ett barn, ungefär två år gammalt. Plötsligt säger en äldre kvinna att ’svenska barn inte skriker så högt eller beter sig så’.”

Dikten skildrar rasismen och hur främlingskap konstrueras i både språk och praktik. Den beskriver dagens Sverige.

Likt en kirurg frilägger Mara Lee med säker hand lager efter lager av främliggörandets principer och mekanismer. Hon gör nedslag i världslitteraturen såsom i Platon, Ovidius, Dante, fornnordiska kväden (”Solsången”), Mary Shelley och Frantz Fanon i syfte att dissekera det litterära språkets uppsättning av bilder, metaforer och andra stilfigurer.

Hon lyfter teman om kärlek och rasism, hat och våld, monster och det abjekta (det motbjudande, det som måste stötas bort) i sina dikter och noveller. Det är ett imponerande och tålmodigt arbete.

Jag sympatiserar med intentionen, fascineras av exemplen och tycker om sättet att skriva om det svåra och abstrakta. Men det blir ändå för spretigt, för osammanhängande, som ett ofärdigt allkonstverk ungefär. Jag hade hellre sett tydliga filosofiska klargörande i början och ett slags läsarmanual. Ibland blir det helt enkelt onödigt krångligt.

Tre Historievärldar av fem möjliga!

Bo Eriksson